Häromdagen träffade en gammal elev till mig. Han kom till Sverige som ensamkommande barn för fyra år sedan. Idag pratar han flytande svenska och har ett jobb att gå till varje morgon. Detta möte med honom var lärorikt för mig. Jag hade många frågor att ställa.
- Vad tänkte du i början i klassrummet?
Det var som att vara i en dimma. Jag orkade inte ta in någonting. Jag tänkte bara på uppehållstillstånd. När jag fick uppehållstillståndet kändes det klarade i huvudet. Men det var ändå svårt att läsa tjocka böcker i biologi och andra ämnen på svenska. Jag bestämde mig ganska tidigt att jag inte vill satsa på skolan. Jag sökte jobb i stället.
- Var det svårt att få ett jobb?
Jobb kommer inte till dig men det finns mycket i Stockholm. Är du en trevlig och arbetsam person och tar kontakt själv med olika arbetsgivare har du inga problem. Många ensamkommande, som jag, jobbar idag. Få orkar gå i skolan. De har bråttom att börja tjäna pengar. De måste ju betala skulderna till smugglarna. Sen vill deras familj ha pengar och det är klart man hjälper till.
- Jag minns verkligen hur dåligt du kunde må när du var min elev. Hur mår du idag?
Jag mår bra. Jag har ett jobb, en lägenhet och jag har lärt mig laga mat (skrattar högt). Livet är bra. En dag vill jag börja spara till en egen lägenhet och gifta mig.
- Hur vill du att din fru kommer att vara?
Hon ska jobba som jag. Men sen får hon laga all mat. Jag kan städa och tvätta men laga mat, det gillar jag inte. (skrattar högt)
Men jag säger bara en sak. Har du inte problem i ditt hemland, ska du inte komma hit. Livet kan vara så mycket enklare i hemlandet. Men jag kunde inte stanna där. Jag hade annars dött.
Jag var på semester i Berlin, Tyskland förra helgen. Jag träffade min gamla vän som plötsligt blivit kär i en afrikansk kvinna. Nu försökte de på alla sätt och vis få ett visum för henne för att kunna komma till Tyskland och stanna några få månader. Deras möjligheter för visum var små. Han trodde aldrig att det skulle gå. Jag föreslog giftermål som ett alternativ. Jag fick höra att de endast kan få gifta sig med varandra om hon lär sig prata tyska först. Helt vansinnigt, tyckte jag.
Jag förstår att denna regel är ett svar till de arrangerade äktenskapen som Tyskland, liksom många andra europeiska länder, kämpar med. Jag kan inte neka att sådana äktenskap inte skulle existera i Sverige. Jag har hört en ung tjej berätta för mig hur konstigt det kändes att träffa sin man för första gången på flygplanet på väg till Sverige. Mannen hade hämtat henne från hemlandet och gift sig med henne utan hennes närvaro. Och där satt hon utan att veta någonting om sin nya man, om Sverige eller om sitt nya liv överhuvudtaget. Det måste vara en fruktansvärt otäck känsla att inte ha någon kontroll över sitt liv.
Men ändå. Min vän är kär. Att staten kan bestämma vem man får gifta sig med känns också väldigt fel. Finns det inte andra sätt att kontrollera att de arrangerade äktenskapen inte förekommer?
