Ett samtal med en gammal elev till mig

Häromdagen träffade en gammal elev till mig. Han kom till Sverige som ensamkommande barn för fyra år sedan. Idag pratar han flytande svenska och har ett jobb att gå till varje morgon. Detta möte med honom var lärorikt för mig. Jag hade många frågor att ställa. 

- Vad tänkte du i början i klassrummet?

Det var som att vara i en dimma. Jag orkade inte ta in någonting. Jag tänkte bara på uppehållstillstånd. När jag fick uppehållstillståndet kändes det klarade i huvudet. Men det var ändå svårt att läsa tjocka böcker i biologi och andra ämnen på svenska. Jag bestämde mig ganska tidigt att jag inte vill satsa på skolan. Jag sökte jobb i stället. 

- Var det svårt att få ett jobb?

Jobb kommer inte till dig men det finns mycket i Stockholm. Är du en trevlig och arbetsam person och tar kontakt själv med olika arbetsgivare har du inga problem. Många ensamkommande, som jag, jobbar idag. Få orkar gå i skolan. De har bråttom att börja tjäna pengar. De måste ju betala skulderna till smugglarna. Sen vill deras familj ha pengar och det är klart man hjälper till.

- Jag minns verkligen hur dåligt du kunde må när du var min elev. Hur mår du idag?  

Jag mår bra. Jag har ett jobb, en lägenhet och jag har lärt mig laga mat (skrattar högt). Livet är bra. En dag vill jag börja spara till en egen lägenhet och gifta mig. 

- Hur vill du att din fru kommer att vara?  

 Hon ska jobba som jag. Men sen får hon laga all mat. Jag kan städa och tvätta men laga mat, det gillar jag inte. (skrattar högt)

 Men jag säger bara en sak. Har du inte problem i ditt hemland, ska du inte komma hit. Livet kan vara så mycket enklare i hemlandet. Men jag kunde inte stanna där. Jag hade annars dött. 

 

Om stödsamtal

Min dotter föddes dramatiskt. Hon togs ifrån mig efter att hon slutat andas i min famn. Detta skedde några timmar efter att hon fötts. Min dotter hade hjärnblödning. Allt snurrade i huvudet på mig. Jag var så klart förvirrad och rädd. Rädslan av att hon inte kan lära sig gå, rädslan av att hon inte kan lära sig prata alls, rädslan av att hennes armar eller fötter inte kommer att fungera så som de ska, rädslan av att hon skulle få stora svårigheter begåvningsmässigt. All den här rädslan är borta idag. Hon fick den bästa vården man kan tänka sig och som till slut också räddade henne. Hon är idag frisk helt enkelt! 

Men mitt i all dramatik fick vi föräldrar också stöd. Sjukvården tog inte bara hand om dottern utan även om oss. Kuratorn kom till oss och gav stödsamtal. Vi begärde aldrig dessa samtal. Vi fick det automatiskt. Därför att vi var i chock och sorg. Det var självklart att vi mådde dåligt.

Jag har många elever i mitt klassrum som mår dåligt. En har förlorat sin far, en annan är orolig för sina släktingar mitt i kriget. En elev vet inte var hens föräldrar är och någon annan lider av traumatiska upplevelser som hen varit med om som barn. Många bor trångt och har aldrig egen tid eller plats i lägenheten. Någon har inte ett eget hem. Alla mina elever har fått lämna sina land och fått komma till ett land som är främmande för dem. Bara det är svårt. 

Och vad gör vi i samhället för dem? Hur stöttar vi dessa barn? Hur stöttar vi deras föräldrar? Får nyanlända elever kuratorhjälp automatiskt? Oftast inte. Jag hör ofta att nyanlända ska få landa först. Men jag kan inte förstå skillnaden mellan nyanlända och mig. Varför behövde jag aldrig landa? Varför fick jag stödsamtal utan att jag ens begärde det? Varför var det viktigt att jag och min man mådde bra när vi hade det svårt? Och frågan som ekar i mitt huvud: Varför är det inte viktigt att ge stödsamtal för nyanlända när de har det svårt? Och hur länge ska nyanlända landa? Kan inte det vara så att de redan landat? En lång flyktresa i sig har varit tuff. Det kanske är så att den nyanlända har landat när de kommit till Sverige som i många fall varit målet.

Jag får också ofta höra att det kanske räcker med samtal med läraren. Jag håller med att små samtal mellan eleven och läraren är viktiga. Mitt uppdrag är  i första hand kunskapsförmedlare men jag är även jättegärna en medmänniska. Men att säga att mina samtal med eleven ska ersätta stödsamtal med kuratorn låter i mina öron nedvärderande. Varför behövs kurator då? Har inte en kurator mer kunskap om hur man samtalar med en människa som mår dåligt än jag som pedagog? Jag vill tro att båda typer av samtal behövs. 

Låt mina barn vinna varje gång, tvinga inte dem att välja

Min dotter har bytt avdelning på sin förskola. Den nya personalen välkomnar henne genom att jobba med temat om olika länder. En pedagog visar stolt vad de har skapat. Det är fint! Mycket fint. Men...poängen är att de påstår att min dotter kommer från Finland. Jag korrigerar lite tyst genom att säga att Hennes föräldrar kommer från Finland. Pedagogen noterar inte vad jag säger. Mina två barn är födda i Sverige. De talar två språk: finska och svenska. De har två nationaliteter men de har svenskt pass. De kommer absolut inte från Finland. De kan inte invandra till Sverige om de är födda här. Så nej, de kommer inte från Finland.     

Jag lider i hjärtat. Jag vill att mina barn får själva välja sin identitet. Jag vill att de får själva säga om de är svenskar, finnar, européer eller världsmedborgare. Jag vill inte att någon annan bestämmer det i stället för dem. Men jag vill inte såra pedagogerna. De är fina mot min dotter, de gör ett bra jobb. Men önskar i smyg att de lät henne hitta sitt eget jag. Det verkar vara svårt för människor. Den största utmaningen uppstår varje gång när Finland tävlar mot Sverige i ishockey. Då försöker folk att få min son att välja ett lag. Min son är strategisk. Han hejar det laget som leder i tävlingen. Min son vinner varje gång! Han är sju år. Varje år är jag orolig att han väljer ett lag bara för att han måste. I min värld behöver han inte välja. I min värld behöver inte min dotter tvingas bli en finne. I min värld är mina barn individer med två språk och med många kulturella erfarenheter i bagaget. I min värld är de barn, inga finnar, inga svenskar. 

Alkohol = haram

Alkohol är en del av kultur hur man än vrider och vänder på saken, inte minst under sommaren. Alkohol är tillåtet och tillgängligt i vårt samhälle. Men hur ska vi bemöta en livsåskådning som tar totalt avstånd från alkoholen?

Jag har mött invandrare som sagt att de hellre skulle svälta än att ta emot ett arbete som diskare på en restaurang. För att diska glas som haft alkohol i sig skulle gå emot deras religion. Att röra alkohol likställs då som att dricka alkohol. Alkohol är haram, förbjudet i allra största grad. Jag har även mött en person som vägrat att ta emot ett lekfullt pris efter en trevlig kväll för på priset fanns en bild på ett cocktailglas. Eller när en person känt sig totalt illa behandlad när man fått en flaska alkoholfri champagne som present. I exemplen ovan har utbildningsnivån ingen betydelse. 

Hur ska vi möta dessa åsikter? Hur långt är vi redo att anpassa oss och hur mycket kan vi kräva av andra att de ska anpassa sig? Det handlar trots allt inte om att vi tvingar någon att dricka alkohol. Vem har rätt? Personen som känner sig illa behandlad när man får ett pris med bild på ett cocktailglas? Eller personen som av god vilja vill ge priset och känner sig illa behandlad när mottagaren inte tar emot det?  

Socialen tar våra barn!

Många elever till mig är rädda för myndigheter. Det är svårt att förstå hur djupt rädslan och hatet sitter. Jag kan någolunda förstå var rädslan kommer ifrån. Polisen i hemlandet har inte alla gånger varit för att hjälpa en individ. Polisen har kanske pressat ut pengar eller till och mer torterat en, skyldig eller inte. Jag har hört att inte bara polisen i Sverige drabbas. Inte ens brandkåren är välkommen alla gånger. En möjlig anledning till det är att militären agerar som brandkår i många länder och att förtroendet för myndigheter överhuvudtaget är lågt.


När jag arbetade med tema föräldraskap med en grupp somalier ställde jag frågan vad eleverna vet om föräldskap i Sverige. Alla svarade nästan i kör: Socialen tar våra barn! Eleverna var oroliga för att socialen skulle ta barnen från dem om barnen en dag skulle få komma till Sverige (de flesta hade sina barn kvar i Afrika). Därför uttryckte de sig en oro för att inte våga vara föräldrar i Sverige. Eleverna visste att man inte får aga sina barn och att det inte är lätt att vara en förälder i ett nytt land. Men deras önskan var att få veta hur man gör istället? Hur kan man lyckas som förälder i Sverige? 


När jag lyssnade på elevernas oro insåg jag varför oroligheter bland ungdomar i Tensta eller Rosengård förekommer. Att föräldrarna inte vågar ställa krav på barnen eller sätta gränser är en bidragande faktor. Det var det eleverna på min kurs uttryckte sig flera gånger. Många är oroliga för att göra fel pga rädslan för socialen. 


Vad gjorde vi då? Vi bjöd in en person från socialen. Det blev lyckat. Väldigt lyckat faktiskt! Kanske blev det ännu mer lyckat just för att personen råkade ha samma ursprung som eleverna. Ämnet avdramatiserades och det kom fram att eleverna egentligen inte hade sett en enda familj förlora sina barn till socialen. Men rykten hade varit starkare än faktumen och i den oraliska kulturen eleverna kommer ifrån har rykten pondus. När eleverna hade blivit av med oron för socialen, kunde vi koncentrera oss på andra viktiga frågor. 


Så mycket som det går fel i integration. Så mycket som vi skulle kunna rätta till om vi mötte varandra på bättre sätt. Att kunna lyssna och förstå vad invandrare har på hjärtat och sen möta fördomarna är viktigt om man vill nå fram till varandra. Ingen dialog, ingen integration. Och viktigast av allt maktbalansen utjämnas. Det är inte VI som ska lära DEM utan vi ska lära från varandra. Allt integrationsarbete, oavsett om det är sfi, politiskt arbete eller föreningsliv, ska utgå från en jämställd bas. Då kan vi möta varandra och då kan vi veta mer om varandra och sluta tro så mycket.  

Tänker du få ett arbete med de där kläderna?

"Tänker du få ett arbete med de där kläderna?" Den frågan ställde en arbetsgivare på en intervju till en av mina elever. Hennes vackra afrikanska och färgrika klänning och sjal imponerade tydligen inte. Elevens kaxiga men så rätt svar löd så här: "Titta på mig! Titta inte på kläderna! Give me a change!" Jag är stolt över henne! Att hon vågade säga emot! Att hon vågade ifrågasätta arbetsgivarens attityd!


Det är synd att vi människor har svårt att se en människa bakom kläderna. Det handlar säkert mycket om rädsla för det främmande, om fördomar som vi inte alla gånger ens är medvetna om att vi har. Jag har den senaste terminen enbart haft somaliska elever. Jag har kommit väldigt nära mina elever och på något sätt står jag på samma sida med dem. Jag är inte ett hot eller främmande för dem och tvärtom. Det har lett till att jag inte längre ser elevernas traditionella, somaliska kläder. För mig har de kläderna blivit "normala" i mina ögon. Jag har lyckats förbise kläderna och ser eleverna som individer.


Men det är inte så enkelt. Träffar jag en helt främmande person ute i samhället som har traditionella somaliska kläder är jag säker på att jag någonstans innerst inne har mina fördomar kvar. Jag har då lättare att sätta personen i ett fack. Jag försöker vara medveten om mina fördomar och kämpar emot dem men ändå. De finns där! Och som sagt, är jag en person som har kontakt med somalier dagligen. Hur kommer vi åt de personerna som söker arbetskraft och som inte har kontakt med gruppen? Hur kan de lyckas att se individen istället för "den där somaliern med konstiga kläder"? Jag har inget entydigt svar. Men jag vet att all segregation som vi har bidrar inte till någon positiv förändring. Men ger vi inte alla en chans i det här nya samhället kommer klyftan mellan "de och vi" öka.