31 mars 2013

Angående artikeln "Två utvisningshotade hämtades på sjukhus" på DN 31 mars 2013

I dagens DN skriver man om två utvisningshotade som hämtades från sjukhuset. Den afghanska killen som skrivs i artikeln är en f.d. elev på vår skola. 

Här är artikeln på DN: Två utvisningshotade hämtades på sjukhus

Tyvärr är artikel lite tunn! Läs min version om saken: Fyra dagars pina

Jag har även skrivit om fallet i i senaste numret i tidningen för lärare i svenska som andraspråk, Lisetten:





24 mars 2013

Här och nu




Ibland beundrar jag personer med utan skolbagrund och deras förmåga att leva så starkt här och nu! Det finns inga bekymmer om morgondagen, bara den här stunden är viktig. Önskar jag kunde leva mer så. Men jag kan inte. Min kalender är viktig för mig. Jag måste få planera. Jag planerar mitt liv i detaljer ibland. Det är helt sjukt! Jag planerar mina möten med mina vänner! Jag planerar mina träningstider. Jag planerar även när jag går och handlar mat. Men samtidigt älskar jag de spontana mötena med vänner och bekanta. Jag älskar när någon bara kommer spontant hem till mig och fikar på en vardagskväll. Spontanitet, gemenskap och mer kollektivt tänkande är något jag verkligen vill lära mig från illitterata och från de afrikanska individerna som jag mötte i Gambia i december! 

16 mars 2013

Jag är också invandrare!

Det är en torsdagskväll i T-Centralen. Polisen är på plats. En polisman pratar med en lite upprörd afrikan. Jag hör mannen fråga om han nu äntligen får gå. Han har nog kontrollerats för att kunna utesluta att han inte är en gömd flykting. Nej, det var inte han. Men eftersom han är svart ville polisen kontrollera just honom. Min man, invandrare också, går fram till polisen. Han tar fram sitt ID-kort och säger: "Jag är också invandrare. Här är mitt ID-kort." Polisen ser förvånad ut. Han skulle nog inte se så förvånad ut om inte min man hade ljust hår och såg ut som vilken svensk som helst. 

Jag är invandrare också. Jag är inte född i Sverige. Jag är född i Finland. Men Finlands sak är vår sak. I praktiken är jag ju nästan svensk. Det är ingen som ifrågasätter om jag har rätt att vara här eller inte, trots att jag faktiskt levde "illegalt" här ett år när jag kom. Jag anmälde mig på Skatteverket först efter att bott ett år i landet. Jag talar inte ens helt korrekt svenska. Men ändå. Jag blir aldrig stoppad av polisen. Jag blir aldrig stoppad av tullen. Jag är inbjuden till olika svenska sammanhang. Jag väljs inte bort p g a mitt namn när jag söker jobb, trots mitt utländska namn. Jag har blont hår och i filmerna representerar blonda ofta det goda. Jag har mer status än den där afrikanen som vi såg i T-Centralen. Jag har kanske till och med mer status i detta samhälle än Jonas Hassen Khemiri som faktiskt är född här och som talar och skriver bättre svenska än jag. 

Ingen har säkert missat Jonas Hassan Khemiris brev till Beatrice Ask. Men jag kan inte låta bli att länka det här: Jonas Hassan Khemiris brev till Beatrice Ask

En annan text som alla bara måste läsa är Vian tahirs inlägg i hennes underbara blogg: Vian Tahirs inlägg "Jo. Du måste faktiskt flytta på dig." 

Mycket intressanta tankar i båda texterna!

8 mars 2013

Att hitta rätt

Jag bjöd hem till mig ett par mina gamla elever. En av kvinnorna hade precis fått sina fyra barn till Sverige och hon var överlycklig och ville visa sina barn till mig. Kvinnorna var illitterata. Jag förklarade tydligt hur de skulle komma till mig. Jag vill egentligen hämta dem från stationen men tänkte att det skulle bli en bra träning för dem att hitta rätt. Allt var klart! Men allt gick inte riktigt så som planerat. 

Kvinnorna ringde mig från stationen. De hittade ändå inte. Efter en lång förklaring insåg vi att kvinnorna hade stigit av på en annan station än vad jag hade sagt. Ingen fara, den andra stationen var lika nära men nu gällde det att få kvinnorna hem till mig. Jag förklarade och förklarade. Jag fick många "okej" som svar. Men plötsligt insåg jag att ett "okej" inte var lika med "Jag förstår". Jag fick börja allt från början. 

Till slut hittade kvinnorna gatan som skulle leda hem till mig. De stavade fram till gatunamnet, Jakobsdalsvägen, och jag var glad att de hittat rätt. "Rakt fram nu bara!", uppmanade jag. Och det gjorde de! Men de dök inte upp. Var var de nu, undrade jag? Senare fick jag en förklaring. 

När kvinnorna läste gatuskyltet var deras perspektiv så här:  




















Och när jag uppmanade dem att gå rakt fram gjorde de det bokstavligen! Kvinnorna svängde alltså till vänster eftersom deras rakt fram var från den positionen där de läste skyltet. Logiskt, väldigt logiskt, men helt fel!  

I litteratas värld är perspektivet så här: 



























Rakt fram bara, inga konstigheter! Eller hur?

5 mars 2013

En kram = en mänsklig rättighet

Ett ensamkommande flyktingbarn har många gånger fått fly för livet. Resan hit till Sverige har oftast varit en komplicerad historia. Att ta sig hit till Norden tar ju ofta flera månader, till och med flera år. Man har fått lämna mycket bakom sig, inte bara i sitt hemland utan även under resans gång. Man har fått lämna många vänner, reskamrater och många familjemedlemmar samt många människor som betytt mer eller mindre och som man mött på vägen hit. I alldeles för många gånger även utan att ha kunnat ta farväl på riktigt! 

Att lugna ner sig till slut i Sverige utan att behöva fly kan vara svårt för några. Några känner sig en oro i kroppen, känslan av att behöva fly väldigt länge. Det känns många gånger att dessa ungdomar flyr sina traumatiska upplevelser. Det tar sina uttryck oftast fysiskt. Att inte orka koncentrera sig. Att "explodera" vilken minut som helst. Att inte sova bra. Att inte vara kapabel att ta in ny kunskap. 

En dag kan eleven bara vara borta. Eleven kan ha skickats till ett annat land eller till en annan kommun. Att behöva flytta utan att ha kunnat säga hej då till sina skolkamrater och lärare känns onödigt, tycker jag. Måste man ha så bråttom? Kan man inte vänta en extra dag för att få ett avslut för en period i livet? Behöver man verkligen lämna allt utan någon varning? Bara att kunna ge ett klassfoto och en kram kan betyda så mycket för en individ. Att en dag få veta att ens elev har skickats till Arvidsjaur eller Italien känns inte bra. Ett avslut med kramar borde vara en mänsklig rättighet även för asylsökande flyktingungdomar.