6 november 2012

Ta det lugnt! Allt är bra!

Öppna boken är du snäll, hörde jag mig själv säga flera gånger. Och plötsligt fick han nog! Blicken var skrämmande och kroppen spänd. Jag insåg att jag måste agera. Jag bad alla eleverna gå ut från klassrummet. Min uppgift var att skydda de andra eleverna. Men jag glömde bort mig själv. Och där stod jag i klassrummet ensam med honom medan han gick runt hotfullt och pratade ett språk jag inte kunde förstå. Han tittade inte på mig men hans blick skrämde mig. Hans muskulösa kropp var riktigt spänd och händerna knutna. Jag såg hur han blev mer och mer hotande. Min uppgift blev nu att rädda mig själv och det kunde jag enbart göra genom att vinna honom mentalt. Jag hade ju ingen chans fysiskt. Han var säkert flera gånger starkare än mig. Jag bestämde mig att inte vara rädd. Jag tittade på honom och upprepade flera gånger lugnt Ta det lugnt! Allt är bra! Jag fortsatte länge. Jag försökte komma närmare och han ryckte till. Jag backade lugnt tillbaka och fortsatte upprepa mina ord. Till slut såg jag honom slappna av en aning och sen sprang han ut från dörren och stack. Jag började gråta. 

Jag fick aldrig veta varför han inte klarade av mig. Jag hade alltid en känsla av jag väckte för starka känslor hos honom. Han klarade inte av att få order från mig. Han protesterade varje gång genom att bli sluten och lyssnade inte på mig. Han vägrade studera på mina lektioner. Jag fick aldrig ens en chans. Han låste sig helt när han såg mig. Jag fick inte veta någonting om hans bakgrund men jag anar att den inte var ljus. Det måste ha funnits en ung, blond kvinna som skadat honom ordentligt, tänkte jag ofta. För han fungerade så bra med andra lärare. Han är fortfarande en gåta för mig. 
     

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar