Lyssna på mig, du lärare!

Idag läste våra kamratstödjare upp några tankar som de samlat från eleverna på skolan. Tankarna handlade om kränkningar som sker på vår skola. Inte bara vilka kränkningar som helst. Utan kräkningar som en lärare utsätter eleverna för. En rad ungdomar läste starka meningar som ingen lärare egentligen vill höra. 

Här är några exempel: 

"Jag ogillar när du skickar mig ut från klassrummet när jag inte orkar studera."
"Jag tycker inte om när du behandlar pojkar bättre än flickor."
"Jag skäms när du skriker åt mig eller skäller ut mig framför de andra eleverna."
"Jag vill studera mer och inte lyssna på dina berättelser om ditt privata liv."
"Det är smaklöst att du svär i klassrummet."

Det var riktigt starkt att lyssna. En tystnad sjönk in i lärarkåren. Några kände sig träffade. Andra blev chockade.  

Eleverna betonade dock att inte bara detta sker i våra klassrum. Att det sker även positiva saker. Men att dessa kränkningar sker, inte alltid, inte överallt, inte bara i vår skola, är inte okej. Lärarens professionella förhållningssätt är inte att svära och skrika. Läraren ska stå bakom värdegrunden och vara en förebild. 

Svenska eller svenska som andraspråk?

De senaste tiden har jag fått testa elever för att avgöra om de ska läsa svenska eller svenska som andraspråk. Mitt hjärta gråter när jag hör motiveringar till varför eleven eller elevens föräldrar vill ha svenska. 

"Varför vill du läsa svenska i stället för svenska som andraspråk?", undrar jag. Eleven i högstadieåldern svarar: "Jag känner mig bekräftad om jag får läsa svenska. Att jag duger som svensk. Jag skulle kämpa hårdare då." 

"Varför vill ni att ert barn ska läsa svenska i stället för svenska som andraspråk?", undrar jag.
Föräldrarna till ett barn i lågstadieåldern svarar: "Hen är ju född här. Vad är skillnad på vårt barn och ett barn som har svenska föräldrar? Att ni bedömer hens svenska som andraspråk är diskriminerande och kränkande. Det ska inte finnas någonting som heter andraspråk!"   

Min egen son läser svenska som andraspråk. Det tycker jag han förtjänar. För mig är andraspråk inte nedvärderande. För mig betyder det att min son är rikare med två språk i bagaget. Tyvärr är det inte så för alla. Har man en gång, två gånger, många gånger blivit diskriminerad i det svenska samhället känner man sig diskriminerad i denna fråga också. Det förstår jag. Jag blir inte diskriminerad, inte i alla fall vad jag vet. Men jag är övertygad om att dessa föräldrar och barn som jag talat med nu den senaste tiden har blivit det och kommer att bli det flera gånger framöver. 

Min son, andraspråkstalare, skulle intressant nog och förmodligen bedömas som andraspråkstalare även i Finland. Även om jag bedömer finska som hans förstaspråk, ser jag en viss skillnad på hans språk och hans kusiners språk i Finland. Jag hör hur han sjunger mer på finska, hur han söker några ord. Jag hör också att han ibland använder fel böjning. Exakt så som på svenska. Men vad jag också märker är att han är riktigt kreativ på sitt språk. Han är skicklig på att översatta mellan språken. Han är skicklig i situationer när han inte har något gemensamt språk med en annan person. Han använder hela sin kreativitet och kroppspråk när han använder sin språkliga kapacitet. Han är garanterat flerspråkig! Och jag är stolt över det. Önskar att alla andra föräldrar skulle också kunna vara det när deras barn läser svenska som andraspråk.