4 februari 2013

Att förlora sitt ansikte

Under hösten 2012 skrev jag ett inlägg Om jag skäms gör jag inte det mer. Detta inlägg är en fortsättning till det. 

Det kom fram till att tjejen kände sig mobbad. Att en av killarna som tidigare under hösten pratat fult om tjejer och som varit tvungen att erkänna sitt fel inför mig och tjejen behandlade henne som luft enligt tjejen. Tjejen kände på sig även att killen fortsatte prata om henne med de andra killarna. Rätt eller fel? Det vet jag inte. Bara en känsla eller en verklighet? Ingen aning! Men jag bestämde mig att prata med killen. Med killen som jag uppfattade som mogen och klok. 

Killen hade många intressanta åsikter. I vissa punkter hade han helt rätt, i vissa punkter såg man tydligt att han förstorade saken. Till viss mån handlade det nog om skam, fortfarande. Han skämdes och därför var relationen mellan honom och henne inte helt nollställd. Deras möten med varandra skuggades av skam och det kunde vara en anledning till varför det inte kändes bra mellan dem. Men en sak i samtalet tyckte jag var extra intressant.

Killen gick med på att gå till tjejen och prata med henne. Han skulle gå till henne och nollställa situationen. Detta skulle han göra i respekt mot mig. Detta visste jag redan när jag bad honom göra det. Men om tjejen skulle säga nej till honom, vägra lösa konflikt med honom skulle det vara kört för honom, ansåg han. Han skulle vara tvungen att byta skola. Allt detta på grund av att han skulle förnedras så totalt, att han skulle tappa sitt ansikte. Och om de andra killarna skulle få veta, vilket han trodde absolut skulle hända, skulle han få skämmas så fruktansvärt mycket. Han skulle inte kunna stanna kvar i skolan. 

Men han lovade prata med tjejen och jag gick hem förtvivlat för att fundera hur allt skulle rent praktiskt gå till. Jag ville verkligen inte riskera killens rykte och verkligen inte att han skulle bli offer i allt detta. En lång helg med många tankar. Tänk om min plan skulle misslyckas?

Måndag. Tjejen var inte i skolan. Jag var nervös men samtidigt nästan lättad. Men detta innebar också att jag och killen fick vänta lite till. Jobbigt! På tisdag kom hon. Jag hämtade killen från klassrummet mitt på lektionen. Han var i ett annat klassrum än tjejen. Jag ljög högt att killen skulle till skolsköterskan. Detta för att gardera honom. Jag smugglade honom in i mitt arbetsrum och hämtade tjejen. Nu skulle de få prata igenom allt. Jag satte mig vid mitt arbetsbord och bad ungdomarna reda ut situationen. Jag satt nära i fall de behövde mig men annars var de fria att prata på sina modersmål.   

Och de pratade. Säkert 1 1/2 timmar. De lät väldigt fina mot varandra. De diskuterade verkligen. Det fanns ingen spänning utan det var bara en lättsam men seriös diskussion. Och sen i slutet en kram! Underbart! Jag ville nästan skrika av lättnad och lycka. Vilka fina ungdomar! Det blev verkligen ett lyckligt slut!   

Men jag kan ändå inte sluta tänka på hur starkt kulturen sitter hos en grupp och hos en individ. Den här killen är verkligen mogen och har en stor vilja att gå framåt i livet. Han kan reflektera över det han lärt sig och upplevt. Han kunde förklara för mig att hur mycket han än försöker har han svårt att helt strunta i det han lärt sig i sin uppväxt. Och dessutom kan han inte ändra de andra i hans egen grupp. Om han blir utfryst i en grupp kan han inte göra mycket åt saken själv. Gruppen styr väldigt mycket i den kulturen han kommer ifrån. Det här blev ett annat perspektiv av hederskulturen. Heder och skam. Individens egna val kontra gruppens styrka och vilja. Ingen lätt balansgång!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar