När jag gick i skolan hatade jag matematik. Jag hatade den eftersom jag alltid kände mig dum på lektionerna. Det var inte eleverna som fick mig känna så. Det var min lärare i matematik. Fruktansvärt! Hans sätt att se ner på oss som läste kort matte (Det fanns/finns(?) kort och lång matematik på gymnasiet i Finland) var kränkande. Sen kom studentskrivningarna. I en svag stund anmälde jag mig till matte-skrivningen även om jag inte hade behövt göra det.
Jag gick till salen där skrivningarna hölls. Där skulle jag vara inlåst de följande sex timmarna. Jag hade tagit med mig massor med godsaker, ifall det skulle bli långtråkigt. Jag skulle ju ändå inte kunna räkna någonting!
Plötsligt slog blixten i mitt huvud och jag kunde räkna. Jag räknade och räknade. Jag fick svar som kändes rimliga. Jag hann inte äta någonting. Jag räknade bara.
Efter ett par månader kom resultatet! Jag fick ett lysande resultat! I en sju-gradig betygskala fick jag det tredje bästa betyget. Det var mycket för en dum tjej som inte fattade någonting om matematik. Eller sen gjorde jag det! Jag kan inte låta bli att tänka, vilket betyg jag hade fått om min lärare hade trott på mig. För synen på sina elever formar dem mer än många ens kan ana.
Idag undervisar jag även matematik för mina nyanlända elever. Det är inte riktigt matematik utan mer matematiksvenska där vi tränar begrepp och tankesätt kring matematik. Men det bästa i det här är att trots att jag känner mig osäker med multiplikationstabellerna och trots att jag inte kan räkna mycket i huvudet, gillar jag att undervisa matematik. Och mina elever älskar matematik! Jag har nog smittat mina elever! Jag har smittat dem med matteglädje!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar