Att föda en bok

Många frågar mig hur det är att skriva läromedel. Jag kan se vissa mönster i mitt skrivande. 

Fas
1) Ett provkapitel till förlaget
2) Samtal med förlaget, känslan är hoppfull
3) Filar, filar, filar kapitlet
4) Ett samtal med förlaget igen
5) Filar lite mer
6) Skriver på ett avtal
7) Skriver, allt flyter på
8) Ändrar och filar och rättar till
9) Ändrar tillbaka, till annat håll
10) Förtvivlan, jag måste vara världens sämsta författare
11) Tungt men skriver och ändrar
12) Det börjar flyta på igen
13) Ger förslag till ändringar i layout, ändrar, gör om, filar
.
.
.
39) Sista korrigering, ångest. Vad har jag missat?
40) Boken skickas till tryck, ingen sömn
41) Väntar
42) En ny bok i handen. Vågar inte öppna den.
43) Aldrig mer!
44) Hmm...kanske kan jag skicka en ny idé till något förlag.

En framgångssaga på finska

Min gamla elev intervjuades av Sisu-radio, Sveriges radios finsktalande kanal. Heja Ali Reza! 

Lyssna på finska här. 

Ett samtal med en gammal elev till mig

Häromdagen träffade en gammal elev till mig. Han kom till Sverige som ensamkommande barn för fyra år sedan. Idag pratar han flytande svenska och har ett jobb att gå till varje morgon. Detta möte med honom var lärorikt för mig. Jag hade många frågor att ställa. 

- Vad tänkte du i början i klassrummet?

Det var som att vara i en dimma. Jag orkade inte ta in någonting. Jag tänkte bara på uppehållstillstånd. När jag fick uppehållstillståndet kändes det klarade i huvudet. Men det var ändå svårt att läsa tjocka böcker i biologi och andra ämnen på svenska. Jag bestämde mig ganska tidigt att jag inte vill satsa på skolan. Jag sökte jobb i stället. 

- Var det svårt att få ett jobb?

Jobb kommer inte till dig men det finns mycket i Stockholm. Är du en trevlig och arbetsam person och tar kontakt själv med olika arbetsgivare har du inga problem. Många ensamkommande, som jag, jobbar idag. Få orkar gå i skolan. De har bråttom att börja tjäna pengar. De måste ju betala skulderna till smugglarna. Sen vill deras familj ha pengar och det är klart man hjälper till.

- Jag minns verkligen hur dåligt du kunde må när du var min elev. Hur mår du idag?  

Jag mår bra. Jag har ett jobb, en lägenhet och jag har lärt mig laga mat (skrattar högt). Livet är bra. En dag vill jag börja spara till en egen lägenhet och gifta mig. 

- Hur vill du att din fru kommer att vara?  

 Hon ska jobba som jag. Men sen får hon laga all mat. Jag kan städa och tvätta men laga mat, det gillar jag inte. (skrattar högt)

 Men jag säger bara en sak. Har du inte problem i ditt hemland, ska du inte komma hit. Livet kan vara så mycket enklare i hemlandet. Men jag kunde inte stanna där. Jag hade annars dött. 

 

Jag älskar dig, Tiia! Ord som jag aldrig glömmer!

Sommarlov. Skolan är tom. Jag känner mig tom. Jag har gett allt. Jag har tömt min idébank och fantasi. Nu är det dags för påfyllning. Sommaren kommer att smörja själen och ge energin tillbaka. 

Men tomheten som jag nu kan känna fylls med värme när jag tänker efter de orden en elev sa till mig i skolavslutningen. "Jag älskar dig, Tiia." Inte en gång. Hen sa de orden flera gånger, kanske till och med tiotals gånger. Hen kunde inte sluta upprepa orden. De orden kom direkt från hjärtat. Jag kunde känna det. Från samma hjärta som jag var en gång var så orolig för.

Så mycket som jag bråkat med hen. Så mycket som jag tjatat. Så mycket som jag försökt lyssna och så mycket som försökt ge. Hen var inte mottaglig då, trodde jag. Men nu vet jag att hen var mycket mer mottaglig än jag trodde då. Idag kan man möta en studiemotiverad ung person med varmt hjärta i stället. 

Jag älskar dig, Tiia! De orden bär jag med mig genom hela livet!

Elevernas egen migrationspolitik

Den senaste perioden har jag arbetat med temat Migration med mina nyanlända. Ett arbetsområde som hör till samhällskunskap på högstadiet. Häromdagen skapade vi en egen migrationspolitik till Sverige. Eleverna var ganska överens: Sverige ska ta emot många invandrare men bara snälla sådana. Om man visar att man är snäll och en bra person ska man kunna stanna i landet. Oavsett var man kommer i från. 

Så många gånger som jag tänkt samma som eleverna. Tänk om man fick handplocka invandrarna vi tar in i landet. Du som är så fin får stanna. Oavsett asylskäl. Men det är så klart svårt. Det behövs en viss reglering. Men reglering gör också att det blir fyrkantigt. 

Jag ser individer i klassrummet. Jag ser oftast väldigt fina individer och kan inte reglerna om invandringen. Många av dessa individer har ett tungt bagage med sig. Jag har svårt att se att någon av dem inte skulle ha skäl att stanna i landet. Det är där allt krockar. Migrationsverket tolkar sina regler utifrån paragraferna de har. Jag ser människan. Emellanåt kommer vi fram till olika resultat. Då svider det i hjärtat. 

Då kör vi!

- Och när ska barnet kunna börja gå i skolan, frågar en mamma till ett nyanlänt barn. 
- Vad sägs om klockan 8.15 i morgon bitti, undrar jag. 

Tolken tolkar. En tystnad. Ett brett leende. Eleven nickar ivrigt. Blir osäker igen. 

- Menar du verkligen i morgon? frågar barnet fundersamt. 
- Ja, i morgon, svarar jag. Passar det? 
- Ja, jag det passar, svarar barnet skrattande. 

Ett nyanlänt barn har ett stort behov att börja gå i skolan så fort det bara går. Varför vänta? Vad vinner jag på att vänta? Oftast ingenting. 

- Då kör vi! Vi ses i morgon bitti! 

Lyssna på mig, du lärare!

Idag läste våra kamratstödjare upp några tankar som de samlat från eleverna på skolan. Tankarna handlade om kränkningar som sker på vår skola. Inte bara vilka kränkningar som helst. Utan kräkningar som en lärare utsätter eleverna för. En rad ungdomar läste starka meningar som ingen lärare egentligen vill höra. 

Här är några exempel: 

"Jag ogillar när du skickar mig ut från klassrummet när jag inte orkar studera."
"Jag tycker inte om när du behandlar pojkar bättre än flickor."
"Jag skäms när du skriker åt mig eller skäller ut mig framför de andra eleverna."
"Jag vill studera mer och inte lyssna på dina berättelser om ditt privata liv."
"Det är smaklöst att du svär i klassrummet."

Det var riktigt starkt att lyssna. En tystnad sjönk in i lärarkåren. Några kände sig träffade. Andra blev chockade.  

Eleverna betonade dock att inte bara detta sker i våra klassrum. Att det sker även positiva saker. Men att dessa kränkningar sker, inte alltid, inte överallt, inte bara i vår skola, är inte okej. Lärarens professionella förhållningssätt är inte att svära och skrika. Läraren ska stå bakom värdegrunden och vara en förebild.