Andraspråkstalare och fel

– Vilka språkliga fel irriterar dig mest, frågar en svensklärare. Gensvaret är enormt. Allt möjligt från de/dem-reglerna till hen tas upp. Och mycket annat. 
Diskussionen har sällan varit så aktiv i sociala medier. Jag får en klump i halsen. Det känns som om de skriver om mig. Jag gör fel i alla dessa punkter...inte alltid men det händer. Jag är andraspråkstalare. Jag förblir nog andraspråkstalare. Det stör mig inte. Jag älskar språk, jag älskar att läsa, jag älskar att skriva...skriva. I skrift får man inte göra fel. I skrift är människor väldigt konservativa. Folk har alltid synpunkter på skrift. Jag skriver böcker. Jag skriver läromedel. Jag bloggar. Jag skriver i sociala medier. Och jag gör fel. Jag kan fortfarande inte hålla koll på bestämdheten och han och hon för de sakerna existerar inte i mitt förstaspråk. Jag har ändå bestämt mig att inte låta detta begränsa mig. Jag fortsätter att skriva. 

Några ord om ett och annat

Lyssna på hur jag bemöter nyanlända i mitt klassrum och vilka tre framgångsfaktorer jag lyfter upp när jag pratar om att undervisa nyanlända. Du får även höra bland annat om min resa i Gambia. 

Lyssna avsnitt 4 här:

Låt mina barn vinna varje gång, tvinga inte dem att välja

Min dotter har bytt avdelning på sin förskola. Den nya personalen välkomnar henne genom att jobba med temat om olika länder. En pedagog visar stolt vad de har skapat. Det är fint! Mycket fint. Men...poängen är att de påstår att min dotter kommer från Finland. Jag korrigerar lite tyst genom att säga att Hennes föräldrar kommer från Finland. Pedagogen noterar inte vad jag säger. Mina två barn är födda i Sverige. De talar två språk: finska och svenska. De har två nationaliteter men de har svenskt pass. De kommer absolut inte från Finland. De kan inte invandra till Sverige om de är födda här. Så nej, de kommer inte från Finland.     

Jag lider i hjärtat. Jag vill att mina barn får själva välja sin identitet. Jag vill att de får själva säga om de är svenskar, finnar, européer eller världsmedborgare. Jag vill inte att någon annan bestämmer det i stället för dem. Men jag vill inte såra pedagogerna. De är fina mot min dotter, de gör ett bra jobb. Men önskar i smyg att de lät henne hitta sitt eget jag. Det verkar vara svårt för människor. Den största utmaningen uppstår varje gång när Finland tävlar mot Sverige i ishockey. Då försöker folk att få min son att välja ett lag. Min son är strategisk. Han hejar det laget som leder i tävlingen. Min son vinner varje gång! Han är sju år. Varje år är jag orolig att han väljer ett lag bara för att han måste. I min värld behöver han inte välja. I min värld behöver inte min dotter tvingas bli en finne. I min värld är mina barn individer med två språk och med många kulturella erfarenheter i bagaget. I min värld är de barn, inga finnar, inga svenskar. 

Pengar, vassågo!

Dagen efter min 30-års fest hittade jag en femhundring hemma hos mig. Jag skickade ett sms till vännerna och upplyste att jag hade hittat pengar. Telefonen ringde och vår afrikanska vän berättade att det var en födelsedagspresent till mig! 500 kronor! Det kändes pinsamt och svårt att acceptera. Jag ville verkligen inte behålla pengarna. 

För snart ett år sedan hade vår son sin födelsedag. Och mycket riktigt! Hans kompis, vars föräldrar har sitt ursprung i Mellanöstern gav honom pengar som present. En hundring! Återigen kändes det jobbigt och fel att ta emot pengarna!

Det är väldigt svårt för mig att ta emot pengar som present. Presentkort går bra men pengar direkt till handen, aldrig i livet! Det måste vara min kultur som präglat mig i denna fråga. 

Jag vet inte hur det ligger till i kulturer från Afrika och Mellanöstern egentligen. Jag vet inte om det ens förekommer i dessa kulturer eller om det bara är en falsk uppfattning att man ger pengar som present i Sverige. Har du bättre kunskap om detta? Hur ska man förhålla sig till presenter som är rena pengar?

Mutor! Jag? Aldrig i livet!

Det var en gång en oerfaren, ung och naiv lärare. Det var en gång jag! Inte trodde jag att jag skulle bli mutad. Inte förstod jag det ens då. Jag trodde det var oartigt att tacka nej till en lunch. Han ville prata om skolrelaterade saker med mig. Han var verkligen tvungen. Han skulle behöva hjälp. Jag vet inte varför men jag tackade ja. Vi åt på en restaurang bredvid skolan. Vi pratade ditt och datt. Jag försökte komma till själva ämnet. Han pratade om allt mellan himmel och jord. Jag minns att det kändes konstigt. Vi skulle prata om skolarbetet. Äntligen kom han till själva frågan. Han hade ju bara en uppgift kvar men han skulle behöva sitt betyg snarast. Han måste komma in på utbildningen till hösten och han skulle skicka sin ansökan med betyg under veckan. Men den där uppgiften...den skulle han gärna göra om ett par veckor. Jag litade på honom och sa ja. Han fick sitt betyg. Ett G. Men den där uppgiften gjorde han aldrig. 

Att han aldrig gjorde sin uppgift var en besvikelse. Han hade ju lovat mig. Samtidigt kan jag tycka att den uppgiften inte hade någon verklig betydelse för hans betyg. Han hade absolut förtjänat det. Men skolan hade ett princip att eleven ska ha gjort vissa uppgifter innan man kan godkänna kursen. En uppgift av väldigt många gör ingen stor skillnad. Dessutom ska man titta på målen och inte antalet uppgifter. Men han hade ju lovat mig! Och han hade betalt min lunch trots att jag tyckte att det var pinsamt och olämpligt men jag trodde att jag skulle vara oartig om jag vägrade ta emot den. Idag förstår jag en sak: Jag blev mutad den dagen!   

Jag är också invandrare!

Det är en torsdagskväll i T-Centralen. Polisen är på plats. En polisman pratar med en lite upprörd afrikan. Jag hör mannen fråga om han nu äntligen får gå. Han har nog kontrollerats för att kunna utesluta att han inte är en gömd flykting. Nej, det var inte han. Men eftersom han är svart ville polisen kontrollera just honom. Min man, invandrare också, går fram till polisen. Han tar fram sitt ID-kort och säger: "Jag är också invandrare. Här är mitt ID-kort." Polisen ser förvånad ut. Han skulle nog inte se så förvånad ut om inte min man hade ljust hår och såg ut som vilken svensk som helst. 

Jag är invandrare också. Jag är inte född i Sverige. Jag är född i Finland. Men Finlands sak är vår sak. I praktiken är jag ju nästan svensk. Det är ingen som ifrågasätter om jag har rätt att vara här eller inte, trots att jag faktiskt levde "illegalt" här ett år när jag kom. Jag anmälde mig på Skatteverket först efter att bott ett år i landet. Jag talar inte ens helt korrekt svenska. Men ändå. Jag blir aldrig stoppad av polisen. Jag blir aldrig stoppad av tullen. Jag är inbjuden till olika svenska sammanhang. Jag väljs inte bort p g a mitt namn när jag söker jobb, trots mitt utländska namn. Jag har blont hår och i filmerna representerar blonda ofta det goda. Jag har mer status än den där afrikanen som vi såg i T-Centralen. Jag har kanske till och med mer status i detta samhälle än Jonas Hassen Khemiri som faktiskt är född här och som talar och skriver bättre svenska än jag. 

Ingen har säkert missat Jonas Hassan Khemiris brev till Beatrice Ask. Men jag kan inte låta bli att länka det här: Jonas Hassan Khemiris brev till Beatrice Ask

En annan text som alla bara måste läsa är Vian tahirs inlägg i hennes underbara blogg: Vian Tahirs inlägg "Jo. Du måste faktiskt flytta på dig." 

Mycket intressanta tankar i båda texterna!

Några tankar kring klaner

När man anländer till landet Gambia ska man fylla i en formulär på flygplatsen. Där ska man skriva sin pappas namn. Det kan kännas löjligt att skriva det. För vem ska egentligen bry sig om vem min pappa är? Det ska inte spela någon roll om min pappa heter Jallo, Matti eller Kalle. Jag heter Tiia Ojala och jag är myndig. Det borde räcka. Men en kort tid i Gambia fick mig förstå hur viktig frågan egentligen är.

Man ärver alltid sin pappas klan i Gambia. Förmodligen är traditionen samma i de flesta länderna i Afrika. Det spelar ingen roll om man egentligen har mer "Fula-blod" i sig. Om pappan är mandinka, är barnet också mandinka. Punkt slut. Även namnet ärvs från pappan. Sidia Jatta, vår värd i Gambia, hade funderingar på att ta även sin mammas namn i bruk. Att han skulle ha två efternamn. Det ena från pappan och det andra från mamman. För jämställdhetens skull, tyckte han. Folk i hans närhet var dock övertygade om en sak: Ingen skulle kalla honom för något annat än Sidia Jatta. För man hör till pappan oavsett. Ingen skulle bry sig om hans andra namn. Det enda som räknas är ju pappans namn och pappans klan.

Gifter man sig ska kvinnan flytta till mannens compound (=innegård). Man blir en del av den förlängda familjen hos mannen. Skiljer man sig lämnas barnen hos pappan eller pappans släkt. En mamma måste återvända till sin familj, utan barn. Vi träffade en man i byn Taipatou i Gambia vars bror hade varit gift med två kvinnor. Kvinnorna hade fött honom fyra barn. Men en dag gick mannen bort och kvinnorna blev änkor. Kvinnorna var tvungna att återvända till sina familjer. Och här kommer någonting som jag inte begriper. Barnen var nämligen den döda pappans egendom, därmed skulle de inte flytta med sin mamma till mammans släkt. De skulle stanna kvar hos pappans släkt. I denna historia blev det brodern till pappan som fick ta hand om fyra främmande barn.

Mina ögon öppnades mer vad gäller klantillhörighet. Jag insåg i Gambia att vi undervärderar klanens betydelse för vissa invandrargrupper i Sverige. Vi behöver mer kunskap om detta och vad det innebär för individerna som bor i Sverige. Jag är sugen på att få veta mer. Har du tips eller kunskap kring frågan?

Vem är din familj?

Jag träffade en gång en somalisk man som jobbat på Migrationsverket. Han berättade att Migrationsverket alltid ställer frågan om familjen när personen söker asyl. Vilka familjemedlemmar har den berörda personen? Jag fick höra att varenda somalier som kommer till Sverige svarar huruvida deras föräldrar är vid livet eller inte och hur många syskon de har. Med andra ord är ens familj lika med som föräldrar och syskon. Detta bekräftade mina somaliska elever. Vi tänker så klart annorlunda. Skulle någon undra hur min familj ser ut skulle jag svara att jag är gift och har två barn. 

När jag var i Gambia var just familjebegreppet mycket intressant. Jag kan inte påstå att jag fortfarande riktigt förstår hur gambierna tänker kring familj. Men man pratade ofta om familjen och om den förlängda familjen (=extended family). Gränsen mellan familjen och den förlängda familjen var nog inte helt tvärsäker. Dessutom besvärade man sig inte alla gånger att göra skillnaden. En familj är ju en familj. I stort sett var ändå ens egen familj ens barn, föräldrar och syskon. Alla andra som bodde nära eller i samma innegård (=compound) hörde till den förlängda familjen. Det kunde vara ens farföräldrar, faster eller ingifta kvinnor eller kusiner. 

Den innegården där vi bodde i byn Taipatou innehöll nog cirka 50 personer. Allt gjordes kollektivt. Man turades om med saker som matlagning och vattenhämtning som om man bodde i ett kollektiv. Barnen kändes vara mer eller mindre allas egendom. Inte konstigt om familjen får en annan betydelse. Och när min tid i Gambia var slut hade jag plötsligt en ny familj. En gambisk familj! Och tiotals nya barn!

Tack och god jul!

Tack du min fina läsare som jag fått under det senaste halvåret jag skrivit min blogg! Jag hoppas att du fortfarande trivs med på resan! Mitt nästa resmål är Gambia! Inte direkt till de vackra sandstränderna där utan till landsbygden i Wulli-diskriktet där jag och två kära vänner/kollegor upplever det riktiga afrikanska livet och på köpet lär oss mer om hur man alfabetiserar vuxna i Afrika. Det blir säkert en resa fullt med äventyr och många lärdomar, ett minne för livet helt enkelt, men även en resa fullt med saknad till min underbara familj som stannar kvar i det kalla! Jag byter perspektiv, lever primitivt under enkla förhållanden i ett nytt land utan min familj men förhoppningsvis leder det till många nya värdefulla insikter om livet. Hänger du kvar i min blogg kommer du säkert få läsa mina tankar från resan nästa år, 2013! 


Mitt nyårslöfte kommer nog bli att bli ännu bättre litteracitetslärare med ännu mer förståelse för mina elever och ännu mer engagemang för de som aldrig fått en möjlighet att gå i skolan som barn! Och till Jultomtens önskelista har jag skrivit bl a ett önskemål om att min elev som Migrationsverket vill skicka till Bulgarien får stanna i Sverige. Sen har jag önskat att Sverige gav bättre förutsättningar till dem som har kommit hit för att arbeta men aldrig fått en möjlighet till ett arbete i vårt land. Mina elever skulle nu säga Inshallah! Jag nöjer mig att önska dig God Jul och Gott Nytt År innan mina löften och önskemålen blir uppfyllda!

En bra man har en bil och andra intressanta tankar

En bra man är snäll, hjälper kvinnan, lyssnar på kvinnan och har bara en kvinna, tyckte gruppen. Någon försökte övertyga andra att en bra man hade en bil också. Det är ju viktigt! En man måste ha en bil! "Har du det då?", frågade jag. "Nej, men i Afghanistan hade jag en bil." "Är du inte en bra man då?", provocerade jag. "Jag är en bra man!" sa han. "Jag hade en bil i Afghanistan", upprepade han. Andra i gruppen skakade huvudet. Nej, en bil, inte viktigt. 

"Hur är en bra kvinna då?", frågade jag. "Samma", sa gruppen. "Samma man. Samma." "Ahaa, du menar att en bra kvinna är snäll, hjälper och lyssnar och har bara en kvinna." "Ja...NEJJJ! Lärare, inte kvinna. En kvinna har en man", skrattade eleverna. "Men kan en kvinna ha en kvinna om de älskar varandra och är snälla mot varandra?" "Nej, jag är afghan, en kvinna älskar en kvinna. Inte bra." "Varför inte?", försökte jag. Det är bara så. I Afghanistan får man inte göra så.

Att inte kunna förklara varför handlar så klart delvis om språkbristningar. Men det handlar också om att illitterata inte är tränade i sitt kritiska tänkande. Så är det bara, så gör vi, punkt slut. Ett väldigt typiskt resonemang av en illitterat. Världen är antingen eller, svart eller vit, haram eller halal, inte både och. 

Jag ville fortsätta prata om temat. "Om din dotter kommer hem en dag och säger: Jag älskar en kvinna. Vad gör du?" "Jag säger nej", svarade alla utom en modig. Den modige var övertygad om att dottern vet vad hon gör och att hon ska få bestämma själv. Alla andra bara suckade. "Nej, inte bra, inte okej." "Men om din dotter skriker och gråter? Om dottern säger att hon inte kan älska en man? Vad säger du då?" "Nej, en kvinna älskar en kvinna. Inte bra. Sverige okej, men inte i Afghanistan. Jag afghan. Jag säger nej."  

Varsågod!

Du har en fin tröja! sa jag till eleven med ett nordafrikanskt ursprung. Varsågod! sa hon till mig. Då kom jag ihåg ytterligare några kulturella skillnader. Berömmer du något i Nordafrika, betyder det ofta att du vill ha det. Att det du beundrar ska ges till dig. Vilken fin tröja! Vilken fin bil! Varsågod! Vilken söt bebis! Usch! Tänk så fel kan det bli! 

Ja! Jag har fördomar om dig!

Ja, jag erkänner! Jag har fördomar! Jag har fördomar om somalier, kurder och romer. Jag har fördomar om svenskar, om medelklass, överklass och arbetarklass. Jag har fördomar om punkare, rappare och hippies! Jag har även fördomar om kristna och muslimer. Och inte tal om ens hur mycket fördomar jag har om min egen grupp, finländare och även om just dig. Jag är en vuxen människa som brukar har förutfattade meningar om allt och alla. För vem kan vara helt neutral? Vi präglas ju av så mycket i vår omgivning. 

Men när jag säger detta högt känner sig folk provocerade! Jag har blivit kallad för rasist när jag sagt att jag så klart har mycket fördomar, både positiva och negativa, om olika etniska grupper som jag undervisar. Jag har sett hur många himlar med ögonen och tycker att jag är olämplig som lärare för invandrare. 

Men jag erkänner mina förutfattade meningar och är medveten om dem. Jag kämpar även emot mina fördomar och försöker bli av med dem. Jag försöker tänka normkritiskt för jag tror att det är det bästa sättet att jobba mot mobbning bland annat. Jag försöker bryta normerna både i min undervisning och i mitt privata liv. Men jag säger bara att det inte är lätt alla gånger och jag hävdar att vi alla vuxna har fördomar. Den som påstår något annat är nog inte medveten om sina egna fördomar och normer. 

Men det intressanta är att det är lättare att ha fördomar när man står utanför kontexten. När jag undervisar, ser jag mina elever som individer. Mohamed, Said och Farzana från ett och samma land är tre olika individer. Men när jag är utanför klassrummet och talar om det berörda landet kan jag höra hur jag uttalar mig vissa förutfattade meningar och generaliseringar. När jag jobbar och träffar individerna ser jag ingen sjal men sitter jag på torget i någon av Stockholms invandrartäta förorter kan jag plötsligt vakna till när jag reagerar på kvinnor som är heltäckta av sina sjalar. Det händer alltså när jag inte har kontakt med kvinnorna, när jag sitter där på torget och är utanför deras liv. 

En sommar sommarjobbade jag på hemtjänst. En pensionär, låt oss säga hon heter Britt, hade ett väldigt groteskt och ibland även rasistiskt språk. Jag var så klart helt okej. Jag var ju blond och finne och Finlands sak är vår sak! Personalen som jag vikarierade för, vi säger Temnit, kom från Eritrea. Hon var därmed svart. Jag hörde ofta Britt uttala sig saker om invandrare som jag önskar ingen invandrare behövde någonsin höra. Zlatan är väl ingen svensk! De där negrerna borde åka hem! var ett par exempel som jag hörde Britt säga. En dag påpekade jag att även Temnit var svart och att det inte är lämpligt att prata om svarta med ordet neger och inte heller med en sådan ton. Britt tittade på mig och sa förvånat: Nämen! Temnit är väl inte någon neger! Britts kära Temnit som verkligen hade blivit som en dotter till Britt var inte någon neger eftersom hon stod så nära Britt. Men alla de andra på tv:n var negrer eftersom de var främmande och okända för Britt. Och det okända och främmande är läskigt! Nu får jag påpeka att Britt kom från den generationen som fick lära sig i geografiundervisningen om olika raser och deras utseenden samt att ordet neger var ett helt vanligt ord som användes för att beteckna de svarta. 

Men lärdomen av Britt är återigen: Det främmande och okända, det som finns utanför är läskigt. Det som du har nära, som är viktigt för dig är inte längre läskigt utan älskvärt. De som är utanför är massor och då kommer fördomarna lättare upp. De som man har nära är individer.  

Så ja, jag har mina förutfattade meningar men jag kämpar emot dem! Vågar du erkänna dina fördomar?

Gris, det förbjudna djuret!

Det var en söndag och jag hade bjudit några elever till mig till mina trakter i Stockholm. Jag skulle visa runt i området. Eleverna hade en stor nyfikenhet att lära sig mer om Stockholm. De hade varit på många ställen men deras törst efter att se mer var otrolig. Faktiskt, unikt för illitterata! Oftast är det svårt att få illitterata att lämna sitt område, förmodligen delvis på grund av rädsla för det främmande och okända utanför. Men efter en stund började det regna och jag bjöd eleverna hem till mig. Jag skulle koka kaffe och bjuda på småkakor.  Vi gick in, eleverna tog av skorna, gick runt i lägenheten, satte på skorna och tackade och sa hej då. Men hallåå! Jag skulle ju bjuda på kaffe och kakor! Nej, tack, var svaret och de gick sin väg. Jag stannade hemma och förstod noll. Dagen efter samtalade jag med vår modersmålsstödjare i skolan.

Modersmålsstödjaren trodde sig veta var skon klämmer. Det var rädsla för att jag skulle bjuda på kakor som innehåll gelatin, dvs. en produkt tillverkats av svinsvål, det förbjudna djuret. Det hade tydligen eleverna signalerat tidigare också när vi hade en avslutningsfest till en medarbetare och det bjöds baklava. Framöver var jag tydligare när jag bjöd på någonting att äta för eleverna. Nej, det finns ingenting från gris i så det är bara och ta! Jag lärde en elev ordet gelatin och det kom fram till att eleverna ofta varit med i situationer där de inte vågat smaka på någonting i rädsla för att få någonting haram i munnen. Sist när en annan lärare till dem bjöd på prinsesstårta men som ingen av eleverna vågade smaka.

Men hur uppfattas allt detta? När eleverna gick sin väg fast jag ville fika visste jag inte hur jag skulle tänka. Jag anade att det fanns någonting bakom detta men vad visste jag inte. Hade det varit en annan person, en person som inte har kontakt med nyanlända, hade den personen känt sig förolämpad. Det är nästan respektlöst i vår kultur att göra så som eleverna gjorde. Om man inte vill stanna, kommer man inte ens hem till en. Och att hela gruppen tackar nej till en tårta som läraren bjuder går ju inte. Det är hur fel som helst, tycker vi!

Vad säger Koranen då? Jag har hört att du som muslim blir förlåten om du äter fläsk utan att veta om det. Jag har också hört att det är viktigare att respektera värden/värdinnan och äta deras mat än att tacka nej till maten som är haram. Men olika muslimska grupper tolkar detta olika. Mina elever ville så klart inte såra mig men deras rädsla var så stor att de inte reflekterade över situationen. I den situationen kunde de inte ens lita på mig trots att jag var en person som de borde ha förtroende för.  

Hur lyckas man nå fram till varandra? Jag tror på dialog, upplysning och ärlighet. Nästa gång jag hamnar i en motsvarande situation tänker jag vara ärlig och rak. Jag kommer att säga att jag blir sårad och fråga varför de inte stannar? Genom dialog kan vi upplysa varandra. Den ena parten berättar om rädslan om att äta gris och den andra om känslan att bli sårad. När vi vet om orsaken kan vi upplysa varandra. Jag får höra om muslimska traditioner och därefter kan jag upplysa om gelatin. Det är viktigt inte minst med illitterata och korttidsutbildade. Dialog och ömsesidig upplysning är ett måste i integrationsarbetet överhuvudtaget! 

Hur tyder illitterata bilder?

Jag håller på med läromedel för sfi studieväg 1 och nyanlända ungdomar på språkintroduktionen. Så småningom, möjligen till VT 2013 kommer mina små böcker ut. Spännande! Men det är ett stort arbete kvar. Eftersom jag vet att illitterata har svårt att tyda vissa typer av bilder har det varit utmanande för illustratören Ingela Jondell att skapa bilder som både blir "vuxna", engagerande och lätta att förstå. Dessutom ska alla små kulturella detaljer vara rätta eftersom några bilder illustrerar miljöer utanför Sveriges gränser. För att vara säkrare på att bilderna är lättförståeliga för illitterata och korttidsutbildade bad jag hjälp från en elev till mig. Här är några tankar efter vårt möte.

• Till min stora förvåning hade eleven inga problem att förstå tankebubblor. Eftersom illitterata har svårare med abstrakt tänkande var jag beredd på att det skulle vara svårt men nej.

• Färgerna var viktiga. Jag testade visa några svartvita bilder och insåg direkt att det var mycket svårare. Därför borde det vara självklart att ha färgskrivare på varje skola för färgerna är ett viktigt hjälpmedel i bildtolkningar för illitterata. Men färgerna kan förvirra en också. Jag visade en bild på en kille med grön väska. På en annan bild hade en annan kille en grön väska. Det blev mycket förvirrande! Vem är vem?

• Jag har lärt mig att illitterata kan ha svårt med bildserier. De har svårt att förstå hur bilderna hänger ihop (se en artikel på Qarin Franke). Jag visade en bild på fyra små bilder. Det handlade om en person som skulle gå till flera platser: Migrationsverket, banken, läkaren och skolan. Ingela Jondell hade därmed illustrerat fyra små bilder. Eleven hade inga problem att förstå detta. Hon förstod att bilderna visade de olika platserna. Men samtidigt var det ingen händelse som fortsatte från en bild till en annan utan det handlade om fyra olika tillfällen. 

• Men det mest intressanta var hur eleven tolkade avgränsningen på bildytan (se bild nedan). På bilden ser du en ung man i Göteborg. För oss litterata ska det väl inte vara ett problem att förstå att personen är, möjligen till och med bor, i Göteborg. För eleven var denna bild som två bilder. Det som fanns in bakgrunden var någonting som komma skall i framtiden eller någonting som mannen tänker på. Det var alltså avgränsningen på bilden som orsakade denna misstolkning. Intressant! Samma tanke upprepades när jag visade en bild på en tjej och i bakgrunden fanns hennes familj. Enligt eleven var familjen i ett annat rum än tjejen. 

®Ingela Jondell

Det var mycket intressant att höra elevens tolkningar på bilderna. Jag lärde mig mycket av henne. Jag önskar att detta skulle forskas mer. Hur tyder illitterata och korttidsutbildade bilder i läroböcker och annat material som de får? Hjälper eller förvirrar bilderna en? Har du några erfarenheter av det? 

Privat eller kommunal sfi?

Utbildning i svenska för invandrare (sfi) drivs både av kommunala och privata verksamheter. I Stockholm och många andra kommuner upphandlas de privata med jämna mellanrum men de kommunala skolorna slipper denna process. Jag har själv arbetat både inom kommunal och privat sfi. Jag har även sett flera olika verksamheter i Sverige och önskar jag skulle kunna uttala mig att den ena eller andra vore bättre. Så är det tyvärr inte. 


Problem inom privata sfi-skolor är stora. De flesta privata sfi-skolor drivs med vinstintresse. Kvalitén och lärarnas arbetsvillkor är mycket dåliga. Att en lärare kan vara tvungen att undervisa 30 timmar i veckan talar klarspråk. Jämförelsevis kan man säga att i den kommunala verksamheten undervisar man oftast mellan 18 och 22 timmar i veckan. Man hinner inte planera, utvärdera och reflektera över sin undervisning om man undervisar 30 timmar. Ännu mindre hinner man följa upp och dokumentera en elevs språkutveckling. Jag skulle inte bli överraskad om en motsvarande Carema- skandal upptäcktes i sfi-världen. Dessutom förekommer det absurt stora grupper inom privata skolor. Men den kommunala verksamheten är inte bättre alla gånger. Där brottas man i stället med ineffektivitet och byråkrati. Lärarvillkoren är så klart bättre, vilket är viktigt. Dock är det mycket på den pedagogiska fronten som behöver förbättras även där. 

Problemet är att nyanlända invandrare inte vet hur man klagar och vilken kvalité man ska förvänta sig. Därför är det enkelt att ha obehöriga lärare som naturligtvis kostar mindre. Speciellt de privata skolorna verkar ha detta som ett effektivt sätt att spara pengar. De engagerade och drivna lärarna söker sig bort från sfi:n just delvis pga sämre lön och sämre arbetsvillkor. Men har man inga referensramar från det nya landets skolundervisning har man svårt att säga ifrån. 


Valfriheten ökar även i sfi-världen. Antalet skolor är väldigt många. Hur ska man kunna välja emellan dem när man är ny i landet? Eller när man dessutom saknar skolbakgrund? Gruppen personer med kort eller ingen skolbakgrund ökar ju i Sverige. Att vara illitterat innebär inte bara att man inte kan läsa och skriva. Det innebär även att man kan ha svårigheter med vissa kognitiva färdigheter, som t ex arbetsminnet. Att vara illitterat innebär även att man har svårt med abstrakt tänkande, att förstå faktainformation och för att kunna fatta egna beslut för att nämna några exempel (se min artikel på Lisetten 1/2012, sida 16).

Att välja själv en sfi-skola när man är illitterat betyder i praktiken att man antingen väljer den närmaste skolan eller att man lyssnar på sina landsmän (som inte nödvändigtvis är utbildade heller). Det går inte att välja en skola utifrån statistik och kvalitétsrapporter hur bra de än vore. Rapporterna och statistiken kan ha ett annat viktigt syfte men att låta en nyanländ (och möjligen illitterat) invandrare välja en skola utifrån dem fungerar inte. Därför tycker jag att det inte är realistiskt att ha en så stor valfrihet för målgruppen illitterata och korttidsutbildade så som vissa politiska partier verkar förespråka. 

Att öka antalet sfi-skolor är helt absurt. I praktiken innebär det ännu sämre kvalité. Att sprida kursdeltagarna i 22 olika platser i olika delar av staden ger bara sämre utgångspunkt för bra undervisning. För vad staden egentligen måste göra är att minska antalet skolor för att bättre kunna organisera verksamheten. Det kan handla om både privata och kommunala skolor. Grupperna skulle bli mer homogena och man skulle kunna samla kompetens om olika typer av grupper i olika verksamheter. Att ha skolor för bara illitterata och korttidsutbildade eller bara högutbildade vore en mycket bättre verklighet än den som vi nu har. Nu blandas olika individer med olika utbildningsbakgrunder i en och samma verksamhet och det lilla utvecklingsarbete som sker i skolan sker på en generell nivå i stället för att koncentrera sig på den specifika målgruppen. Men att välja privata anordnare som bedriver en verksamhet med stort vinstintresse är ingenting att rekommendera. Satsa på eldsjälar i stället och ge bättre riktmärken till exempel för gruppstorlek, kravet av modersmålsstöd, lärarnas behörighet och antalet undervisningstimmar. 

Det finns bra exempel på privata sfi-skolor i landet. De verksamheterna bedrivs med kunskap och respekt mot invandrare i stället. De är de verksamheterna vi ska ha som förebild. Små grupper med modersmålsstöd ger resultat men det kostar. Därför är det viktigt att se över den timpenningen som sfi får för varje kursdeltagare. Runt 50 kronor i timmen är skamligt lite. Det är tyvärr så att man får vad man betalar för. Satsa med andra ord på sfi:n, inte den kommunala eller den privata verksamheten utan både och. Men satsa med hjärtat och låt inte vinstintresset ta över. Sätt riktlinjer som garanterar bättre kvalité. För vad har vi för val? Vi vill inte öka segregation och utanförskap. En bra undervisning för invandrare kan minska risken att nyanlända hamnar fel, vilket är lätt hänt om man inte hittar sin plats i det nya samhället.

Mera pengar löser inte alla problem, nej, men det gör inte heller mer valfrihet. Men i rätta och kompetenta händer kan pengarna ge resultat som i långa loppet är en samhällsvinst.


Mer om liknande tankar kan du läsa på http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/mat-din-snorre. Där skriver Maciej Zaremba många kloka tankar kring sfi. 

Rökning förbjuden!

Jag såg denna skylt en gång på en toalett på en verksamhet som har många illiterata. Jag vet inte vem som har hängt upp skylten men jag gissar att det är någon med ingen eller väldigt kort utbildningsbakgrund. Vi västerländska litterata reagerar så klart att bilden har hängts upp fel. 

Men egentligen, vem säger det? Våra referensramar begränsar oss att tänka så men bilden måste inte vara fel. Budskapet kommer väl fram hur man än har hängt upp bilden, eller? Jag ser nu en person som förbjuds att röka. Vad ser du?