26 juli 2012

Jag kan!

Jag hade en gång en mycket stark och underbar elev. Problemet var bara att hon inte kom någonstans i sin inlärning. Trots att hon kämpade oerhört mycket och trots all hjälp hon fick lyckades hon inte ens skriva sitt namn efter 1 1/2 år utan enorm ansträngning. Det var sorgligt att se detta och jag började misstänka att tjejen hade låg begåvning. Äntligen började eleven att utredas och det kom fram att hon inte alls var lågt begåvad utan hon var traumatiserad. Detta var en läxa till mig och jag insåg senare att samma diagnos gällde även i andra fall där eleven lätt skulle kunna stämplas som begåvningshandikappad. Ännu en bekräftelse att det vore oerhört viktigt att ha kurator och specialpedagog på sfi. Lyckligtvis var tjejen inte 18 år ännu och fick bättre hjälp på Språkintroduktionen än hon någonsin hade fått på sfi.


Att eleven får psykiatrisk hjälp är förhoppningsvis självklart. Men vad kan man som lärare göra i motsvarande fall? Min uppgift var att skapa hopp, ansåg jag. Det var viktigt att se på eleven och göra allt så att eleven inte skulle ge upp. En gång hade vi en föreläsare på vår skola: Lena Maria. Lena Maria föddes utan armar och vänstra benet var hälften så långt som det högra normala benet. Lena Maria är idag en framgångsrik kvinna, hon har vunnit i OS, sjunger vackert och målar fint med sin mun. Lena Marias budskap är: Jag kan!  


Efter att eleven träffat Lena Maria berättade hon att hon ofta tänkte på Lena Marias budskap, speciellt när hon hade det svårt. Det är viktigt att eleven inte ger upp. Det gäller även lärare. Om läraren givit upp vad har eleven för möjligheter då? Att vara illitterat är inte lätt i Sverige. Har man dessutom trauman som hindrar en att lära sig och vara lycklig är det ännu svårare. Hur många illitterata har givit upp i Sverige? För många, anser jag. Jag är övertygad om att vi skulle kunna hjälpa dem mer om vi erbjöd illitterata bättre undervisning och bättre hjälp.    

4 kommentarer:

  1. Lärarens syn på sin elev är oerhört viktig, oavsett vilken skolform det handlar om. Lärarens tro på elevens förmåga och vilja att lära är a och o för elevens utveckling.

    Jag har sett exempel på vad både lärares tro och misstro kan åstadkomma. Önskar att alla lärare fick komma till insikt om detta.

    Tack för ett jättefint inlägg. Ha det gott!

    /Gunilla (f d lärare)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du har Gunilla så rätt! Man har den senare tiden börjat prata att även mobbning beror väldigt mycket på hur läraren ser på eleven. Att man som lärare alldeles för ofta "godkänner" mobbningen genom att förklara för sig själv i stilen med: Han är ju lite speciell! Hoppas verkligen alla lärare och alla verksamheter skulle genomsyras av normpedagogik som tar mycket upp denna problematik.

      Radera
  2. Ja, mobbing kan faktiskt ha sin grogrund så som du beskriver. Det värsta är att det är så tabu att diskutera sådana perspektiv i ett kollegium.

    Hade en kollega som inte var så snäll mot vissa elever. De var i mellanstadieåldern. Jag fick höra talas om det på omvägar. Problemet var att hon visade aldrig den sidan när andra vuxna var med. Det var i princip omöjligt att få till en förändring. Inte ens rektorn lyckades.

    /Gunilla

    SvaraRadera
  3. Jag känner igen problemet! Ibland undrar jag om inträdesprov och psykologiska tester till lärarutbildningen skulle minska sådant. Men det är svårt att komma åt problemet.

    SvaraRadera