Om stödsamtal

Min dotter föddes dramatiskt. Hon togs ifrån mig efter att hon slutat andas i min famn. Detta skedde några timmar efter att hon fötts. Min dotter hade hjärnblödning. Allt snurrade i huvudet på mig. Jag var så klart förvirrad och rädd. Rädslan av att hon inte kan lära sig gå, rädslan av att hon inte kan lära sig prata alls, rädslan av att hennes armar eller fötter inte kommer att fungera så som de ska, rädslan av att hon skulle få stora svårigheter begåvningsmässigt. All den här rädslan är borta idag. Hon fick den bästa vården man kan tänka sig och som till slut också räddade henne. Hon är idag frisk helt enkelt! 

Men mitt i all dramatik fick vi föräldrar också stöd. Sjukvården tog inte bara hand om dottern utan även om oss. Kuratorn kom till oss och gav stödsamtal. Vi begärde aldrig dessa samtal. Vi fick det automatiskt. Därför att vi var i chock och sorg. Det var självklart att vi mådde dåligt.

Jag har många elever i mitt klassrum som mår dåligt. En har förlorat sin far, en annan är orolig för sina släktingar mitt i kriget. En elev vet inte var hens föräldrar är och någon annan lider av traumatiska upplevelser som hen varit med om som barn. Många bor trångt och har aldrig egen tid eller plats i lägenheten. Någon har inte ett eget hem. Alla mina elever har fått lämna sina land och fått komma till ett land som är främmande för dem. Bara det är svårt. 

Och vad gör vi i samhället för dem? Hur stöttar vi dessa barn? Hur stöttar vi deras föräldrar? Får nyanlända elever kuratorhjälp automatiskt? Oftast inte. Jag hör ofta att nyanlända ska få landa först. Men jag kan inte förstå skillnaden mellan nyanlända och mig. Varför behövde jag aldrig landa? Varför fick jag stödsamtal utan att jag ens begärde det? Varför var det viktigt att jag och min man mådde bra när vi hade det svårt? Och frågan som ekar i mitt huvud: Varför är det inte viktigt att ge stödsamtal för nyanlända när de har det svårt? Och hur länge ska nyanlända landa? Kan inte det vara så att de redan landat? En lång flyktresa i sig har varit tuff. Det kanske är så att den nyanlända har landat när de kommit till Sverige som i många fall varit målet.

Jag får också ofta höra att det kanske räcker med samtal med läraren. Jag håller med att små samtal mellan eleven och läraren är viktiga. Mitt uppdrag är  i första hand kunskapsförmedlare men jag är även jättegärna en medmänniska. Men att säga att mina samtal med eleven ska ersätta stödsamtal med kuratorn låter i mina öron nedvärderande. Varför behövs kurator då? Har inte en kurator mer kunskap om hur man samtalar med en människa som mår dåligt än jag som pedagog? Jag vill tro att båda typer av samtal behövs. 

Oroliga kroppar

En elev som slåss, får utbrott, har oro i kroppen. En elev som inte kan fokusera, som har svårt att ta tag i sitt skolarbete. ADHD? Trauman? PTSD? Sociala problem? Oftast är det svårt att sätta ord på elevens beteende. Då är det lätt att man diagnostiserar elever för fort. 

Det gäller att skapa en relation till eleven. En stor del av lärarens arbete handlar just om att skapa relationer. Lyssna på barnet, se på barnet, bekräfta barnet. Det är mitt budskap fortfarande.  

Men när det inte räcker till. Då skulle jag önska att eleven fick öppna sitt hjärta. Helst till en kurator. Kanske till och med till en psykolog. Men det är också en relation som ska byggas. Ett samtal räcker oftast inte till. För att bygga upp ett förtroende krävs mycket mer. 

Jag arbetar med elever från många olika länder. I några kulturer är kurator och psykolog endast till personer med psykisk sjukdom. Barn som skulle behöva hjälp kan nekas det eftersom föräldrarna sätter sig emot den hjälpen. Samma sak var det när jag arbetade med vuxna och unga vuxna. Det var inte alla gånger lätt att motivera personen att gå till en kurator. Därför ska kurator vara närvarande, överallt. Kuratorn ska ha samtal med eleverna i korridoren för att locka eleverna till samtal. Kurator ska bjuda in eleverna till små lätta samtal som kan utvecklas med tiden.  

Min erfarenhet är att oavsett anledningen till elevens oroliga kropp mår eleven bättre efter några stödsamtal. Om eleven har lockats till mötet. Om eleven har tagit det steget att våga försöka. Då kan man förbättra resultatet i skolan också.  

Angående artikeln "Två utvisningshotade hämtades på sjukhus" på DN 31 mars 2013

I dagens DN skriver man om två utvisningshotade som hämtades från sjukhuset. Den afghanska killen som skrivs i artikeln är en f.d. elev på vår skola. 

Här är artikeln på DN: Två utvisningshotade hämtades på sjukhus

Tyvärr är artikel lite tunn! Läs min version om saken: Fyra dagars pina

Jag har även skrivit om fallet i i senaste numret i tidningen för lärare i svenska som andraspråk, Lisetten:

Fyra dagars pina!

Lördag. Telefonen ringer. Det är min kollega. Hennes elev har tagits in i psykakuten. Han ska ut från landet när som helst. Återigen ett Dublin-fall och återigen en ung individ som är nära att kollapsa! Och han ska inte till vilket land som helst utan till Rumänien av alla dessa länder. Rumänien, ett land som får mina tankar till romer och de icke-existerande mänskliga rättigheterna. Ett land som inte ens kan ta hand om sina egna. Hur skulle de kunna ta hand om de andra, de främlingarna, de invandrarna, de individerna som härstammar från någon annanstans i världen? Ingen chans säger mitt sunda förnuft. 

Det jag får höra i samtalet med min kollega är att hans asylansökan ska prövas i Sverige om han får stanna i landet fram till torsdag den kommande veckan. Det handlar alltså om fyra dagar! Dessa fyra dagar ska han bara vänta och lida. Dessa fyra dagar avgör hur hans livsöde blir. Om han gömmer sig ska han vänta 18 månader för att få söka asyl igen. Om han inte hämtas av gränspolisen under de här dagarna kommer han med stor sannolikhet att få asyl i Sverige och få börja sitt liv på nytt. 

Måndag. Han hämtas av polisen. Han tas till Arlanda. Men ett underverk sker: Planet får tekniska fel. Han tas in i förvaring. De kan inte behålla honom i förvaringen för han är alldeles psykiskt skör. Han ska tillbaka till psykakuten. Hade berättelsen slutat här hade jag nästan blivit djupt troende. Den stunden jag hörde om planet som aldrig lämnade Sverige var så stor. Det fanns hopp. Två dagar till. Hur blir det? Jag får höra att han ligger ihop kuren på golvet på psykakuten. Vilket lidande! 

Tisdag. Väntan fortsätter. Han är helt nerdrogad. Svårt att få kontakt med honom. Besöksförbud för hans godman. Han ska lida ensam och vänta. 

Onsdag. Min kollega kommer till psykakuten för att träffa honom. Tomt i rummet. Han är borta. Förmodligen är han redan i Rumänien. Jag vill inte ens föreställa mig hur det kändes för honom att bli hämtad. Tomt i rummet, tomt i hjärtat!

Torsdag. Min kollega får höra att han tagits till fängelset i Rumänien så som man ofta gör med asylsökande där. Hans enda brott: Att ha kommit illegalt till Europa i jakten på ett tryggt liv. 

Ta det lugnt! Allt är bra!

Öppna boken är du snäll, hörde jag mig själv säga flera gånger. Och plötsligt fick han nog! Blicken var skrämmande och kroppen spänd. Jag insåg att jag måste agera. Jag bad alla eleverna gå ut från klassrummet. Min uppgift var att skydda de andra eleverna. Men jag glömde bort mig själv. Och där stod jag i klassrummet ensam med honom medan han gick runt hotfullt och pratade ett språk jag inte kunde förstå. Han tittade inte på mig men hans blick skrämde mig. Hans muskulösa kropp var riktigt spänd och händerna knutna. Jag såg hur han blev mer och mer hotande. Min uppgift blev nu att rädda mig själv och det kunde jag enbart göra genom att vinna honom mentalt. Jag hade ju ingen chans fysiskt. Han var säkert flera gånger starkare än mig. Jag bestämde mig att inte vara rädd. Jag tittade på honom och upprepade flera gånger lugnt Ta det lugnt! Allt är bra! Jag fortsatte länge. Jag försökte komma närmare och han ryckte till. Jag backade lugnt tillbaka och fortsatte upprepa mina ord. Till slut såg jag honom slappna av en aning och sen sprang han ut från dörren och stack. Jag började gråta. 

Jag fick aldrig veta varför han inte klarade av mig. Jag hade alltid en känsla av jag väckte för starka känslor hos honom. Han klarade inte av att få order från mig. Han protesterade varje gång genom att bli sluten och lyssnade inte på mig. Han vägrade studera på mina lektioner. Jag fick aldrig ens en chans. Han låste sig helt när han såg mig. Jag fick inte veta någonting om hans bakgrund men jag anar att den inte var ljus. Det måste ha funnits en ung, blond kvinna som skadat honom ordentligt, tänkte jag ofta. För han fungerade så bra med andra lärare. Han är fortfarande en gåta för mig. 
     

De nyfikna ögonen

Första mötet med eleverna är alltid något magiskt! Deras ögon är nyfikna, förväntansfulla och mottagliga. Ögonen som följer mig nyfiket. De vill inte missa en enda sekund i en av livets höjdpunkter: Äntligen skola! Förmodligen en dag som de flesta bara fått drömma om tidigare i livet. En egen penna, en egen bok, en egen skrivbok, en egen skola, en egen lärare, egna skolkamrater! Helt otroligt och äntligen! Här ska livet börja från början.

Men för många unga liv jag möter denna underbara dag har en skugga i livet. Vägen till Sverige var i sig ett trauma för de flesta och inte ens tal om vad det var i hemlandet i det eländiga kriget och i fattigdomen. Oron och sorgen för familjen, den levande eller den döda. Och oron om man nu verkligen får börja från början eller inte. Väntan på uppehållstillstånd är en daglig pina för alldeles för många. Oron att bli skickat tillbaka till hemlandet. Oron för att Migrationsverket upptäcker fingeravtrycken i ett annat europeiskt land. Eller oron för att ens rätta ålder eller bakgrund upptäcks. Samtidigt kanske press på att kunna hjälpa familjen eller släkten ekonomiskt eller press på att kunna betala tillbaka pengarna som man lånat för att kunna komma till Sverige.

Dessa unga liv har alldeles för ofta för mycket att bära! Och samtidigt: de stora, nyfikna, förväntansfulla och mottagliga ögonen slocknar inte lätt. Törsten att kunna lära sig läsa och skriva är stor!

Jag kan!

Jag hade en gång en mycket stark och underbar elev. Problemet var bara att hon inte kom någonstans i sin inlärning. Trots att hon kämpade oerhört mycket och trots all hjälp hon fick lyckades hon inte ens skriva sitt namn efter 1 1/2 år utan enorm ansträngning. Det var sorgligt att se detta och jag började misstänka att tjejen hade låg begåvning. Äntligen började eleven att utredas och det kom fram att hon inte alls var lågt begåvad utan hon var traumatiserad. Detta var en läxa till mig och jag insåg senare att samma diagnos gällde även i andra fall där eleven lätt skulle kunna stämplas som begåvningshandikappad. Ännu en bekräftelse att det vore oerhört viktigt att ha kurator och specialpedagog på sfi. Lyckligtvis var tjejen inte 18 år ännu och fick bättre hjälp på Språkintroduktionen än hon någonsin hade fått på sfi.


Att eleven får psykiatrisk hjälp är förhoppningsvis självklart. Men vad kan man som lärare göra i motsvarande fall? Min uppgift var att skapa hopp, ansåg jag. Det var viktigt att se på eleven och göra allt så att eleven inte skulle ge upp. En gång hade vi en föreläsare på vår skola: Lena Maria. Lena Maria föddes utan armar och vänstra benet var hälften så långt som det högra normala benet. Lena Maria är idag en framgångsrik kvinna, hon har vunnit i OS, sjunger vackert och målar fint med sin mun. Lena Marias budskap är: Jag kan!  


Efter att eleven träffat Lena Maria berättade hon att hon ofta tänkte på Lena Marias budskap, speciellt när hon hade det svårt. Det är viktigt att eleven inte ger upp. Det gäller även lärare. Om läraren givit upp vad har eleven för möjligheter då? Att vara illitterat är inte lätt i Sverige. Har man dessutom trauman som hindrar en att lära sig och vara lycklig är det ännu svårare. Hur många illitterata har givit upp i Sverige? För många, anser jag. Jag är övertygad om att vi skulle kunna hjälpa dem mer om vi erbjöd illitterata bättre undervisning och bättre hjälp.    

Psykisk och fysisk ohälsa

Huvudvärk, ont i ryggen, ont i benen, ont i axlarna. Hjärtat klappar för hårt när man går upp i trappor. Kanske ett hjärtfel? Trötthet och smärta. Ingen ork, ingen lust, ingen kraft. Det är inte så ovanligt att elever på sfi känner sig trötta och kraftlösa. Den känslan är ibland så stark att man inte kan koncentrera sig på skolan. Alldeles för många elever har en dålig hälsa och en dålig självinsikt. Det gäller inte minst för illitterata. Det är ju en allmän sanning att ju lägre utbildningsnivå man har desto sämre hälsa har man. Detta alltså generellt och oavsett nationalitet.

Det är viktigt att få ordning på den fysiska hälsan. Att en person är frisk gör att man har lättare att ta sig in kunskap och därmed även att få ett jobb i Sverige. För vem vill anställa sjuka? Och ännu mindre: Vem vill anställa en som är både sjuk och har bristande svenskkunskaper? Inte många skulle jag tro. Ibland kommer det fram att värken i kroppen är lätt löst. Huvudvärken kan ”bara” handla om en dålig syn. Då kan ett par glasögon lösa problemet. Toppen! Men vad gör sfi:n när det behövs mer?

Jag läste en artikel på GP om somalier i Sverige och deras psykiska ohälsa. I artikeln skrivs att mellan 30 och 40 procent av flyktingar från ett krigshärjat område lider av mer eller mindre allvarlig PTSD. Detta säger Eva-Lena Lindholm, chef på regionens kris- och traumaenhet i Göteborg. Tänk hur många av dessa personer sitter på sfi år efter år och inte kommer någonstans på grund av PTSD och trauman. Är det inte det minsta att man kräver en skolsköterska och en kurator till sfi? Då kan man kanske nå fram till dessa elever bättre än vad man gör idag. Det är skamligt att den hjälpen oftast saknas på sfi. Ingen lyfter upp saken ens. Ibland har man en övertro att vuxna människor kan söka hjälp själv när det behövs. Men vad händer när man inte kan söka den hjälpen? När man inte har den kunskapen? När man aldrig tidigare fått den möjligheten? När man dessutom är illitterat. Är det inte bättre då att hjälpen kommer till en?

Men i samma artikel säger Yasin Ekdahl, möjligen den enda somalisktalande psykologen i Sverige, att det inte är så lätt att få somalier till psykvården. ”Antingen är man frisk eller så är man galen. Det finns inga steg däremellan.”, säger han. Det här känner jag igen. Det är inte lätt att få somaliska elever på sfi, som verkar må dåligt, till en psykolog. Samtidigt har jag ändå en erfarenhet att många somaliska ungdomar på Språkintroduktionen går till kuratorn. Är det för att en kurator inte är en psykolog? När jag översätter ordet kurator i Lexin, ett lexikon på nätet, får jag fram en följande formulering: person som har till yrke att ge råd och upplysningar i allmänna och individuella sociala frågor. Det kanske inte är så laddad att gå till en person som ger råd och upplysningar. Jag vet inte. Hur som helst, många mår dåligt, pga. traumatiska upplevelser från kriget. Jag skulle göra det om jag hade upplevt krig! Är inte sfi då en bra kanal att nå fram till personer med psykisk och fysisk ohälsa?