19 december 2013

Ödet bakom Kajsa Kavat

Som en avslutning på terminen innan julfesten imorgon läste jag en saga om Kajsa Kavat till eleverna. 

I tre månaders ålder lämnades Kajsa Kavat bakom mormors dörr. Varför undrade jag? Varför lämnade någon en liten bebis bakom mormors dörr? Eleverna visste exakt, vilka öden det kan finnas bakom Kajsa Kavat. 

Kanske var familjen fattig. Kanske fanns det ingen pappa så att mamman var tvungen att lämna bebisen ifrån sig. Eller kanske fanns det redan för många barn i familjen. Så lät svaren. 

Det kändes som eleverna visste vad de talade om. Det kändes att alldeles för många av mina elever hade sett och hört något sådant hända. Mina elever, dessa fina barn! Men många var säkra. När Kajsa Kavat blir vuxen, då hämtar den biologiska mamman sitt barn tillbaka. Och pappan, ropade en. För livet kan ju faktiskt förändras.




16 december 2013

Boklåda

Jag har några barn i min grupp som kommer tidigt till skolan. Då sitter de oftast och väntar på att undervisningen ska börja. Därför har jag skapat små enkla böcker som eleven kan läsa innan vi kör igång med lektionen. En boklåda är ett fint sätt att locka eleverna till läsning. Böckerna jag skrivit är skrivna för nyanlända elever. De är lagom korta (oftast bara några enstaka sidor) så att eleven hinner bli klar med berättelserna. 

Att få en elev utan läsvana läsa en "bok" är en stor vinst. Det känns bra när man ser en elev att bli intresserad av läsningen. Skapa du också en boklåda. Böckerna behöver inte vara några revolutionerande berättelser. Vanliga texter om vanliga människor räcker redan långt


5 december 2013

För första gången

Plötsligt öppnades dörren i klassrummet kraftigt. Någon skrek på arabiska. Eleverna skrek. Alla rusade till fönstret. Skrik av glädje. Applåder. Snöflingor. Så var upplevelsen av snö för mina elever idag. Snö för första gången i deras liv.  

4 december 2013

Oroliga kroppar

En elev som slåss, får utbrott, har oro i kroppen. En elev som inte kan fokusera, som har svårt att ta tag i sitt skolarbete. ADHD? Trauman? PTSD? Sociala problem? Oftast är det svårt att sätta ord på elevens beteende. Då är det lätt att man diagnostiserar elever för fort. 

Det gäller att skapa en relation till eleven. En stor del av lärarens arbete handlar just om att skapa relationer. Lyssna på barnet, se på barnet, bekräfta barnet. Det är mitt budskap fortfarande.  

Men när det inte räcker till. Då skulle jag önska att eleven fick öppna sitt hjärta. Helst till en kurator. Kanske till och med till en psykolog. Men det är också en relation som ska byggas. Ett samtal räcker oftast inte till. För att bygga upp ett förtroende krävs mycket mer. 

Jag arbetar med elever från många olika länder. I några kulturer är kurator och psykolog endast till personer med psykisk sjukdom. Barn som skulle behöva hjälp kan nekas det eftersom föräldrarna sätter sig emot den hjälpen. Samma sak var det när jag arbetade med vuxna och unga vuxna. Det var inte alla gånger lätt att motivera personen att gå till en kurator. Därför ska kurator vara närvarande, överallt. Kuratorn ska ha samtal med eleverna i korridoren för att locka eleverna till samtal. Kurator ska bjuda in eleverna till små lätta samtal som kan utvecklas med tiden.  

Min erfarenhet är att oavsett anledningen till elevens oroliga kropp mår eleven bättre efter några stödsamtal. Om eleven har lockats till mötet. Om eleven har tagit det steget att våga försöka. Då kan man förbättra resultatet i skolan också.