22 september 2014

Vill du veta mer om alfabetisering?

Kom och lyssna på mig på Sanoma Utbildning den 2 oktober 2014. 

Läs mer här.

Våga göra skillnad!

Förra året träffade jag en svensk (fast barnens mor var finska men ändå) familj när jag tillbringade semester utomlands. Min sociala, alltid lika öppen son parade oss ihop på en kväll och där satt vi plötsligt med totalt främmande människor vid ett middagsbord på en restaurang. Vår diskussion tog efter ett tag en ny vändning. Från hej hej, vem är du till invandrare, hemspråk, Sverigedemokrater och de där j**** invandrare som bara lyfter socbidrag och förstör vårt land. De där j**** invandrare som inte vill arbeta eller lära sig svenska. De där j**** invandrare som tar våra jobb. Och till de där j**** politiker som gör det svårt för en att få sjukersättning trots att ens rygg är paj och man inte kan arbeta så att man måste arbeta svart. Jag bet i läppen, försökte diskutera hederligt. Jag försökte försvara. Men det var inte mycket jag kunde försvara. För ingen lyssnade på mig. De lyssnade bara på sig själva. Deras bittra liv som "fattiglappar och sjuka" kunde inte ta in något annat än deras egna berättelser. Familjen från Falkenberg la sin röst på Sverigedemokraterna. De hörde till de 13 % av Sveriges befolkning som röstade på Sverigedemokraterna. 

Hur gick det till? Min tanke är att våra politiker har verkligen misslyckats när de inte lyckats lyssna på familjen Falkenbergs berättelse. Varje människa förtjänar att bli lyssnad, sedd och hörd. Även om man inte delar samma åsikter. Och om inte en politiker hinner till familjen i Falkenberg behövs en stark, förståelig lärare. En lärare kan verkligen göra skillnad. En lärare kan lyssna, se och höra. En lärare kan visa vägen och vara förebild. En lärare kan ändra riktningen som kan påverka i bästa fall många generationer. 

Är du en sådan lärare? Vågar du stå där och stolt säga att du är en lärare som vill göra skillnad? Jag hoppas det! 


10 september 2014

Låt alla elever simma i kunskapen

Att få gå i skolan, äntligen! Vilken lycka till en elev som inte fått den möjligheten tidigare i livet. Men att vara en ungdom och börja lära sig att läsa och skriva är kämpigt. Att inkludera en sådan elev i den ordinarie undervisningen kan vara förstörande till denna person. 

Tänk själv! Att sitta i klassrummet, se andra diskutera, läsa, skriva och samarbeta. Samtidigt att sitta själv som inlåst i ett fängelse, i bokstävernas fängelse. Att inte förstå ett enda ord, en enda bokstav. Att skämmas för det. Att försöka gömma sin okunnighet. Dessutom kämpar man med allt det nya som pågår runtomkring sig. Hur beter man sig i klassrummet, i skolan och i samhället? Hur lyckas man hålla tiderna trots att man inte kan klocka? Hur äter man med gaffel och kniv? Hur spelar man pingis så som alla andra på skolan? Hur åker man buss till skolan? Vad gör man när man hoppar av på en fel busshållplats? Hur, hur och återigen hur? 

Och ingen frågar vad hen kan i stället!  Ibland kan inte ens någon fråga. Ingen som kan lyssna på hur hen jobbade på en affär i hemlandet, köpte, sålde och organiserade. Ingen kan lyssna på hur hen tog hand om alla djuren i familjen, hur hen hjälpte en ko föda sitt kalv, hur hen visste exakt hur man tämjer en häst. Ingen kan lyssna hur duktig kock hen är. 

Ett ungt liv vill inte sticka ut. Ett ungt liv vill vara som alla andra. Men hur gör vi på skolan så att ett ungt liv utan skolbakgrund inte drunknar på vår skola? Jag hävdar bestämt, med all erfarenhet om alfabetisering, att elever som saknar skolbakgrund inte ska gå i den ordinarie undervisningen. Jag hävdar att dessa elever mår bättre att få gå i en alfabetiseringsgrupp tills de blivit litterala. Det går inte alla gånger att organisera en sådan grupp på en skola men det är värt att lyfta upp frågan på kommunnivå. Finns det en möjlighet att skapa en sådan grupp i kommunen?

Jag kan inte glömma min kära före detta elevs ord efter att hon gått 60 timmar samhällsinformation på modersmålet: "Det var som om de hade kastat mig till ett hav av kunskap men jag kunde inte simma." Dessa ord bär jag med mig och gör att jag är övertygad om att det inte går att kasta en elev till en ordinarie undervisningen på högstadiet eller gymnasiet utan att hen drunknar. Inte ens studiehandledning är till någon nytta när man försöker redan ut fransk revolution när man egentligen ska koncentrera sig på läs- och skrivinlärningen, helst på modersmålet först. När man ska lära sig simma i bokstävernas värld. När man ska börja utvidga sitt perspektiv mot den litterala världen!