Han kämpade med sin läs- och skrivinlärning. Han gjorde mycket men inte tillräckligt, tyckte jag. Jag hejade på honom, trodde på honom och försökte engagera honom. Jag var säker på att han en dag skulle lyckas.
Men sedan kom han aldrig till skolan. Han var bara, puff, borta! Jag fick höra att han fanns i Italien. Att han var ett s.k. Dublin-fall. Migrationsverket hade hittat hans fingeravtryck i Italien och att han hade skickats tillbaka dit. Inte konstigt att hans tankar spärrades ofta och att han inte lärde sig läsa och skriva ordentligt. Han hade för mycket att oroa sig. Och där stod jag som lärare och fick bara acceptera att min minderåriga elev hade ensamt skickats till Italien och att jag aldrig ens fick säga hej då till honom.
Rykten från hans landsmän berättade senare att han stuckit från Italien för att det inte var humant där. Att han behandlades som ett djur där. Det senaste jag hörde var att han skulle vara i Norge.
Hur ser hans liv ut nu? Gömd flykting i Europa utan läs- och skrivkunskaper. Jag hoppas att hans landsmän tar hand om honom, vilket jag tror de gör. Men ändå. Livet är grymt orättvist. Och det värsta är att klockan tickar igen. Vem av mina elever är näst på tur? Den svårt traumatiserade afghanska pojkens fall prövas i Sverige i stället för Italien. Det var den goda nyheten. Men detta sker i princip aldrig. I de flesta av fallen måste du bara acceptera läget. Och hur blir det med den tvååriga flickan Haddile?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar