Jag älskar dig, Tiia! Ord som jag aldrig glömmer!

Sommarlov. Skolan är tom. Jag känner mig tom. Jag har gett allt. Jag har tömt min idébank och fantasi. Nu är det dags för påfyllning. Sommaren kommer att smörja själen och ge energin tillbaka. 

Men tomheten som jag nu kan känna fylls med värme när jag tänker efter de orden en elev sa till mig i skolavslutningen. "Jag älskar dig, Tiia." Inte en gång. Hen sa de orden flera gånger, kanske till och med tiotals gånger. Hen kunde inte sluta upprepa orden. De orden kom direkt från hjärtat. Jag kunde känna det. Från samma hjärta som jag var en gång var så orolig för.

Så mycket som jag bråkat med hen. Så mycket som jag tjatat. Så mycket som jag försökt lyssna och så mycket som försökt ge. Hen var inte mottaglig då, trodde jag. Men nu vet jag att hen var mycket mer mottaglig än jag trodde då. Idag kan man möta en studiemotiverad ung person med varmt hjärta i stället. 

Jag älskar dig, Tiia! De orden bär jag med mig genom hela livet!

Våga göra skillnad!

Förra året träffade jag en svensk (fast barnens mor var finska men ändå) familj när jag tillbringade semester utomlands. Min sociala, alltid lika öppen son parade oss ihop på en kväll och där satt vi plötsligt med totalt främmande människor vid ett middagsbord på en restaurang. Vår diskussion tog efter ett tag en ny vändning. Från hej hej, vem är du till invandrare, hemspråk, Sverigedemokrater och de där j**** invandrare som bara lyfter socbidrag och förstör vårt land. De där j**** invandrare som inte vill arbeta eller lära sig svenska. De där j**** invandrare som tar våra jobb. Och till de där j**** politiker som gör det svårt för en att få sjukersättning trots att ens rygg är paj och man inte kan arbeta så att man måste arbeta svart. Jag bet i läppen, försökte diskutera hederligt. Jag försökte försvara. Men det var inte mycket jag kunde försvara. För ingen lyssnade på mig. De lyssnade bara på sig själva. Deras bittra liv som "fattiglappar och sjuka" kunde inte ta in något annat än deras egna berättelser. Familjen från Falkenberg la sin röst på Sverigedemokraterna. De hörde till de 13 % av Sveriges befolkning som röstade på Sverigedemokraterna. 

Hur gick det till? Min tanke är att våra politiker har verkligen misslyckats när de inte lyckats lyssna på familjen Falkenbergs berättelse. Varje människa förtjänar att bli lyssnad, sedd och hörd. Även om man inte delar samma åsikter. Och om inte en politiker hinner till familjen i Falkenberg behövs en stark, förståelig lärare. En lärare kan verkligen göra skillnad. En lärare kan lyssna, se och höra. En lärare kan visa vägen och vara förebild. En lärare kan ändra riktningen som kan påverka i bästa fall många generationer. 

Är du en sådan lärare? Vågar du stå där och stolt säga att du är en lärare som vill göra skillnad? Jag hoppas det! 

Tankar om flerspråkighet

Mamma, jag är skolans bäst i finska. En stolt, liten pojke, 7-åring. Stolt över sin flerspråkighet. Stolt över sina kulturella ramar. Det är min son. Och tänk att han har fått något att vara bäst på helt gratis, genom att hans omgivning erbjudit honom en möjlighet att bli flerspråkig. 

Samtidigt på annat håll: Skam över sin flerspråkighet. Skam över att man läser svenska som andra- och inte som förstaspråk. Skam över att man inte är som alla andra. Skam över att man alltid har ett invandrarstämpel på pannan.

Önskar att alla flerspråkiga elever kunde stolt bära sin identitet utan skam. Önskar att flerspråkighet skulle bli en norm, ett normalläge. 
Önskar att vi såg flerspråkighet mer som resurs än som belastning. 

Fru Saftglas och siffrornas pizzeria

Jag har en kreativ son. Det är svårt att få honom följa reglerna enligt regelboken. Han vill oftast gå sin egen väg. En dag gjorde han sin läxa. Han skulle plocka fem substantiv från kapitlet han läst i boken. Därefter skulle han ta ett av substantiven och göra en hel mening om det ordet. Min son ville plocka två substantiv i stället och göra en hel mening av de två orden. Jag begränsade inte hans kreativitet. Han valde orden läraren och saftglas. Hans mening skulle därmed låta Läraren hette Saftglas. Min son tyckte att meningen var rolig. Tänk om någon skulle heta Saftglas! Fröken Saftglas, hur mår du? Magister Saftglas, Vilket fint väder det är ute! Så roligt det skulle vara! Men vi vuxna är väldigt inrutade i våra tankesätt. Min sons lärare hade haft svårt att förstå kreativitet i meningen. Läraren hade ändrat meningen till Läraren hämtade saftglas.  

En lärare kan visst heta Saftglas!

Jag har idag varit hemma med min son som är förkyld. Vi har jobbat med matematik. Efter en stund tyckte min son att det blev tråkigt. Han började skapa en pizzeria till siffrorna i stället. - Siffrornas pizzeria! Den här pizzerian finns i Frankrike, sa han. Jag, vuxen och lärare, trodde en stund att sonen hade blandat Italien och Frankrike med varandra. Men nej, så var inte fallet. - För det finns faktiskt pizzerior även i Frankrike, fortsatte han sedan. 

Siffrornas pizzeria

Det är svårt för oss vuxna att ta steget utanför boxen. Det vågar barnen göra mycket mer. Det gäller bara förstå det. Låt kreativiteten flöda både hemma och i klassrummen. Begränsa inte barnens vägar. Låt barnen bli starka individer som vågar gå sina egna vägar. För annars blir världen mycket grå och tråkig!

Låt mina barn vinna varje gång, tvinga inte dem att välja

Min dotter har bytt avdelning på sin förskola. Den nya personalen välkomnar henne genom att jobba med temat om olika länder. En pedagog visar stolt vad de har skapat. Det är fint! Mycket fint. Men...poängen är att de påstår att min dotter kommer från Finland. Jag korrigerar lite tyst genom att säga att Hennes föräldrar kommer från Finland. Pedagogen noterar inte vad jag säger. Mina två barn är födda i Sverige. De talar två språk: finska och svenska. De har två nationaliteter men de har svenskt pass. De kommer absolut inte från Finland. De kan inte invandra till Sverige om de är födda här. Så nej, de kommer inte från Finland.     

Jag lider i hjärtat. Jag vill att mina barn får själva välja sin identitet. Jag vill att de får själva säga om de är svenskar, finnar, européer eller världsmedborgare. Jag vill inte att någon annan bestämmer det i stället för dem. Men jag vill inte såra pedagogerna. De är fina mot min dotter, de gör ett bra jobb. Men önskar i smyg att de lät henne hitta sitt eget jag. Det verkar vara svårt för människor. Den största utmaningen uppstår varje gång när Finland tävlar mot Sverige i ishockey. Då försöker folk att få min son att välja ett lag. Min son är strategisk. Han hejar det laget som leder i tävlingen. Min son vinner varje gång! Han är sju år. Varje år är jag orolig att han väljer ett lag bara för att han måste. I min värld behöver han inte välja. I min värld behöver inte min dotter tvingas bli en finne. I min värld är mina barn individer med två språk och med många kulturella erfarenheter i bagaget. I min värld är de barn, inga finnar, inga svenskar. 

En orolig men tacksam mamma

En förälder sitter bekymrat bredvid sitt lilla barn. Läraren har precis gått igenom läget om barnet. Barnet som ska utredas. Ett annorlunda barn. Men ett barn som alla andra trots allt. Ett barn som behöver bli sedd. Ett barn som behöver kärlek, uppmuntran, uppmärksamhet. Ett barn som behöver bli lyssnat, behöver stimulans, behöver känna sig viktigt. Jag ser mammans oro. Jag går till henne och säger: "Your child is lovely. What ever it is she/he needs love." Mamman lyfter blicken och ler. "Tack", säger hon. "Tack Tiia! I love you!" 

Jag saknar honom - tre viktiga ord

Jag minns en elev mycket väl. Någon skulle beskriva honom som besvärlig, jobbig och skolkare. Men jag visste att det enda han behövde var kärlek, känslan av att vara sedd och viktig. Varje morgon han inte var i skolan satte jag eleverna i arbete och ringde ett samtal till hans boende. Varje gång bad jag personalen hälsa eleven att jag saknade honom. Inget mer men mycket välvalda ord. Efter en halvtimme var han i skolan...varenda gång. Råkade det bli en dag då jag helt enkelt inte hann ringa honom kom han inte. 

I skolan kunde han plötsligt försvinna. Direkt jag vände mig bort från honom kunde han lämna klassrummet. Jag minns en gång när jag vände mig tillbaka och såg att han inte var där. Jag frågade de andra var han var. Eleverna sa att han precis lämnat rummet. Jag gick ut och sprang efter honom. Jag ropade hans namn. Efter en stund vände han sig om, log och gick tillbaka till klassrummet.

Ett år efter att han bytt skola träffade jag honom i tunnelbanan. Han kramade mig hårt, sa "Tack för allt" och steg av från tåget. Mitt hjärta sprack av lycka.  

Ödet bakom Kajsa Kavat

Som en avslutning på terminen innan julfesten imorgon läste jag en saga om Kajsa Kavat till eleverna. 

I tre månaders ålder lämnades Kajsa Kavat bakom mormors dörr. Varför undrade jag? Varför lämnade någon en liten bebis bakom mormors dörr? Eleverna visste exakt, vilka öden det kan finnas bakom Kajsa Kavat. 

Kanske var familjen fattig. Kanske fanns det ingen pappa så att mamman var tvungen att lämna bebisen ifrån sig. Eller kanske fanns det redan för många barn i familjen. Så lät svaren. 

Det kändes som eleverna visste vad de talade om. Det kändes att alldeles för många av mina elever hade sett och hört något sådant hända. Mina elever, dessa fina barn! Men många var säkra. När Kajsa Kavat blir vuxen, då hämtar den biologiska mamman sitt barn tillbaka. Och pappan, ropade en. För livet kan ju faktiskt förändras.

Boklåda

Jag har några barn i min grupp som kommer tidigt till skolan. Då sitter de oftast och väntar på att undervisningen ska börja. Därför har jag skapat små enkla böcker som eleven kan läsa innan vi kör igång med lektionen. En boklåda är ett fint sätt att locka eleverna till läsning. Böckerna jag skrivit är skrivna för nyanlända elever. De är lagom korta (oftast bara några enstaka sidor) så att eleven hinner bli klar med berättelserna. 

Att få en elev utan läsvana läsa en "bok" är en stor vinst. Det känns bra när man ser en elev att bli intresserad av läsningen. Skapa du också en boklåda. Böckerna behöver inte vara några revolutionerande berättelser. Vanliga texter om vanliga människor räcker redan långt

Oroliga kroppar

En elev som slåss, får utbrott, har oro i kroppen. En elev som inte kan fokusera, som har svårt att ta tag i sitt skolarbete. ADHD? Trauman? PTSD? Sociala problem? Oftast är det svårt att sätta ord på elevens beteende. Då är det lätt att man diagnostiserar elever för fort. 

Det gäller att skapa en relation till eleven. En stor del av lärarens arbete handlar just om att skapa relationer. Lyssna på barnet, se på barnet, bekräfta barnet. Det är mitt budskap fortfarande.  

Men när det inte räcker till. Då skulle jag önska att eleven fick öppna sitt hjärta. Helst till en kurator. Kanske till och med till en psykolog. Men det är också en relation som ska byggas. Ett samtal räcker oftast inte till. För att bygga upp ett förtroende krävs mycket mer. 

