22 augusti 2014

Om stödsamtal

Min dotter föddes dramatiskt. Hon togs ifrån mig efter att hon slutat andas i min famn. Detta skedde några timmar efter att hon fötts. Min dotter hade hjärnblödning. Allt snurrade i huvudet på mig. Jag var så klart förvirrad och rädd. Rädslan av att hon inte kan lära sig gå, rädslan av att hon inte kan lära sig prata alls, rädslan av att hennes armar eller fötter inte kommer att fungera så som de ska, rädslan av att hon skulle få stora svårigheter begåvningsmässigt. All den här rädslan är borta idag. Hon fick den bästa vården man kan tänka sig och som till slut också räddade henne. Hon är idag frisk helt enkelt! 

Men mitt i all dramatik fick vi föräldrar också stöd. Sjukvården tog inte bara hand om dottern utan även om oss. Kuratorn kom till oss och gav stödsamtal. Vi begärde aldrig dessa samtal. Vi fick det automatiskt. Därför att vi var i chock och sorg. Det var självklart att vi mådde dåligt.

Jag har många elever i mitt klassrum som mår dåligt. En har förlorat sin far, en annan är orolig för sina släktingar mitt i kriget. En elev vet inte var hens föräldrar är och någon annan lider av traumatiska upplevelser som hen varit med om som barn. Många bor trångt och har aldrig egen tid eller plats i lägenheten. Någon har inte ett eget hem. Alla mina elever har fått lämna sina land och fått komma till ett land som är främmande för dem. Bara det är svårt. 

Och vad gör vi i samhället för dem? Hur stöttar vi dessa barn? Hur stöttar vi deras föräldrar? Får nyanlända elever kuratorhjälp automatiskt? Oftast inte. Jag hör ofta att nyanlända ska få landa först. Men jag kan inte förstå skillnaden mellan nyanlända och mig. Varför behövde jag aldrig landa? Varför fick jag stödsamtal utan att jag ens begärde det? Varför var det viktigt att jag och min man mådde bra när vi hade det svårt? Och frågan som ekar i mitt huvud: Varför är det inte viktigt att ge stödsamtal för nyanlända när de har det svårt? Och hur länge ska nyanlända landa? Kan inte det vara så att de redan landat? En lång flyktresa i sig har varit tuff. Det kanske är så att den nyanlända har landat när de kommit till Sverige som i många fall varit målet.

Jag får också ofta höra att det kanske räcker med samtal med läraren. Jag håller med att små samtal mellan eleven och läraren är viktiga. Mitt uppdrag är  i första hand kunskapsförmedlare men jag är även jättegärna en medmänniska. Men att säga att mina samtal med eleven ska ersätta stödsamtal med kuratorn låter i mina öron nedvärderande. Varför behövs kurator då? Har inte en kurator mer kunskap om hur man samtalar med en människa som mår dåligt än jag som pedagog? Jag vill tro att båda typer av samtal behövs. 

16 augusti 2014

En uppochnervänd värld

Sitter på ett torgkafé i min lilla hemstad. Frossar i mig en grismunk, en finsk delikatess. Plötsligt vaknar jag till. På bordet bredvid mig sitter fyra mattelärare. Deras diskussion gör mig nyfiken. De pratar inte om jobbiga elever eller om hur tråkigt det blir att återvända till sitt jobb. De pratar inte om arbetsbördan eller om sänkande elevresultat. De pratar om lärande. De pratar om matematiska uppgifter. De pratar hur eleverna brukar närma en viss matematisk uppgift. Diskussionen hamnar även en kort stund till Pisa-undersökningen. Lärarnas konstaterande är att det gäller att ha hög nivå på undervisningen. Sen återgår lärarna till matematiken och till hur man bäst förklarar för eleverna ett matematiskt moment.


Detta kallar jag för kollegialt lärande och för professionalism. Det finns delar jag skulle kunna kritisera i den finska skolan utifrån mina egna erfarenheter. Men faktumet att lärare är professionella, kunniga i Finland återstår. Finska lärare har oftast en magisterexamen. Bara det! Någonting att reflektera över här i Sverige. 

Min väninna i Finland utbildade sig först till ekonom men studerade senare även pedagogik för att kunna arbeta som lärare. Hon berättar om situationen där alla som vill bli lärare inte kan bli det. Alla tas inte in på utbildningen helt enkelt. Samtidigt berättar min väninna om personer som arbetat exempelvis med fonder eller på banken tidigare bestämmer sig att bli lärare senare i livet. För att det är fint att vara lärare. För att läraryrket är attraktiv med bra arbetsvillkor. För att lärare är högst uppskattade. Samtidigt hör jag en svensk väninna till mig säga att det är väl bra att gå vidare i livet när man lämnar läraryrket. En uppochnervänd värld!