18 juni 2014

Tankar om flerspråkighet

Mamma, jag är skolans bäst i finska. En stolt, liten pojke, 7-åring. Stolt över sin flerspråkighet. Stolt över sina kulturella ramar. Det är min son. Och tänk att han har fått något att vara bäst på helt gratis, genom att hans omgivning erbjudit honom en möjlighet att bli flerspråkig. 

Samtidigt på annat håll: Skam över sin flerspråkighet. Skam över att man läser svenska som andra- och inte som förstaspråk. Skam över att man inte är som alla andra. Skam över att man alltid har ett invandrarstämpel på pannan.

Önskar att alla flerspråkiga elever kunde stolt bära sin identitet utan skam. Önskar att flerspråkighet skulle bli en norm, ett normalläge. 
Önskar att vi såg flerspråkighet mer som resurs än som belastning. 

5 juni 2014

Tysta elever

Små frågor efter litteraturläsningen.

Jag: "Kan man vara en vän med en flicka som inte talar?"
Eleven: "Nej! Det går ju inte."
Jag: "Men måste alla ha en vän?" 
Eleven: "Ja! Annars mår man inte bra."
Jag: "Om man inte kan vara en vän med flickan som inte talar, vem är då hennes vän?"

Tystnad

Eleven: "Någon måste vara en vän till henne."
Jag: "Vem kan vara en vän till henne som inte talar?"
Eleven: "Jag, till exempel."

Jag: "Har vi elever i klassen som inte talar?"
Eleven: "Ja, alla nya är först tysta."
Jag: "Varför?" 
Eleven: "Därför att de inte kan svenska."
Jag: "Precis. Vad måste vi göra då?"
Eleven: "Vara vänner. Då lär man sig."