28 november 2012

Var är rättvisan idag?

Hoppas ni inte tröttnar på ämnet! Men jag kan inte låta bli! Hans röst måste komma fram. Hans historia måste skrivas. På så sätt lämnar han sina spår i flera människor liv än bara i mitt. 

Allt började i augusti. Han kunde inte läsa eller skriva men han var väldigt smart. Hans ödmjuka sätt imponerade mig. Han berättade om sin mamma som köpt honom och som gett honom opium i nappflaskan när han skrek för mycket. Han berättade om sin tid i Grekland där han lärde sig engelska och lagade mat på en restaurang. Han skulle vara grymt bra på att laga mat. Han berättade om de flera olika gångerna han hade försökt ta sig vidare till Italien utan att lyckas. Han berättade om Bulgarien där han misshandlats. "När kommer min tid?" frågade han ofta nästan uppgivet. "Snart", ljög jag. Men innerst inne, vet inte varför, visste jag. Den tiden skulle inte komma snart. 

Idag den 28 november, på en mycket grå och regnig dag i Stockholm, kom han nedstämt till skolan. Han hade dagen innan fått höra att han skulle tillbaka till Bulgarien. Tillbaka till häktet, tillbaka till våldet. Ett Dublin-fall helt enkelt! Ingenting att göra! Går inte att överklaga! Går inte att få en jurist! Dit bara! Punkt slut. Han bad Migrationsverket att hellre skicka honom tillbaka till Afghanistan. Till och med det vore bättre. "Det går inte", var svaret. Tillbaka till Bulgarien bara. 

Och alla dessa känslor i klassrummet! Eleverna grät! Vilken oro som spreds bland de som fortfarande väntar på sitt PUT. Och hej då! Den värsta dagen i mitt liv kan jag nästan säga! Jag i mitt bortskämda liv! 

Jag är arg, frustrerad och ledsen. Det är sällan jag känner någonting så här starkt! Och det är bara jag i mitt varma hem fullt med kärlek och lycka. Hur känns det inom honom då? 

Jag är arg på Dublin-avtalet! Jag anser att det inte är ett rättvist avtal. Vi måste ta mer ansvar i Europa! Vi kan inte belasta Italien, Grekland, Bulgarien eller Malta med allt detta! Vi måste ta vår del av kakan. Det är självklart att alla dessa desperata och fattiga människor kommer till Europa via dessa länder. Det är inte hit till Sverige de landar först. Men några av de lyckas smita iväg till Norden utan att lämna spår av sig i något annat land. Men inte alla. Och de som inte lyckas far alldeles för ofta illa. Vi behöver helt enkelt en bra och gemensam flyktingpolitik i Europa som grundar sig i human människosyn överallt. Det här känns bara orättvist och fel! 

Han får stanna, varsågod. Han i samma situation får icke stanna. Han ska till Bulgarien. Och sen då? Bulgarien vill inte ha honom. Bulgarien sparkar ut honom men först ska han sitta i fängelse lite, kanske ett halvt år, om han själv har rätt. Varför vet jag inte men jag bryr mig inte om det! Jag bryr mig om rättvisan! Om människorna! Om honom! Jag bryr mig helt enkelt om honom för han var världens finaste kille och jag saknar honom redan!    

Han sa en gång till mig: "Det finns ingen rättvisa i världen". Idag tror jag på det! Hoppas jag får tillbaka min tro på rättvisan, människan och godheten snart igen!

25 november 2012

Vågar jag prata öppet om allt?

Du som kan finska lyssna på mig och mina underbara elever på Sveriges radios finsktalande kanal Sisuradio!

Du som icke kan finska kan lyssna en kort stund i början av reportaget och sen spola fram till ungefär 12:e och 17:nde minut och lyssna lite längre på vad mina elever säger om sin tid i Sverige.

Det här blev ett startskott till en intressant lektion om demokrati! Men innan reportern kom var frågan: "Vågar jag som ny i Sverige prata öppet om allt?" "Ja, det får du", var mitt svar. "I en demokrati får du prata helt fritt!" Tänk! Ingen självklarhet för alla i denna värld!

Klicka här för att lyssna: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2532&artikel=5356339


En bra man har en bil och andra intressanta tankar

En bra man är snäll, hjälper kvinnan, lyssnar på kvinnan och har bara en kvinna, tyckte gruppen. Någon försökte övertyga andra att en bra man hade en bil också. Det är ju viktigt! En man måste ha en bil! "Har du det då?", frågade jag. "Nej, men i Afghanistan hade jag en bil." "Är du inte en bra man då?", provocerade jag. "Jag är en bra man!" sa han. "Jag hade en bil i Afghanistan", upprepade han. Andra i gruppen skakade huvudet. Nej, en bil, inte viktigt. 

"Hur är en bra kvinna då?", frågade jag. "Samma", sa gruppen. "Samma man. Samma." "Ahaa, du menar att en bra kvinna är snäll, hjälper och lyssnar och har bara en kvinna." "Ja...NEJJJ! Lärare, inte kvinna. En kvinna har en man", skrattade eleverna. "Men kan en kvinna ha en kvinna om de älskar varandra och är snälla mot varandra?" "Nej, jag är afghan, en kvinna älskar en kvinna. Inte bra." "Varför inte?", försökte jag. Det är bara så. I Afghanistan får man inte göra så.

Att inte kunna förklara varför handlar så klart delvis om språkbristningar. Men det handlar också om att illitterata inte är tränade i sitt kritiska tänkande. Så är det bara, så gör vi, punkt slut. Ett väldigt typiskt resonemang av en illitterat. Världen är antingen eller, svart eller vit, haram eller halal, inte både och. 

Jag ville fortsätta prata om temat. "Om din dotter kommer hem en dag och säger: Jag älskar en kvinna. Vad gör du?" "Jag säger nej", svarade alla utom en modig. Den modige var övertygad om att dottern vet vad hon gör och att hon ska få bestämma själv. Alla andra bara suckade. "Nej, inte bra, inte okej." "Men om din dotter skriker och gråter? Om dottern säger att hon inte kan älska en man? Vad säger du då?" "Nej, en kvinna älskar en kvinna. Inte bra. Sverige okej, men inte i Afghanistan. Jag afghan. Jag säger nej."  

19 november 2012

Lära sig läsa och skriva med datorn

Det har hörts många kritiska röster i media om att några skolor erbjuder en iPad till barnen och att barnen då lär sig skriva med datorn innan de lär sig skriva för hand. Efter att jag lyssnat tidigare under hösten på årets Alfakonferens i Sandefjord om hur de gjort i Norge med vuxna illitterata är jag så imponerad och redo att testa detta med mina elever. 

Det behövs tre program för att metoden kan användas i sin helhet. 

1 Word
2 Talsyntes (vår skola har Claro Read och det finns som app också till en billig penning men det finns en hel del andra talsyntesprogram i marknaden)
3 Skolstil (http://www.skolstil.se/)

Eleverna får lära sig skriva och därmed även läsa mycket effektivare. Skriver eleven fel, hör hon detta och kan rätta tills det låter rätt. Hjärnan får arbeta in i  det sista.  

Det verkar finnas många fördelar med denna metod. Illitterata lär sig skriva snabbare och kan snabbare skapa längre texter. Dessutom kommer läsinlärningen och finare handstil nästan gratis. 

Nu gäller det bara att hitta ett sätt att finansiera iPad-plattorna till eleverna. Har du några guldvärda tips hur?

15 november 2012

Resan hit!

Overkligt, roligt, spännande och läskigt! Mina böcker håller på att ta form! Snart, om några månader, är de färdiga. Böckerna om Mohamed, Maria, Amir och Laila, om Hamid och Lak! Här finns lite försmak om bokserien Resan hit



11 november 2012

Om jag skäms, gör jag inte det mer!

Plötsligt fick tjejen i gruppen nog. Hon skrek på sitt modersmål åt två killar från samma land. Jag lyckades inte reda ut vad som hänt så jag bokade en tolk och tog med mig skolans kurator till samtalet. Vad hände egentligen?

Tjejen berättade att killarna pratat om tjejer i en ful ton. Den ena killens försvar var att killar pratar ju så, det är deras sätt att prata tillsammans. Men förstod de att tjejen hörde? Nej, det hade de inte förstått. De hade trott att inte någon förstår dem. Men jag då? utbrast jag. Jag är också en kvinna och det sårar mig också att höra sånt här. Men det som jag inte förstår, det finns inte.

Det blev ett utmärkt tillfälle att prata om heder, tjejer kontra killar, rättigheter och skyldigheter. Killarna kände sig besvärade. Min fråga om de skulle fortsätta prata så framöver fick de känna sig ännu mer obekväma. En av killarna svarade: Om jag skäms gör jag inte det mer. Om jag inte skäms, fortsätter jag göra det. Skäms du då? frågade jag. (Lång tystnad) Det gör jag nog, svarade han.

Dags för att skaka hand med tjejen, tyckte jag. Svårt! Motstånd! Att skaka hand med tjejen skulle innebära att hon hade rätt, antar jag att killarna tänkte. Först vägrade de men tjejen stod där med handen utsträckt och väntade. Vilken modig tjej förresten! Och jag tittade på killarna och sa att om de inte skulle skaka hand så skulle konflikten fortsätta. Skakar de hand med tjejen kan vi gå vidare och glömma allt så hänt och titta framåt. Till slut, motvilligt men ändå, gjorde de det.

Den ena killen som alltid hade skött sitt skolarbete hur bra som helst, som hade varit gruppens gentleman och nu upptäcktes att han pratat fult om tjejer skämdes verkligen. Han kom inte ens till lektionerna efteråt. Ibland börjar lektionerna i mänskliga rättigheter i verkliga situationer. Att komma från ett icke-demokratiskt och faktiskt kvinnofientligt land och nu börja lära sig spelreglerna i demokrati är inte lätt alla gånger. Även de finaste killarna kan hamna tillbaka dit man kom i från, till de värderingar som man sett i sin omgivning under hela sin uppväxt. Nu gäller det att arbeta vidare med dessa värderingar i skolan. Det finns en stor potential i gruppen så jag är förväntansfull!

6 november 2012

Ta det lugnt! Allt är bra!

Öppna boken är du snäll, hörde jag mig själv säga flera gånger. Och plötsligt fick han nog! Blicken var skrämmande och kroppen spänd. Jag insåg att jag måste agera. Jag bad alla eleverna gå ut från klassrummet. Min uppgift var att skydda de andra eleverna. Men jag glömde bort mig själv. Och där stod jag i klassrummet ensam med honom medan han gick runt hotfullt och pratade ett språk jag inte kunde förstå. Han tittade inte på mig men hans blick skrämde mig. Hans muskulösa kropp var riktigt spänd och händerna knutna. Jag såg hur han blev mer och mer hotande. Min uppgift blev nu att rädda mig själv och det kunde jag enbart göra genom att vinna honom mentalt. Jag hade ju ingen chans fysiskt. Han var säkert flera gånger starkare än mig. Jag bestämde mig att inte vara rädd. Jag tittade på honom och upprepade flera gånger lugnt Ta det lugnt! Allt är bra! Jag fortsatte länge. Jag försökte komma närmare och han ryckte till. Jag backade lugnt tillbaka och fortsatte upprepa mina ord. Till slut såg jag honom slappna av en aning och sen sprang han ut från dörren och stack. Jag började gråta. 

Jag fick aldrig veta varför han inte klarade av mig. Jag hade alltid en känsla av jag väckte för starka känslor hos honom. Han klarade inte av att få order från mig. Han protesterade varje gång genom att bli sluten och lyssnade inte på mig. Han vägrade studera på mina lektioner. Jag fick aldrig ens en chans. Han låste sig helt när han såg mig. Jag fick inte veta någonting om hans bakgrund men jag anar att den inte var ljus. Det måste ha funnits en ung, blond kvinna som skadat honom ordentligt, tänkte jag ofta. För han fungerade så bra med andra lärare. Han är fortfarande en gåta för mig.