Många elever till mig är rädda för myndigheter. Det är svårt att förstå hur djupt rädslan och hatet sitter. Jag kan någolunda förstå var rädslan kommer ifrån. Polisen i hemlandet har inte alla gånger varit för att hjälpa en individ. Polisen har kanske pressat ut pengar eller till och mer torterat en, skyldig eller inte. Jag har hört att inte bara polisen i Sverige drabbas. Inte ens brandkåren är välkommen alla gånger. En möjlig anledning till det är att militären agerar som brandkår i många länder och att förtroendet för myndigheter överhuvudtaget är lågt.
När jag arbetade med tema föräldraskap med en grupp somalier ställde jag frågan vad eleverna vet om föräldskap i Sverige. Alla svarade nästan i kör: Socialen tar våra barn! Eleverna var oroliga för att socialen skulle ta barnen från dem om barnen en dag skulle få komma till Sverige (de flesta hade sina barn kvar i Afrika). Därför uttryckte de sig en oro för att inte våga vara föräldrar i Sverige. Eleverna visste att man inte får aga sina barn och att det inte är lätt att vara en förälder i ett nytt land. Men deras önskan var att få veta hur man gör istället? Hur kan man lyckas som förälder i Sverige?
När jag lyssnade på elevernas oro insåg jag varför oroligheter bland ungdomar i Tensta eller Rosengård förekommer. Att föräldrarna inte vågar ställa krav på barnen eller sätta gränser är en bidragande faktor. Det var det eleverna på min kurs uttryckte sig flera gånger. Många är oroliga för att göra fel pga rädslan för socialen.
Vad gjorde vi då? Vi bjöd in en person från socialen. Det blev lyckat. Väldigt lyckat faktiskt! Kanske blev det ännu mer lyckat just för att personen råkade ha samma ursprung som eleverna. Ämnet avdramatiserades och det kom fram att eleverna egentligen inte hade sett en enda familj förlora sina barn till socialen. Men rykten hade varit starkare än faktumen och i den oraliska kulturen eleverna kommer ifrån har rykten pondus. När eleverna hade blivit av med oron för socialen, kunde vi koncentrera oss på andra viktiga frågor.
Så mycket som det går fel i integration. Så mycket som vi skulle kunna rätta till om vi mötte varandra på bättre sätt. Att kunna lyssna och förstå vad invandrare har på hjärtat och sen möta fördomarna är viktigt om man vill nå fram till varandra. Ingen dialog, ingen integration. Och viktigast av allt maktbalansen utjämnas. Det är inte VI som ska lära DEM utan vi ska lära från varandra. Allt integrationsarbete, oavsett om det är sfi, politiskt arbete eller föreningsliv, ska utgå från en jämställd bas. Då kan vi möta varandra och då kan vi veta mer om varandra och sluta tro så mycket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar