30 juni 2012

Vem har rätt att vara svensk?


Flera SD-medlemmar med irakiskt ursprung lämnar partiet i Södertälje (Läs LT 29/6/2012). Anledning: Sverigedemokraterna behandlar dem som inte har svenska namn som sämre medborgare. Jag är inte överraskad. Min spontana tanke är vad de överhuvudtaget gjorde där? Varför har man som utrikesfödd valt ett främlingsfientligt parti, för det är SD för mig i alla fall? Men när jag läser artikeln och dess följande kommentarer blir jag verkligen förbluffad. Alla kommentarer handlar om vem som är svensk och vem som har rätt att vara svensk. Nästan ingen kritiserar partiet.  

Vem är jag då? Jag är född i Finland. Jag har finska som modersmål men jag vet inte längre vad som är mitt starkaste språk. Jag har både finskt och svenskt medborgarskap. Och jag har levt drygt en tredjedel av mitt liv i Sverige. Det här är formaliteterna. Men känslorna då? Jag känner mig svensk i många av mina värderingar och tankar. Jag känner mig finsk i mitt sätt att vara och prata. När jag är i Finland märker jag tydligt hur svensk jag blivit och får dessutom kommentarer om det. När jag är i Sverige får jag hela tiden höra att jag är finsk. Det här är ett vanligt fenomen för personer som lämnat sitt hemland och lever i ett annat land och i en annan kultur. Får man inte vara både och? Och mina barn då? Mina barn med finska namn och finskt utseende men födda i Sverige. Jag hörde en gång en förskolepersonal att rätta min son som betraktade sig som svensk. Han var ju finne fick han höra. Får inte ens mina barn en möjlighet att bli svenskar? Tvåspråkiga svenskar men svenskar ändå.   

Jag tror i och för sig inte att sverigedemokraterna har någonting emot mig. Jag har blont hår, blåa ögon, jag har lyckats integrera mig, talar ganska bra svenska och arbetar och därmed betalar skatt i det här landet. Men svensk är jag säkert inte enligt dem. Vilka chanser har då andra grupper att bli svenskar? Eller åtminstone bli accepterade som en viktig del av samhället? Några kristna män med irakiskt ursprung gjorde sina försök som medlemmar i SD. Det gick inte. Har personer med ännu mer exotiskt utseende än irakiskt någon chans? Har muslimer någon chans? Har mina illitterata elever någon chans? Har adopterade barn rätt att vara svenskar? Vem har chans att bli svensk i Sverige? Och vem har rätt att avgöra om någon är svensk eller inte?

29 juni 2012

Att boka tid med en illitterat

Att man inte fått en möjlighet att gå i skolan som barn påverkar ens kognitiva utveckling. Det påverkar i många områden i vardagen. Illitterata har bland annat svårt med eget ansvar. Det ser jag i mitt arbete mycket tydligt. Att boka tid med en illitterat som lever starkt här och nu kan vara en utmaning. Min älskade kollega fick uppleva det igen häromdagen. Trots att man varit med om det många gånger tidigare, blir man ändå lika förbluffad varje gång. Min kollega hade bokat tid med eleven. Hon hade dessutom varit tydlig. Hon hade nämligen ställt frågan om eleven råkar ha andra bokade tider samma dag. Nej, det skulle eleven inte ha. Dagen närmade sig och dagen innan fick eleven ett sms. Hon skulle till tandläkaren. Och så klart samtidigt som hon skulle träffa sin lärare. Det ställde till lite.


Vad skulle min kollega ha gjort? Det är återigen lätt att inte ta ansvaret för det handlar ju om vuxna personer. Men illitterata har svårt med eget ansvar. Det hänger ihop med hjärnans fysiska egenskaper som inte har utvecklats eftersom man inte utvecklat läs- och skrivkunnighet som barn. Då måste vi som jobbar med personer med kort eller ingen skolbakgrund göra allt för att stödja deras väg in i den abstrakta världen och till eget ansvar.


Att träna almanacka är ett steg åt det bättre. Och varje dag! Det är jobbigt och tidskrävande. Men trots att jag själv glömmer bort det är det mitt ansvar som lärare att börja dagen med almanacka för det är någonting som hjälper våra elever. Att gå igenom vad som komma skall under veckan och vilka tider eleven fått dagen innan. Alla viktiga tider antecknas i kalendern. Då påminner man eleverna om aktiviteterna under veckan. Det är väl självklart att alla elever har sin egen almanacka. Dessutom ska man alltid vara extra tydlig om tiderna. Annars kan det hända som det gjorde en gång för mig. Att eleven kommer klockan nio i stället för klockan 15. Och varför? Joo, för det finns ett annat tidssystem i Somalia. Klockan sju är klockan ett. Det är då solen går upp och det är då dagen börjar. Dagen börjar med sin första timme, klockan är alltså ett. Mycket logiskt, tycker jag!  




27 juni 2012

Rätt Steg - en framgångsrik utbildning för illitterata och kortutbildade

Jag har den senaste tiden arbetat på Rätt Steg som är ett delprojekt inom Etablering Stockholm.
Rätt Steg utbildar den som är nyanländ och kortutbildad i Stockholm genom att utbildning i samhälls- och arbetslivskunskaper för att möjliggöra vägen närmare arbetslivet. Kursdeltagarna går parallellt på sfi. Stolt kan jag berätta att flera kursdeltagare har fått en anställning efter att ha gått på Rätt Steg. Helt underbart! Rätt Steg har verkligen lyckats. Men vilka är framgångsfaktorerna?


Först och främst har man tillgång till modersmålsstödet på Rätt Steg. Det har varit en dyrbar hjälp för att nå fram till eleverna, inte bara språkligt utan även kulturellt. Denna hjälp saknas oftast på sfi. Det är så klart mycket bättre att veta vad som sägs än att gissa sig fram.


Rätt Stegs lärare är inte bara lärare. De är även mentorer, något som inte brukar förekomma på sfi på samma sätt. Mentorernas uppgift är att ha ansvar för undervisningen, men även att samverka med sfi-lärare, handläggare, coacher, skolpersonal med flera. Dessutom ska mentorn stötta och handleda kursdeltagaren. Mentorn är lite som allt i allo för att kursdeltagaren lyckas med sina studier men även ibland ett viktigt stöd för att kursdeltagaren får sina basala behov tillgodosedda. Det kan till exempel handla om att hjälpa boka tid till läkaren eller kontakta socialsekreteraren när kursdeltagaren plötsligt inte fått sitt försörjningsstöd. 


Teman i Rätt Steg är följande: 

  • Praktisk samhällsorientering
  • Grundläggande datorkunskap
  • Praktisk arbetslivserfarenhet
  • Föräldraskap
  • Hälsa 

Teman är valda utifrån de kunskaperna som behövs i det här nya samhället och för att kunna komma närmare arbetslivet. Innehållet i varje tema styrs av elevernas önskemål och mentorernas tankar vad som behövs. Dialogen i denna fas är väldigt viktigt. Annars kan man missa elevernas behov totalt. Har man en öppen dialog kan man bättre se vad som behövs för att förstå mer om det svenska samhället och arbetslivet. 


Dessutom har Rätt Steg en fungerande praktikmodell där många bitar som man lärt sig under utbildningens gång faller på sin plats. 


Jag har sett att Rätt Steg - modellen fungerar men jag har länge sökt ett djupare svar varför. Jag läste idag en artikel av Qarin Franke som jag läst för länge sedan men hade helt glömt bort. Artikeln heter Alfabetiseringsundervisningen och vardagens krav på litteracitet.
Artikeln handlar om hur en framgångsrik alfabetiseringsundervisning ser ut. Franke lyfter upp tre viktiga punkter.  


1) ömsesidig respekt och levande dialog mellan alla medaktörer i utbildningen (2) meningsfullhet och användbarhet när det gäller undervisningens form, innehåll och material
(3) allas delaktighet och medansvar i lärandeprocessen


Nu är vi nära svaret, anser jag. Att man har ömsesidig respekt borde vara en självklarhet oavsett utbildningsform. Jag brukar prata om Ramar och kramar när jag pratar om min undervisning (Se Lisetten nr 1 2012: s. 16). Men levande dialog kan vara svårt utan hjälp av modersmålet. Den möjligheten har man på Rätt Steg. 


Innehållet i Rätt Steg ska vara meningsfullt och "vuxet". Man är plötsligt en vuxen människa med sina vuxna behov, allt från att förstå hur en förskola fungerar till att förstå vad en arbetsgivare förväntar sig från dig som individ.


Allt detta sker som jag redan nämnt i dialogform. Dessutom betonas individens ansvar hela vägen. Det är du som individ som skapar förutsättningar för din framtid. Rätt Steg är bara ett hjälpmedel.

25 juni 2012

Tänker du få ett arbete med de där kläderna?

"Tänker du få ett arbete med de där kläderna?" Den frågan ställde en arbetsgivare på en intervju till en av mina elever. Hennes vackra afrikanska och färgrika klänning och sjal imponerade tydligen inte. Elevens kaxiga men så rätt svar löd så här: "Titta på mig! Titta inte på kläderna! Give me a change!" Jag är stolt över henne! Att hon vågade säga emot! Att hon vågade ifrågasätta arbetsgivarens attityd!


Det är synd att vi människor har svårt att se en människa bakom kläderna. Det handlar säkert mycket om rädsla för det främmande, om fördomar som vi inte alla gånger ens är medvetna om att vi har. Jag har den senaste terminen enbart haft somaliska elever. Jag har kommit väldigt nära mina elever och på något sätt står jag på samma sida med dem. Jag är inte ett hot eller främmande för dem och tvärtom. Det har lett till att jag inte längre ser elevernas traditionella, somaliska kläder. För mig har de kläderna blivit "normala" i mina ögon. Jag har lyckats förbise kläderna och ser eleverna som individer.


Men det är inte så enkelt. Träffar jag en helt främmande person ute i samhället som har traditionella somaliska kläder är jag säker på att jag någonstans innerst inne har mina fördomar kvar. Jag har då lättare att sätta personen i ett fack. Jag försöker vara medveten om mina fördomar och kämpar emot dem men ändå. De finns där! Och som sagt, är jag en person som har kontakt med somalier dagligen. Hur kommer vi åt de personerna som söker arbetskraft och som inte har kontakt med gruppen? Hur kan de lyckas att se individen istället för "den där somaliern med konstiga kläder"? Jag har inget entydigt svar. Men jag vet att all segregation som vi har bidrar inte till någon positiv förändring. Men ger vi inte alla en chans i det här nya samhället kommer klyftan mellan "de och vi" öka.


24 juni 2012

Somaliernas återförening med sina barn i Sverige

Jag har under vårterminen 2012 jobbat med enbart vuxna, illitterata somalier. Många av kursdeltagarna har sina barn kvar i Afrika. Livet är en daglig kamp mellan att orka kämpa vidare och att inte orka. Det är en stor sorg att se deras smärta. De blir aldrig hela utan sina barn. Och jag kan verkligen inte klandra dem. Jag är ju en mor själv och vet hur starka känslor en har mot sina barn.


Mina kursdeltagare kämpar ständigt för att få sina barn hit till Sverige. Men hur går det till? Jag har försökt få fram mer information om hur man kan återförena sig med sina barn. Somaliernas pass eller id-handlingar godkänns ju inte i Sverige och det gör saken mycket svårare. När jag läser runt i Migrationsverkets sida hittar jag inga tydliga riktlinjer. Jag får fram att man kan erbjudas ett DNA-test för att styrka släktskapet. Jag får även fram att Migrationsverket kan erbjuda ett DNA-test om man kan få uppehållstillstånd när släktskapet är styrkt. Men vad jag inte får fram är när barnet egentligen kan få uppehållstillstånd. Vilka regler och riktlinjer gäller då? Jag fick inte svaret på min fråga ens när jag talade med en expert på Migrationsverket.


Jag befarar att det är godtyckligt. Jag har sett en somalier att få göra ett DNA-test och därmed får sin familj till Sverige samtidigt som jag har sett en annan somalier att inte få göra test och därmed inte får sin familj hit. Ingen kan förklara varför det gick till så där. Det skrämmer mig. Det skrämmer mig att jag alldeles för ofta får en känsla av att Migrationsverkets process inte är rättssäkert. Hoppas, hoppas, verkligen, att jag har fel!

23 juni 2012

Det var som ett hav av kunskap och jag kunde inte simma


Jag betonar ofta vikten av att kunna lära sig svenska med hjälp av sitt modersmål. Det tycker jag verkligen. Men man ska inte tro att man löser alla problem, bara man får tillgång till modersmålet. Ett bra exempel är samhällsorienteringen som vissa nyanlända invandrare ska få i 60 timmar. Oftast sker detta på modersmålet. Alla nyanlända klumpas ihop till en och samma grupp oavsett utbildningsbakgrund. Högutbildade läkare och illitterata hemmafruar och allt där emellan. Alla sitter i en och samma grupp. En av mina underbara elever uttryckte sig på följande sätt efter sin tid på samhällsorienteringen: Det var som ett hav av kunskap och jag kunde inte simma. Oavsett om man får information på modersmålet kan man inte blunda för det faktum att illitterata har det svårare att ta in kunskap än utbildade personer. Illitterata saknar ofta de grundkunskaperna som man behöver för att kunna bygga vidare på dem. Innehållet i samhällsorienteringen är dessutom för mäktigt (se förordningen för samhällsorientering). En illitterat som precis anlänt Sverige känner sig redan oerhört förvirrad. Att kunna smälta in all den kunskap som samhällsorienteringen innehåller är omöjligt för illitterata på så kort tid. När man möter illitterata och vill få fram sitt budskap måste man tänka på följande saker:


  • Man måste utgå från det mest konkreta. Glöm inte att illitterata har svårt med abstrakt tänkande!
  • Kunskapen byggs på successivt. Med små steg går man mot det abstrakta.
  • Att kunna äga kunskapen kräver ett enormt jobb för en illitterat. Det räcker inte att man bara lyssnar på informationen. Man ska aktivt jobba med den, helst med varierande övningar.  
  • Man ska repetera varje sak man lär sig flera gånger så att kunskapen verkligen sitter i ryggmärgen.  


Till sist vill jag säga att jag verkligen tycker att samhällsorientering är ett steg åt det bättre. Men pengarna som ges till den är bortkastade om man inte gör det på rätt sätt. Grupperna ska inte vara så heterogena vad gäller utbildningsbakgrund. Dessutom ska man antingen rensa innehållet för illitterata eller ge dem mycket mer tid på sig. Det är även viktigt att ha kunskap om målgruppen så att man använder rätt typ av pedagogik för att få fram sitt budskap.     



21 juni 2012

Psykisk och fysisk ohälsa

Huvudvärk, ont i ryggen, ont i benen, ont i axlarna. Hjärtat klappar för hårt när man går upp i trappor. Kanske ett hjärtfel? Trötthet och smärta. Ingen ork, ingen lust, ingen kraft. Det är inte så ovanligt att elever på sfi känner sig trötta och kraftlösa. Den känslan är ibland så stark att man inte kan koncentrera sig på skolan. Alldeles för många elever har en dålig hälsa och en dålig självinsikt. Det gäller inte minst för illitterata. Det är ju en allmän sanning att ju lägre utbildningsnivå man har desto sämre hälsa har man. Detta alltså generellt och oavsett nationalitet.

Det är viktigt att få ordning på den fysiska hälsan. Att en person är frisk gör att man har lättare att ta sig in kunskap och därmed även att få ett jobb i Sverige. För vem vill anställa sjuka? Och ännu mindre: Vem vill anställa en som är både sjuk och har bristande svenskkunskaper? Inte många skulle jag tro. Ibland kommer det fram att värken i kroppen är lätt löst. Huvudvärken kan ”bara” handla om en dålig syn. Då kan ett par glasögon lösa problemet. Toppen! Men vad gör sfi:n när det behövs mer?

Jag läste en artikel på GP om somalier i Sverige och deras psykiska ohälsa. I artikeln skrivs att mellan 30 och 40 procent av flyktingar från ett krigshärjat område lider av mer eller mindre allvarlig PTSD. Detta säger Eva-Lena Lindholm, chef på regionens kris- och traumaenhet i Göteborg. Tänk hur många av dessa personer sitter på sfi år efter år och inte kommer någonstans på grund av PTSD och trauman. Är det inte det minsta att man kräver en skolsköterska och en kurator till sfi? Då kan man kanske nå fram till dessa elever bättre än vad man gör idag. Det är skamligt att den hjälpen oftast saknas på sfi. Ingen lyfter upp saken ens. Ibland har man en övertro att vuxna människor kan söka hjälp själv när det behövs. Men vad händer när man inte kan söka den hjälpen? När man inte har den kunskapen? När man aldrig tidigare fått den möjligheten? När man dessutom är illitterat. Är det inte bättre då att hjälpen kommer till en?

Men i samma artikel säger Yasin Ekdahl, möjligen den enda somalisktalande psykologen i Sverige, att det inte är så lätt att få somalier till psykvården. ”Antingen är man frisk eller så är man galen. Det finns inga steg däremellan.”, säger han. Det här känner jag igen. Det är inte lätt att få somaliska elever på sfi, som verkar må dåligt, till en psykolog. Samtidigt har jag ändå en erfarenhet att många somaliska ungdomar på Språkintroduktionen går till kuratorn. Är det för att en kurator inte är en psykolog? När jag översätter ordet kurator i Lexin, ett lexikon på nätet, får jag fram en följande formulering: person som har till yrke att ge råd och upplysningar i allmänna och individuella sociala frågor. Det kanske inte är så laddad att gå till en person som ger råd och upplysningar. Jag vet inte. Hur som helst, många mår dåligt, pga. traumatiska upplevelser från kriget. Jag skulle göra det om jag hade upplevt krig! Är inte sfi då en bra kanal att nå fram till personer med psykisk och fysisk ohälsa?   

20 juni 2012

Sfi-peng



Utbildning i svenska för invandrare har flera reformer på gång. Många av dem behövs akut. Det finns en hel del som ska förändras för att nå bättre resultat. En av förändringarna är hur sfi-peng kan utformas i framtiden. Utredningen är på gång och jag med stor nyfikenhet men även med stor oro väntar på hur rapportens innehåll kommer att se ut. 

Tanken med sfi-peng är att öka valfrihet och individanpassning. Valfriheten har blivit ett fint ord som vår regering återkommande använder. Tanken är god men mycket svår i verkligheten för illitterata. Illitterata saknar vissa kognitiva färdigheter. Bland annat har de svårigheter att fatta egna beslut och att förstå faktainformation. De har även svårt med eget ansvar och kritiskt tänkande. Dessa är några saker som inte är tränade hos illitterata enligt hjärnforskaren Martin Ingvar. Att öka valfrihet för illitterata är därför en försämring för målgruppen, anser jag. 

Skolverket publicerade nyligen en rapport om likvärdighet i svensk grundskola. Det framgick att likvärdigheten har försämrats i den svenska skolan och därmed drabbas familjer med en svag socioekonomisk bakgrund. En viktig reform som bidragit till denna ökade klyfta är just valfrihetsreformen. Jag befarar att klyftan kommer att öka även i sfi när (om?) sfi-peng tas i bruk. Illitterata kommer att få det ännu sämre. 

I praktiken kommer studieväg 1-eleverna på sfi välja den närmaste skolan eller den skolan som någon av landsmännen rekommenderar. Vem säger att man då väljer den bästa skolan? Att välja en skola i sin närhet kan låta som ett icke-problem men det är ett faktum att en illitterat alldeles ofta fastnar i sina trakter i rädsla av det okända utanför området. Hur kan man då ens tänka en tanke att studera eller ännu mindre söka ett jobb utanför området? Dessutom kan valfriheten leda till att antalet skolor som bedriver verksamhet för studieväg 1 ökar. I dagsläget finns det redan väldigt många skolor i Stockholm för studieväg 1. Det kan leda till mer heterogena grupper med sämre kvalité. Jag ser hellre några få skolor för studieväg 1, helst så centralt som möjligt och där kompetensen om målgruppen är samlad. Jag vill inte se våra elever att drunkna i valfriheten exakt så som jag gör när jag ska välja ett försäkringsbolag eller fonder för mitt pensionssparande.

Det som också är oroväckande att man inte pratar om hur mycket det är rimligt att betala för sfi. Hur mycket kommer sfi-pengen vara värd? I Stockholm betalar man runt en femtiolapp per timmer per kursdeltagare på sfi. I mina öron låter det absurt lite. Studieväg 1 får sex kronor mer än studieväg 2. Vad kan man göra med de sex kronorna? Inte halvera gruppen i alla fall till 15 elever i stället för 30. Man kan inte ens erbjuda modersmålsstöd, något som borde vara en självklarhet för alla invandrare på sfi men inte minst för illitterata. Ersättningen för sfi är skamligt låg! Det finns inte utrymme i dagsläget att erbjuda kurator, modersmålsstöd eller tillräckligt små grupper. Det är någonting som jag verkligen önskar lyfts upp i rapporten! 




19 juni 2012

Ramar och kramar



Ramar och kramar är mitt motto i min undervisning med illitterata. Läs gärna mer om det och om mycket annat kring alfabetiseringsundervisning i Lisas (Riksförbundet Lärare i Svenska som Andraspråk) tidning Lisetten (sida 16). 

18 juni 2012

Inte trodde jag detta själv...

...men det är sant! Jag har startat min egen blogg! En blogg mest om illitterata och korttidsutbildade, men även en blogg om sfi, språkintroduktion, pedagogik, integration, om det multikulturella Sverige och de multikulturella klassrummen, vad vet jag! Välkommen ombord!