Jag arbetar med elever från många olika länder. I några kulturer är kurator och psykolog endast till personer med psykisk sjukdom. Barn som skulle behöva hjälp kan nekas det eftersom föräldrarna sätter sig emot den hjälpen. Samma sak var det när jag arbetade med vuxna och unga vuxna. Det var inte alla gånger lätt att motivera personen att gå till en kurator. Därför ska kurator vara närvarande, överallt. Kuratorn ska ha samtal med eleverna i korridoren för att locka eleverna till samtal. Kurator ska bjuda in eleverna till små lätta samtal som kan utvecklas med tiden.  

Min erfarenhet är att oavsett anledningen till elevens oroliga kropp mår eleven bättre efter några stödsamtal. Om eleven har lockats till mötet. Om eleven har tagit det steget att våga försöka. Då kan man förbättra resultatet i skolan också.  

Ansvar eller lydnad

Ansvarskultur är det som möjliggör lärandekultur i klassrummet, fick jag höra. Så sant. Motsatsen till ansvarskultur är lydnadskultur. Lydnadskulturen är den skolkulturen som mina föräldrar fick uppleva när de gick i skolan. Det är den kulturen som även jag fick uppleva i min uppväxt. Det är den kulturen som vår skolminister verkar förespråka. Lydnadskulturen handlar om makt, kontroll och bestraffningar. Lydnadskulturen handlar även om belöningar, ungefär som i programmet Super-Nanny. Klassrum där eleverna sitter tysta och där disciplin och arbetsro behärskar hämmar elevers lärande. Eleverna upplever ofta rädsla och skuld i sådana klassrum. I ansvarskulturen samarbetar alla. Alla är delaktiga. Ingen hånas eller trycks ner. Det är då alla kan ta ansvar för sin egen inlärning. Det är då lärandekulturen blomstrar. Det är då alla mår bra och det är då alla vill lära sig.    

Elevdemokrati

En morgon ville eleverna prata med mig. Det lät seriöst. De började försiktigt. Men till slut kom de till saken. De ville göra något roligt! De skulle vilja åka skridskor eller gå på bio. Lite som en klassresa fast bara en dag. Men det var ingen självklarhet för eleverna att skolan skulle betala den lusten. Och kommunen har en strikt regel om att det inte är tillåtet att begära pengar från eleverna. Därför hade eleverna redan en plan. De skulle sälja choklad och tjäna de pengarna som krävdes. Utmärkt, sa jag. Detta är ju elevdemokrati i allra högsta grad. 

Jag lovade ta reda på olika alternativ vi skulle kunna göra. Eleverna skulle ta reda på hur och vad de skulle kunna sälja för att tjäna pengarna. På vägen hem såg jag redan några av mina elever att springa i regnet. De hade köpt choklad på mataffären och hade satt igång försäljningen. Jag köpte direkt några chokladkakor. Vilken initiativkraft!

Efter ett par dagar presenterade jag mina idéer. Ett alternativ var Naturhistoriska Riksmuseet och Cosmonova. Det röstade eleverna för. Eleverna hade hälften av pengarna. Jag lovade fråga rektorn om skolan var redo att betala andra halvan. Det sa rektorn ja till. Det blev en fin kompromiss. 

Nu väntar eleverna spänt på vår utflykt. Det gör de säkert ännu mer för att de bidragit till resan själva. Heja elevdemokratin! 

Att bygga en relation till elever

Några elever på min skola, i närheten av mitt klassrum, lever livet fullständigt när de bara får ett tillfälle. De springer och skriker i korridoren när de har rast, inte alla gånger samtidigt som mina elever har rast. Det stör mitt arbete. Det stör min undervisning.

Häromdagen satt några av dem i sofforna utanför mitt klassrum. Framför dem, på golvet, fanns massor med pappersbitar som någon slängt där efter att rivit pappren i små bitar. Jag bad killarna att plocka upp pappren. Det funkade så klart inte. Jag småpratade med killarna. Jag frågade om deras intressen, om skolan och vad de höll på med sina mobiler. Killarna pratade glatt med mig samtidigt som de tuggade tuggummi och åt smågodis (inte tillåtet!). Jag bad dem plocka upp pappren en gång till. Jag utmanade dem. Om jag skulle plocka upp fler pappersbitar än dem skulle de ge mig en godis. Skulle de däremot vinna tävlingen skulle jag istället ge killarna något roligt, något de behöver. Jag var inte klar med tanken vad jag egentligen skulle ha givit dem men en kram hade de i alla fall behövt. En kram är alltid roligt och någonting de här killarna behövde desperat. Fortfarande, det gick inte hem, men jag såg hur killarna blev mer och mer intresserade. De var riktigt nyfikna på vad jag skulle erbjuda dem. Jag frågade om de skulle svara likadant till sina mammor. Jag såg hur besvärade de blev av den frågan. Mamma är helig för dem, antar jag. Att blanda in mamman var fult av mig, men effektivt. Det orsakade lite skuldkänslor hos tuffingarna.

Jag lyckades inte få eleverna att plocka upp pappersbitarna men jag väckte någonting hos dem. Det viktigaste var att jag började bygga upp en relation till dem. En relation som gör att det blir lättare för mig att få de göra det jag säger de ska göra trots att de inte är mina egna elever. På det sättet blir miljön trivsammare för oss alla.  

Skönt med en barnvakt som talar bra svenska

"Det är så skönt att ha en barnvakt som talar bra svenska." Så uttryckte sig en granne till mig, en far till ett barn som går i samma skola som mitt. Javisst, det var inget fel på deras barnvakt. Hon var en ung och trevlig svensk tjej. 

Men den inställningen fick ändå min kropp att rysa. När talar man bra svenska? Och när är det svenska språket viktigare än sättet hur man umgås med barn? Innerst inne måste det ändå handla om trygghet. Att ha samma referensramar med en barnvakt som tar hand om ens barn måste kännas tryggt. Då vet man att man tänker någorlunda på samma sätt. Man vet att barnvakten vet hur man ringer till Vårdguiden eller larmcentralen om någonting skulle hända. Man vet också att barnen och barnvakten förstår varandra språkligt. Att ens barn lyckas förmedla sina känslor vidare till barnvakten. 

Jag har ingen svensk barnvakt. Min barnvakt som jag ibland anlitar kommer från Somalia. Jag har också haft en barnvakt från Filippinerna. Deras svenska? Hur ska jag kunna definiera deras svenska? Inte alls bra? Bra? Helt okej? Varför frågar ingen hur de är med barnen? De är ju helt underbara med barnen! Mina barn har älskat båda barnvakterna. 

På köpet har mina barn sett att vi alla inte behöver vara likadana. En gång frågade min son om barnvaktens kläder. Jag förklarade att många i Somalia hade en sjal och likadana kläder som vår barnvakt bär på. Inte mer om det. Ingenting konstigt med det. 

Pappans rätt till sina barn

Min gamla granne levde utan uppehållstillstånd i sju år. Han hade två söta barn tillsammans med en kvinna som han inte fick gifta sig med officiellt. Han hade ju inga papper för att visa vem han egentligen var och därmed kunde inte kyrkan eller moskén vigda dem. Varje morgon lämnade han sina barn på förskolan och hämtade dem tillbaka hem tidigt på eftermiddagen. Han levde som alla andra i princip. Utom att han saknade rätten att studera, arbeta och få vård. Till slut fick han lämna Sverige för att kunna ansöka uppehållstillstånd som anhörig. Det vågade han inte göra i sitt land utan åkte till sambons hemland. Nu väntar han på besked. 

Samtidigt känner jag en kvinna som olyckligt nog blev kär i en man. Mannen visade senare en annan sida av sig själv. Han var kriminell och grovt inblandat i drogaffärer. Innan hon insåg hans mörka sida hade hon blivit gravid. Hon födde tvillingar till honom. Den senaste tiden har han tillbringat sin tid inne. Han släpptes fri nyligen och har återigen rätt att träffa sina barn. Det kräver han få göra men i verkligheten är han högst ointresserad av sina barn. Han kommer sällan till de bestämda möten med barnen och när han väl gör det behandlar han barnen dåligt. Det som är gemensamt i den här historien och i min gamla grannens historia är både männen saknar uppehållstillstånd och har två barn i Sverige med en kvinna som har anknytning till Sverige. Men när min bekant träffar jurister för att den kriminella mannen skulle förlora all rätt till sina barn och helst skulle få lämna hela landet får hon ett besked att det är nästan omöjligt att kicka ut en man som har barn i Sverige. Pappans rätt till barnen väger så mycket. Mer än barnens rätt till ett tryggt liv.  

Och det är tyvärr den kriminella mannens historia som Sverigedemokraterna lyssnar. Det är tyvärr hans historia som förstör för så många andra i det här landet. Och samtidigt sticker orättvisan i ögonen. Pappa A är inte samma som pappa B. Men det är pappa B som förmodligen får stanna i Sverige men pappa A, trots att han sköter sig och tar hand om sina barn väldigt väl, fick åka ut från landet för att försöka få rätten till sina barn därifrån. 

Några tankar kring klaner

När man anländer till landet Gambia ska man fylla i en formulär på flygplatsen. Där ska man skriva sin pappas namn. Det kan kännas löjligt att skriva det. För vem ska egentligen bry sig om vem min pappa är? Det ska inte spela någon roll om min pappa heter Jallo, Matti eller Kalle. Jag heter Tiia Ojala och jag är myndig. Det borde räcka. Men en kort tid i Gambia fick mig förstå hur viktig frågan egentligen är.

Man ärver alltid sin pappas klan i Gambia. Förmodligen är traditionen samma i de flesta länderna i Afrika. Det spelar ingen roll om man egentligen har mer "Fula-blod" i sig. Om pappan är mandinka, är barnet också mandinka. Punkt slut. Även namnet ärvs från pappan. Sidia Jatta, vår värd i Gambia, hade funderingar på att ta även sin mammas namn i bruk. Att han skulle ha två efternamn. Det ena från pappan och det andra från mamman. För jämställdhetens skull, tyckte han. Folk i hans närhet var dock övertygade om en sak: Ingen skulle kalla honom för något annat än Sidia Jatta. För man hör till pappan oavsett. Ingen skulle bry sig om hans andra namn. Det enda som räknas är ju pappans namn och pappans klan.

Gifter man sig ska kvinnan flytta till mannens compound (=innegård). Man blir en del av den förlängda familjen hos mannen. Skiljer man sig lämnas barnen hos pappan eller pappans släkt. En mamma måste återvända till sin familj, utan barn. Vi träffade en man i byn Taipatou i Gambia vars bror hade varit gift med två kvinnor. Kvinnorna hade fött honom fyra barn. Men en dag gick mannen bort och kvinnorna blev änkor. Kvinnorna var tvungna att återvända till sina familjer. Och här kommer någonting som jag inte begriper. Barnen var nämligen den döda pappans egendom, därmed skulle de inte flytta med sin mamma till mammans släkt. De skulle stanna kvar hos pappans släkt. I denna historia blev det brodern till pappan som fick ta hand om fyra främmande barn.

Mina ögon öppnades mer vad gäller klantillhörighet. Jag insåg i Gambia att vi undervärderar klanens betydelse för vissa invandrargrupper i Sverige. Vi behöver mer kunskap om detta och vad det innebär för individerna som bor i Sverige. Jag är sugen på att få veta mer. Har du tips eller kunskap kring frågan?

Vem är din familj?

Jag träffade en gång en somalisk man som jobbat på Migrationsverket. Han berättade att Migrationsverket alltid ställer frågan om familjen när personen söker asyl. Vilka familjemedlemmar har den berörda personen? Jag fick höra att varenda somalier som kommer till Sverige svarar huruvida deras föräldrar är vid livet eller inte och hur många syskon de har. Med andra ord är ens familj lika med som föräldrar och syskon. Detta bekräftade mina somaliska elever. Vi tänker så klart annorlunda. Skulle någon undra hur min familj ser ut skulle jag svara att jag är gift och har två barn. 

När jag var i Gambia var just familjebegreppet mycket intressant. Jag kan inte påstå att jag fortfarande riktigt förstår hur gambierna tänker kring familj. Men man pratade ofta om familjen och om den förlängda familjen (=extended family). Gränsen mellan familjen och den förlängda familjen var nog inte helt tvärsäker. Dessutom besvärade man sig inte alla gånger att göra skillnaden. En familj är ju en familj. I stort sett var ändå ens egen familj ens barn, föräldrar och syskon. Alla andra som bodde nära eller i samma innegård (=compound) hörde till den förlängda familjen. Det kunde vara ens farföräldrar, faster eller ingifta kvinnor eller kusiner. 

Den innegården där vi bodde i byn Taipatou innehöll nog cirka 50 personer. Allt gjordes kollektivt. Man turades om med saker som matlagning och vattenhämtning som om man bodde i ett kollektiv. Barnen kändes vara mer eller mindre allas egendom. Inte konstigt om familjen får en annan betydelse. Och när min tid i Gambia var slut hade jag plötsligt en ny familj. En gambisk familj! Och tiotals nya barn!

Socialen tar våra barn!

Många elever till mig är rädda för myndigheter. Det är svårt att förstå hur djupt rädslan och hatet sitter. Jag kan någolunda förstå var rädslan kommer ifrån. Polisen i hemlandet har inte alla gånger varit för att hjälpa en individ. Polisen har kanske pressat ut pengar eller till och mer torterat en, skyldig eller inte. Jag har hört att inte bara polisen i Sverige drabbas. Inte ens brandkåren är välkommen alla gånger. En möjlig anledning till det är att militären agerar som brandkår i många länder och att förtroendet för myndigheter överhuvudtaget är lågt.


När jag arbetade med tema föräldraskap med en grupp somalier ställde jag frågan vad eleverna vet om föräldskap i Sverige. Alla svarade nästan i kör: Socialen tar våra barn! Eleverna var oroliga för att socialen skulle ta barnen från dem om barnen en dag skulle få komma till Sverige (de flesta hade sina barn kvar i Afrika). Därför uttryckte de sig en oro för att inte våga vara föräldrar i Sverige. Eleverna visste att man inte får aga sina barn och att det inte är lätt att vara en förälder i ett nytt land. Men deras önskan var att få veta hur man gör istället? Hur kan man lyckas som förälder i Sverige? 


När jag lyssnade på elevernas oro insåg jag varför oroligheter bland ungdomar i Tensta eller Rosengård förekommer. Att föräldrarna inte vågar ställa krav på barnen eller sätta gränser är en bidragande faktor. Det var det eleverna på min kurs uttryckte sig flera gånger. Många är oroliga för att göra fel pga rädslan för socialen. 


Vad gjorde vi då? Vi bjöd in en person från socialen. Det blev lyckat. Väldigt lyckat faktiskt! Kanske blev det ännu mer lyckat just för att personen råkade ha samma ursprung som eleverna. Ämnet avdramatiserades och det kom fram att eleverna egentligen inte hade sett en enda familj förlora sina barn till socialen. Men rykten hade varit starkare än faktumen och i den oraliska kulturen eleverna kommer ifrån har rykten pondus. När eleverna hade blivit av med oron för socialen, kunde vi koncentrera oss på andra viktiga frågor. 


Så mycket som det går fel i integration. Så mycket som vi skulle kunna rätta till om vi mötte varandra på bättre sätt. Att kunna lyssna och förstå vad invandrare har på hjärtat och sen möta fördomarna är viktigt om man vill nå fram till varandra. Ingen dialog, ingen integration. Och viktigast av allt maktbalansen utjämnas. Det är inte VI som ska lära DEM utan vi ska lära från varandra. Allt integrationsarbete, oavsett om det är sfi, politiskt arbete eller föreningsliv, ska utgå från en jämställd bas. Då kan vi möta varandra och då kan vi veta mer om varandra och sluta tro så mycket.