8 september 2012

Ja! Jag har fördomar om dig!

Ja, jag erkänner! Jag har fördomar! Jag har fördomar om somalier, kurder och romer. Jag har fördomar om svenskar, om medelklass, överklass och arbetarklass. Jag har fördomar om punkare, rappare och hippies! Jag har även fördomar om kristna och muslimer. Och inte tal om ens hur mycket fördomar jag har om min egen grupp, finländare och även om just dig. Jag är en vuxen människa som brukar har förutfattade meningar om allt och alla. För vem kan vara helt neutral? Vi präglas ju av så mycket i vår omgivning. 

Men när jag säger detta högt känner sig folk provocerade! Jag har blivit kallad för rasist när jag sagt att jag så klart har mycket fördomar, både positiva och negativa, om olika etniska grupper som jag undervisar. Jag har sett hur många himlar med ögonen och tycker att jag är olämplig som lärare för invandrare. 

Men jag erkänner mina förutfattade meningar och är medveten om dem. Jag kämpar även emot mina fördomar och försöker bli av med dem. Jag försöker tänka normkritiskt för jag tror att det är det bästa sättet att jobba mot mobbning bland annat. Jag försöker bryta normerna både i min undervisning och i mitt privata liv. Men jag säger bara att det inte är lätt alla gånger och jag hävdar att vi alla vuxna har fördomar. Den som påstår något annat är nog inte medveten om sina egna fördomar och normer. 

Men det intressanta är att det är lättare att ha fördomar när man står utanför kontexten. När jag undervisar, ser jag mina elever som individer. Mohamed, Said och Farzana från ett och samma land är tre olika individer. Men när jag är utanför klassrummet och talar om det berörda landet kan jag höra hur jag uttalar mig vissa förutfattade meningar och generaliseringar. När jag jobbar och träffar individerna ser jag ingen sjal men sitter jag på torget i någon av Stockholms invandrartäta förorter kan jag plötsligt vakna till när jag reagerar på kvinnor som är heltäckta av sina sjalar. Det händer alltså när jag inte har kontakt med kvinnorna, när jag sitter där på torget och är utanför deras liv. 

En sommar sommarjobbade jag på hemtjänst. En pensionär, låt oss säga hon heter Britt, hade ett väldigt groteskt och ibland även rasistiskt språk. Jag var så klart helt okej. Jag var ju blond och finne och Finlands sak är vår sak! Personalen som jag vikarierade för, vi säger Temnit, kom från Eritrea. Hon var därmed svart. Jag hörde ofta Britt uttala sig saker om invandrare som jag önskar ingen invandrare behövde någonsin höra. Zlatan är väl ingen svensk! De där negrerna borde åka hem! var ett par exempel som jag hörde Britt säga. En dag påpekade jag att även Temnit var svart och att det inte är lämpligt att prata om svarta med ordet neger och inte heller med en sådan ton. Britt tittade på mig och sa förvånat: Nämen! Temnit är väl inte någon neger! Britts kära Temnit som verkligen hade blivit som en dotter till Britt var inte någon neger eftersom hon stod så nära Britt. Men alla de andra på tv:n var negrer eftersom de var främmande och okända för Britt. Och det okända och främmande är läskigt! Nu får jag påpeka att Britt kom från den generationen som fick lära sig i geografiundervisningen om olika raser och deras utseenden samt att ordet neger var ett helt vanligt ord som användes för att beteckna de svarta. 

Men lärdomen av Britt är återigen: Det främmande och okända, det som finns utanför är läskigt. Det som du har nära, som är viktigt för dig är inte längre läskigt utan älskvärt. De som är utanför är massor och då kommer fördomarna lättare upp. De som man har nära är individer.  

Så ja, jag har mina förutfattade meningar men jag kämpar emot dem! Vågar du erkänna dina fördomar?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar