Mamma, jag är skolans bäst i finska. En stolt, liten pojke, 7-åring. Stolt över sin flerspråkighet. Stolt över sina kulturella ramar. Det är min son. Och tänk att han har fått något att vara bäst på helt gratis, genom att hans omgivning erbjudit honom en möjlighet att bli flerspråkig.
Samtidigt på annat håll: Skam över sin flerspråkighet. Skam över att man läser svenska som andra- och inte som förstaspråk. Skam över att man inte är som alla andra. Skam över att man alltid har ett invandrarstämpel på pannan.
Önskar att alla flerspråkiga elever kunde stolt bära sin identitet utan skam. Önskar att flerspråkighet skulle bli en norm, ett normalläge.
Önskar att vi såg flerspråkighet mer som resurs än som belastning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar