Våga göra skillnad!

Förra året träffade jag en svensk (fast barnens mor var finska men ändå) familj när jag tillbringade semester utomlands. Min sociala, alltid lika öppen son parade oss ihop på en kväll och där satt vi plötsligt med totalt främmande människor vid ett middagsbord på en restaurang. Vår diskussion tog efter ett tag en ny vändning. Från hej hej, vem är du till invandrare, hemspråk, Sverigedemokrater och de där j**** invandrare som bara lyfter socbidrag och förstör vårt land. De där j**** invandrare som inte vill arbeta eller lära sig svenska. De där j**** invandrare som tar våra jobb. Och till de där j**** politiker som gör det svårt för en att få sjukersättning trots att ens rygg är paj och man inte kan arbeta så att man måste arbeta svart. Jag bet i läppen, försökte diskutera hederligt. Jag försökte försvara. Men det var inte mycket jag kunde försvara. För ingen lyssnade på mig. De lyssnade bara på sig själva. Deras bittra liv som "fattiglappar och sjuka" kunde inte ta in något annat än deras egna berättelser. Familjen från Falkenberg la sin röst på Sverigedemokraterna. De hörde till de 13 % av Sveriges befolkning som röstade på Sverigedemokraterna. 

Hur gick det till? Min tanke är att våra politiker har verkligen misslyckats när de inte lyckats lyssna på familjen Falkenbergs berättelse. Varje människa förtjänar att bli lyssnad, sedd och hörd. Även om man inte delar samma åsikter. Och om inte en politiker hinner till familjen i Falkenberg behövs en stark, förståelig lärare. En lärare kan verkligen göra skillnad. En lärare kan lyssna, se och höra. En lärare kan visa vägen och vara förebild. En lärare kan ändra riktningen som kan påverka i bästa fall många generationer. 

Är du en sådan lärare? Vågar du stå där och stolt säga att du är en lärare som vill göra skillnad? Jag hoppas det! 

Skolsköterska på sfi

Jag har tidigare skrivit om bristen på kurator på sfi. (Se mitt inlägg: Psykisk och fysisk ohälsa) Det tycker jag fortfarande är skamligt. Samma gäller för bristen på skolsköterska inom sfi. Jag förstår att det inte finns någon budget för sfi att anställa extra personal som kurator eller skolsköterska. Man kan inte skylla på skolorna utan det är mer ett politiskt ansvar. Dock anser jag att rektorerna borde lyfta upp problemet i olika sammanhang. Finns det ingen som lyfter upp problemet, finns det ingen som vill ge pengarna heller. 


Men hur som helst, nu till själva ämnet. Jag har alldeles för ofta mött elever på sfi som har hörsel- och synproblem. Jag har ofta misstänkt att vissa elever kan behöva glasögon eller hörselapparat. Två relativt enkla saker att upptäcka och rätta till. Tänk om jag hade haft en skolsköterska på sfi som jag hade kunnat skicka eleven till? Då hade vi fått bekräftelse på en gång och eleven hade kunnat få hjälp snabbare och därmed hade kunnat studera bättre.


Men nej, jag har inte haft den hjälpen på sfi. Däremot har jag haft samtal med eleven där jag påpekat om problemet. Jag har hänvisat eleven till rätt ställe för att se om eleven har det problem som jag misstänkt hon eller han har. Men om eleven saknar självinsikt och inte tycker att det finns något problem? Inte alls ovanligt för illitterata och korttidsutbildade. Det är inte säkert att hon går till optiker eller hörselklinik trots att jag flera gånger påpekar om detta. Detta kan leda till att eleven sitter år efter år på sfi och inte kan se till tavlan eller höra läraren. Hur kan man lära sig svenska då?

Psykisk och fysisk ohälsa

Huvudvärk, ont i ryggen, ont i benen, ont i axlarna. Hjärtat klappar för hårt när man går upp i trappor. Kanske ett hjärtfel? Trötthet och smärta. Ingen ork, ingen lust, ingen kraft. Det är inte så ovanligt att elever på sfi känner sig trötta och kraftlösa. Den känslan är ibland så stark att man inte kan koncentrera sig på skolan. Alldeles för många elever har en dålig hälsa och en dålig självinsikt. Det gäller inte minst för illitterata. Det är ju en allmän sanning att ju lägre utbildningsnivå man har desto sämre hälsa har man. Detta alltså generellt och oavsett nationalitet.

Det är viktigt att få ordning på den fysiska hälsan. Att en person är frisk gör att man har lättare att ta sig in kunskap och därmed även att få ett jobb i Sverige. För vem vill anställa sjuka? Och ännu mindre: Vem vill anställa en som är både sjuk och har bristande svenskkunskaper? Inte många skulle jag tro. Ibland kommer det fram att värken i kroppen är lätt löst. Huvudvärken kan ”bara” handla om en dålig syn. Då kan ett par glasögon lösa problemet. Toppen! Men vad gör sfi:n när det behövs mer?

Jag läste en artikel på GP om somalier i Sverige och deras psykiska ohälsa. I artikeln skrivs att mellan 30 och 40 procent av flyktingar från ett krigshärjat område lider av mer eller mindre allvarlig PTSD. Detta säger Eva-Lena Lindholm, chef på regionens kris- och traumaenhet i Göteborg. Tänk hur många av dessa personer sitter på sfi år efter år och inte kommer någonstans på grund av PTSD och trauman. Är det inte det minsta att man kräver en skolsköterska och en kurator till sfi? Då kan man kanske nå fram till dessa elever bättre än vad man gör idag. Det är skamligt att den hjälpen oftast saknas på sfi. Ingen lyfter upp saken ens. Ibland har man en övertro att vuxna människor kan söka hjälp själv när det behövs. Men vad händer när man inte kan söka den hjälpen? När man inte har den kunskapen? När man aldrig tidigare fått den möjligheten? När man dessutom är illitterat. Är det inte bättre då att hjälpen kommer till en?

Men i samma artikel säger Yasin Ekdahl, möjligen den enda somalisktalande psykologen i Sverige, att det inte är så lätt att få somalier till psykvården. ”Antingen är man frisk eller så är man galen. Det finns inga steg däremellan.”, säger han. Det här känner jag igen. Det är inte lätt att få somaliska elever på sfi, som verkar må dåligt, till en psykolog. Samtidigt har jag ändå en erfarenhet att många somaliska ungdomar på Språkintroduktionen går till kuratorn. Är det för att en kurator inte är en psykolog? När jag översätter ordet kurator i Lexin, ett lexikon på nätet, får jag fram en följande formulering: person som har till yrke att ge råd och upplysningar i allmänna och individuella sociala frågor. Det kanske inte är så laddad att gå till en person som ger råd och upplysningar. Jag vet inte. Hur som helst, många mår dåligt, pga. traumatiska upplevelser från kriget. Jag skulle göra det om jag hade upplevt krig! Är inte sfi då en bra kanal att nå fram till personer med psykisk och fysisk ohälsa?