Att förlora sitt ansikte

Under hösten 2012 skrev jag ett inlägg Om jag skäms gör jag inte det mer. Detta inlägg är en fortsättning till det. 

Det kom fram till att tjejen kände sig mobbad. Att en av killarna som tidigare under hösten pratat fult om tjejer och som varit tvungen att erkänna sitt fel inför mig och tjejen behandlade henne som luft enligt tjejen. Tjejen kände på sig även att killen fortsatte prata om henne med de andra killarna. Rätt eller fel? Det vet jag inte. Bara en känsla eller en verklighet? Ingen aning! Men jag bestämde mig att prata med killen. Med killen som jag uppfattade som mogen och klok. 

Killen hade många intressanta åsikter. I vissa punkter hade han helt rätt, i vissa punkter såg man tydligt att han förstorade saken. Till viss mån handlade det nog om skam, fortfarande. Han skämdes och därför var relationen mellan honom och henne inte helt nollställd. Deras möten med varandra skuggades av skam och det kunde vara en anledning till varför det inte kändes bra mellan dem. Men en sak i samtalet tyckte jag var extra intressant.

Killen gick med på att gå till tjejen och prata med henne. Han skulle gå till henne och nollställa situationen. Detta skulle han göra i respekt mot mig. Detta visste jag redan när jag bad honom göra det. Men om tjejen skulle säga nej till honom, vägra lösa konflikt med honom skulle det vara kört för honom, ansåg han. Han skulle vara tvungen att byta skola. Allt detta på grund av att han skulle förnedras så totalt, att han skulle tappa sitt ansikte. Och om de andra killarna skulle få veta, vilket han trodde absolut skulle hända, skulle han få skämmas så fruktansvärt mycket. Han skulle inte kunna stanna kvar i skolan. 

Men han lovade prata med tjejen och jag gick hem förtvivlat för att fundera hur allt skulle rent praktiskt gå till. Jag ville verkligen inte riskera killens rykte och verkligen inte att han skulle bli offer i allt detta. En lång helg med många tankar. Tänk om min plan skulle misslyckas?

Måndag. Tjejen var inte i skolan. Jag var nervös men samtidigt nästan lättad. Men detta innebar också att jag och killen fick vänta lite till. Jobbigt! På tisdag kom hon. Jag hämtade killen från klassrummet mitt på lektionen. Han var i ett annat klassrum än tjejen. Jag ljög högt att killen skulle till skolsköterskan. Detta för att gardera honom. Jag smugglade honom in i mitt arbetsrum och hämtade tjejen. Nu skulle de få prata igenom allt. Jag satte mig vid mitt arbetsbord och bad ungdomarna reda ut situationen. Jag satt nära i fall de behövde mig men annars var de fria att prata på sina modersmål.   

Och de pratade. Säkert 1 1/2 timmar. De lät väldigt fina mot varandra. De diskuterade verkligen. Det fanns ingen spänning utan det var bara en lättsam men seriös diskussion. Och sen i slutet en kram! Underbart! Jag ville nästan skrika av lättnad och lycka. Vilka fina ungdomar! Det blev verkligen ett lyckligt slut!   

Men jag kan ändå inte sluta tänka på hur starkt kulturen sitter hos en grupp och hos en individ. Den här killen är verkligen mogen och har en stor vilja att gå framåt i livet. Han kan reflektera över det han lärt sig och upplevt. Han kunde förklara för mig att hur mycket han än försöker har han svårt att helt strunta i det han lärt sig i sin uppväxt. Och dessutom kan han inte ändra de andra i hans egen grupp. Om han blir utfryst i en grupp kan han inte göra mycket åt saken själv. Gruppen styr väldigt mycket i den kulturen han kommer ifrån. Det här blev ett annat perspektiv av hederskulturen. Heder och skam. Individens egna val kontra gruppens styrka och vilja. Ingen lätt balansgång!

Om jag skäms, gör jag inte det mer!

Plötsligt fick tjejen i gruppen nog. Hon skrek på sitt modersmål åt två killar från samma land. Jag lyckades inte reda ut vad som hänt så jag bokade en tolk och tog med mig skolans kurator till samtalet. Vad hände egentligen?

Tjejen berättade att killarna pratat om tjejer i en ful ton. Den ena killens försvar var att killar pratar ju så, det är deras sätt att prata tillsammans. Men förstod de att tjejen hörde? Nej, det hade de inte förstått. De hade trott att inte någon förstår dem. Men jag då? utbrast jag. Jag är också en kvinna och det sårar mig också att höra sånt här. Men det som jag inte förstår, det finns inte.

Det blev ett utmärkt tillfälle att prata om heder, tjejer kontra killar, rättigheter och skyldigheter. Killarna kände sig besvärade. Min fråga om de skulle fortsätta prata så framöver fick de känna sig ännu mer obekväma. En av killarna svarade: Om jag skäms gör jag inte det mer. Om jag inte skäms, fortsätter jag göra det. Skäms du då? frågade jag. (Lång tystnad) Det gör jag nog, svarade han.

Dags för att skaka hand med tjejen, tyckte jag. Svårt! Motstånd! Att skaka hand med tjejen skulle innebära att hon hade rätt, antar jag att killarna tänkte. Först vägrade de men tjejen stod där med handen utsträckt och väntade. Vilken modig tjej förresten! Och jag tittade på killarna och sa att om de inte skulle skaka hand så skulle konflikten fortsätta. Skakar de hand med tjejen kan vi gå vidare och glömma allt så hänt och titta framåt. Till slut, motvilligt men ändå, gjorde de det.

Den ena killen som alltid hade skött sitt skolarbete hur bra som helst, som hade varit gruppens gentleman och nu upptäcktes att han pratat fult om tjejer skämdes verkligen. Han kom inte ens till lektionerna efteråt. Ibland börjar lektionerna i mänskliga rättigheter i verkliga situationer. Att komma från ett icke-demokratiskt och faktiskt kvinnofientligt land och nu börja lära sig spelreglerna i demokrati är inte lätt alla gånger. Även de finaste killarna kan hamna tillbaka dit man kom i från, till de värderingar som man sett i sin omgivning under hela sin uppväxt. Nu gäller det att arbeta vidare med dessa värderingar i skolan. Det finns en stor potential i gruppen så jag är förväntansfull!

Att jobba med elever i hedersförtryck

Jag hade en gång en elev som mådde riktigt dåligt. Hon var trött, kom ofta för sent till skolan och gjorde sällan sina läxor. Hennes inlärning var obefintlig och jag anade något mycket sorgligt bakom hennes vackra leende. Jag kämpade för att komma närmare henne och insåg snart att hon tvingades leva efter stränga hedersnormer. Hon levde under ett starkt hedersförtryck och utsattes även för våld. Hur skulle jag gå tillväga nu?

Eftersom jag för första gången fick kämpa med hedersproblematik på riktigt var jag okunnig och mållös. Jag bad om hjälp från en tjejjour. En frivillig från tjejjouren som dessutom talade samma språk som tjejen kom till skolan och vi fick höra en hjärtskärande berättelse. Vi fick höra hur en kille som blivit kär i henne blivit knivhuggen i sina händer. Vi fick höra hur tjejen arbetade som slav hemma hos sin farbror, hur hon fick ta hand om släktingarnas barn, laga all mat och städa ensam hela lägenheten. Vi fick även höra om farbrorns våldtäktsförsök och brödernas psykiska och fysiska våld mot henne. Vi fick även se elevens enorma ärr i magen. Vi insåg fort, inte minst efter mötet med farbrorn, att vi inte skulle komma till en gemensam lösning med familjen. Tjejen hade en enda utgång: Att lämna familjen. Till slut gjorde hon det också. En modig tjej!

Efter denna händelse bestämde jag mig att lära mig mer om hederskulturer. Jag insåg hur svårt det är för en som vuxit upp i en hederskultur att lämna sin familj. För i hederskulturer får du oftast en så enorm kärlek och gemenskap om du lever enligt normerna. De flesta tjejer (i vissa fall även killar) som lämnar familjen, även återvänder sig tillbaka. De klarar sig helt enkelt inte ensamma. Därför är det alltid det bästa att försöka hitta en lösning i familjen. Det kan låta absurt för oss skandinavier. Vi tycker oftast att en familj som förolämpar, använder våld och inte låter dig leva så som du vill inte är en familj värd namnet. Men det är verkligen inte så de flesta som vuxit upp i hederskulturer tänker. 

Här är några råd från mig till lärare som hamnar i samma situation som jag gjorde en gång i tiden.

Jobba långsiktigt: 

• Tillit och respekt är viktigt. Annars lättar eleven aldrig sitt hjärta till dig. När det finns ett förtroende mellan dig och eleven måste man våga prata och våga lyfta upp frågor om hedersvåld och -förtryck. Undvik dock fördomar men var aldrig rädd för att prata och fråga. Sprid kunskap om mänskliga rättigheter, jämställdhet och möjligheterna i Sverige. Ifrågasatt normerna!
• Prata inte bara med tjejer utan engagera killarna också! Glöm inte att hedersvåld drabbar även killar. Ha gärna killarna och tjejerna separata när du jobbar med problematiken.
• Bjud in föreläsare om hederskultur. Visa förebilder, starka individer som vågat gå mot strömmen! 
• Försök engagera föräldrarna! Det är även viktigt att föräldrarna har ett förtroende för skolan/läraren! Då kan de ge mer frihet för barnen som lever i ett hedersförtryck.
• Ha tjejgrupper/aktiviteter under skoltid! Tjejer som lever i förtryck har ofta svårt att ha aktiviteter efter skoltiden. 

 Vid akuta lägen: 

• Ta kontakt med någon tjejjour omgående, helst en med erfarenhet av hedersvåld. Be någon komma till skolan och prata med eleven. Tolken är ett måste om eleven ännu inte behärskar svenska bra. 
• Försök få en samlad bild av hoten/problemen i familjen och vilka familjemedlemmar är involverade och i vilka länder. 
• Försök alltid först hitta en lösning inom familjen. Du kan t ex försöka påverka föräldrarna att inte gifta bort sin dotter ännu. Tryck på att det är viktigt även för tjejer att utbilda sig innan man gifter sig. Vinner du tid kan du vinna mycket. Med tiden blir tjejen förhoppningsvis starkare och kunnigare som individ och vet mer om sina rättigheter när hon är äldre. 
• Hittar du en liberal släkting/närstående som kan vara en länk till föräldrarna? Om du hittar en, bjöd in (helst) honom och försök hitta vägar där han kan påverka elevens familj.
• Om elevens liv är i fara, tveka inte kontakta socialen. Försök få elevens godkännande till detta för det minskar risken att eleven återvänder sig till familjen. Överhuvudtaget har du som lärare ett ansvar att kontakta de sociala myndigheterna om barnet far illa. Det kan vara svårt ibland att avgöra var gränsen går. Lita på din magkänsla!

Undrar du nu hur det gick för min före detta elev? Jag har en sporadisk kontakt med tjejen och jag är så stolt över henne. Hon har fortfarande inte återvänt till sin familj och enligt henne finns det inte ens på kartan. Det är jag glad för. Tjejen befinner sig i en annan stad där hon fått några viktiga personer runtomkring sig. Min kontakt med henne, även om det sker alldeles för sällan, verkar vara guldvärd. Hon har ett stort behov av att bli sedd. Hennes självförtroende är lågt och hon söker bekräftelse från alla håll. Hon har en lång väg till ett balanserat liv men hon är definitivt på väg dit. Att hon vågade ta steget att lämna familjen, var stort och modigt!  

Att jobba med elever som lever i hederskulturer är inte enkelt! Det finns sällan ett happy end som på filmerna. Men lyckas ni nå ett happier end ska du vara glad för! Lycka till i ditt arbete! Kom ihåg att du kan ändra ens liv till det bättre om du bara inte ger upp!

Dhaqan Celis - ett somaliskt hedersrelaterat förtryck

"Så klart får du använda min bild", sa eleven glatt till mig. Hennes fina bild var mycket värd för mig! Och jag var tacksam för att kunna använda den i olika sammanhang. Vid ett annat tillfälle var eleven sur på en annan lärare för att hennes bilder (som hon gett tillåtelse till att använda) spridits via en gruppsida på Facebook. Jag tog tillfället i akt för att prata med henne. Jag började genom att berömma hennes bild och jag frågade en gång till om jag fick använda hennes bild. "Absolut", sa hon igen. Men utan att jag behövde fråga mer började hon prata. Hon uttryckte sig en oro för en bild på Facebook. Någon skulle kunna se den och skicka henne tillbaka till Somalia. Jag fick höra att hon var orolig för bilden för hon tillsammans med en kille där. Jag fick se bilden senare. Jag tyckte inte alls att hon hade någon kontakt med killen på bilden; de råkade bara vara på samma bild. 


Jag förstod inte riktigt innebörden av det tjejen sagt till mig innan jag läste om Ahmed på Brinkemobloggen. Ett barn som anses ha förlorat för mycket av sin somaliska identitet skickas tillbaka till Somalia för att kunna återförenas med sitt somaliska ursprung. Sådana resor kallas Dhaqan Celis enligt Per Brinkemo. Eleven som jag pratade med var inget barn men en ung tjej. Hon betonade att pappan hade makt, trots att han befann sig i Somalia. Det är obegripligt hur ordet kan spridas så fort ända till ett av mest kaotiska länderna i världen, Somalia. Men ordets makt i den oraliska kulturen ska absolut inte underskattas.


Samtalet med eleven skedde tyvärr på min sista dag i den skolan. Jag försökte säga till henne att hon som vuxen skulle kunna påverka sitt eget liv. Att hon hade alla möjligheter i Sverige. Men tyvärr, mitt arbete med henne tog slut precis då det borde ha börjat. För mig handlar Draqan Celis om somaliskt hedersrelaterat förtryck. Debatten i media om hedersrelaterat våld och förtryck tar oftast bara upp exempel från Mellanöstern. Det är väl dags att undersöka vidare hur den somaliska typen av hedersförtryck ser ut. Därefter kan vi försöka hitta vägar till de unga somalier som inte vill leva efter hedersnormerna men tvingas till det.