Hopp och förtvivlan!

Lektionen ska börja och han pratar i telefon. Jag ser i hans ansikte att han är spänd. Någonting är på gång. Han kliver in i klassrummet, kroppen lätt skakande. Men ansiktet, ansiktet skiner som den starkaste stjärnan i himmeln. YES! Jag ropar. Migrationsverket, eller hur? Han nickar. Och där står jag framför alla mina elever och gråter. Och det gör han också. Vi kramar varandra och gråter. Han har fått sitt permanenta uppehållstillstånd! Overkligt och så fint! Han förtjänar verkligen en ny start på livet. Det är sjukt hur starkt dessa beslut påverkar mig. Den här gången fick jag gråta av glädje. Känns riktigt skönt! Det var PUT nummer ett denna termin. Och alla de andra som fortfarande väntar. De är starka! Tänk att de orkar glädjas åt honom. Fast jag ser att det snurrar i deras huvud. Hopp och förtvivlan. Starka känslor. Tänk om jag också. Tänk om jag inte. Panik, förtvivlan, hopp, glädje, panik, förtvivlan, hopp, glädje och återigen panik.