Andraspråkstalare och fel

– Vilka språkliga fel irriterar dig mest, frågar en svensklärare. Gensvaret är enormt. Allt möjligt från de/dem-reglerna till hen tas upp. Och mycket annat. 
Diskussionen har sällan varit så aktiv i sociala medier. Jag får en klump i halsen. Det känns som om de skriver om mig. Jag gör fel i alla dessa punkter...inte alltid men det händer. Jag är andraspråkstalare. Jag förblir nog andraspråkstalare. Det stör mig inte. Jag älskar språk, jag älskar att läsa, jag älskar att skriva...skriva. I skrift får man inte göra fel. I skrift är människor väldigt konservativa. Folk har alltid synpunkter på skrift. Jag skriver böcker. Jag skriver läromedel. Jag bloggar. Jag skriver i sociala medier. Och jag gör fel. Jag kan fortfarande inte hålla koll på bestämdheten och han och hon för de sakerna existerar inte i mitt förstaspråk. Jag har ändå bestämt mig att inte låta detta begränsa mig. Jag fortsätter att skriva. 

Låt mina barn vinna varje gång, tvinga inte dem att välja

Min dotter har bytt avdelning på sin förskola. Den nya personalen välkomnar henne genom att jobba med temat om olika länder. En pedagog visar stolt vad de har skapat. Det är fint! Mycket fint. Men...poängen är att de påstår att min dotter kommer från Finland. Jag korrigerar lite tyst genom att säga att Hennes föräldrar kommer från Finland. Pedagogen noterar inte vad jag säger. Mina två barn är födda i Sverige. De talar två språk: finska och svenska. De har två nationaliteter men de har svenskt pass. De kommer absolut inte från Finland. De kan inte invandra till Sverige om de är födda här. Så nej, de kommer inte från Finland.     

Jag lider i hjärtat. Jag vill att mina barn får själva välja sin identitet. Jag vill att de får själva säga om de är svenskar, finnar, européer eller världsmedborgare. Jag vill inte att någon annan bestämmer det i stället för dem. Men jag vill inte såra pedagogerna. De är fina mot min dotter, de gör ett bra jobb. Men önskar i smyg att de lät henne hitta sitt eget jag. Det verkar vara svårt för människor. Den största utmaningen uppstår varje gång när Finland tävlar mot Sverige i ishockey. Då försöker folk att få min son att välja ett lag. Min son är strategisk. Han hejar det laget som leder i tävlingen. Min son vinner varje gång! Han är sju år. Varje år är jag orolig att han väljer ett lag bara för att han måste. I min värld behöver han inte välja. I min värld behöver inte min dotter tvingas bli en finne. I min värld är mina barn individer med två språk och med många kulturella erfarenheter i bagaget. I min värld är de barn, inga finnar, inga svenskar. 

Svenska eller svenska som andraspråk?

De senaste tiden har jag fått testa elever för att avgöra om de ska läsa svenska eller svenska som andraspråk. Mitt hjärta gråter när jag hör motiveringar till varför eleven eller elevens föräldrar vill ha svenska. 

"Varför vill du läsa svenska i stället för svenska som andraspråk?", undrar jag. Eleven i högstadieåldern svarar: "Jag känner mig bekräftad om jag får läsa svenska. Att jag duger som svensk. Jag skulle kämpa hårdare då." 

"Varför vill ni att ert barn ska läsa svenska i stället för svenska som andraspråk?", undrar jag.
Föräldrarna till ett barn i lågstadieåldern svarar: "Hen är ju född här. Vad är skillnad på vårt barn och ett barn som har svenska föräldrar? Att ni bedömer hens svenska som andraspråk är diskriminerande och kränkande. Det ska inte finnas någonting som heter andraspråk!"   

Min egen son läser svenska som andraspråk. Det tycker jag han förtjänar. För mig är andraspråk inte nedvärderande. För mig betyder det att min son är rikare med två språk i bagaget. Tyvärr är det inte så för alla. Har man en gång, två gånger, många gånger blivit diskriminerad i det svenska samhället känner man sig diskriminerad i denna fråga också. Det förstår jag. Jag blir inte diskriminerad, inte i alla fall vad jag vet. Men jag är övertygad om att dessa föräldrar och barn som jag talat med nu den senaste tiden har blivit det och kommer att bli det flera gånger framöver. 

Min son, andraspråkstalare, skulle intressant nog och förmodligen bedömas som andraspråkstalare även i Finland. Även om jag bedömer finska som hans förstaspråk, ser jag en viss skillnad på hans språk och hans kusiners språk i Finland. Jag hör hur han sjunger mer på finska, hur han söker några ord. Jag hör också att han ibland använder fel böjning. Exakt så som på svenska. Men vad jag också märker är att han är riktigt kreativ på sitt språk. Han är skicklig på att översatta mellan språken. Han är skicklig i situationer när han inte har något gemensamt språk med en annan person. Han använder hela sin kreativitet och kroppspråk när han använder sin språkliga kapacitet. Han är garanterat flerspråkig! Och jag är stolt över det. Önskar att alla andra föräldrar skulle också kunna vara det när deras barn läser svenska som andraspråk.  

Skönt med en barnvakt som talar bra svenska

"Det är så skönt att ha en barnvakt som talar bra svenska." Så uttryckte sig en granne till mig, en far till ett barn som går i samma skola som mitt. Javisst, det var inget fel på deras barnvakt. Hon var en ung och trevlig svensk tjej. 

Men den inställningen fick ändå min kropp att rysa. När talar man bra svenska? Och när är det svenska språket viktigare än sättet hur man umgås med barn? Innerst inne måste det ändå handla om trygghet. Att ha samma referensramar med en barnvakt som tar hand om ens barn måste kännas tryggt. Då vet man att man tänker någorlunda på samma sätt. Man vet att barnvakten vet hur man ringer till Vårdguiden eller larmcentralen om någonting skulle hända. Man vet också att barnen och barnvakten förstår varandra språkligt. Att ens barn lyckas förmedla sina känslor vidare till barnvakten. 

Jag har ingen svensk barnvakt. Min barnvakt som jag ibland anlitar kommer från Somalia. Jag har också haft en barnvakt från Filippinerna. Deras svenska? Hur ska jag kunna definiera deras svenska? Inte alls bra? Bra? Helt okej? Varför frågar ingen hur de är med barnen? De är ju helt underbara med barnen! Mina barn har älskat båda barnvakterna. 

På köpet har mina barn sett att vi alla inte behöver vara likadana. En gång frågade min son om barnvaktens kläder. Jag förklarade att många i Somalia hade en sjal och likadana kläder som vår barnvakt bär på. Inte mer om det. Ingenting konstigt med det. 

Pengar, vassågo!

Dagen efter min 30-års fest hittade jag en femhundring hemma hos mig. Jag skickade ett sms till vännerna och upplyste att jag hade hittat pengar. Telefonen ringde och vår afrikanska vän berättade att det var en födelsedagspresent till mig! 500 kronor! Det kändes pinsamt och svårt att acceptera. Jag ville verkligen inte behålla pengarna. 

För snart ett år sedan hade vår son sin födelsedag. Och mycket riktigt! Hans kompis, vars föräldrar har sitt ursprung i Mellanöstern gav honom pengar som present. En hundring! Återigen kändes det jobbigt och fel att ta emot pengarna!

Det är väldigt svårt för mig att ta emot pengar som present. Presentkort går bra men pengar direkt till handen, aldrig i livet! Det måste vara min kultur som präglat mig i denna fråga. 

Jag vet inte hur det ligger till i kulturer från Afrika och Mellanöstern egentligen. Jag vet inte om det ens förekommer i dessa kulturer eller om det bara är en falsk uppfattning att man ger pengar som present i Sverige. Har du bättre kunskap om detta? Hur ska man förhålla sig till presenter som är rena pengar?

Jag är också invandrare!

Det är en torsdagskväll i T-Centralen. Polisen är på plats. En polisman pratar med en lite upprörd afrikan. Jag hör mannen fråga om han nu äntligen får gå. Han har nog kontrollerats för att kunna utesluta att han inte är en gömd flykting. Nej, det var inte han. Men eftersom han är svart ville polisen kontrollera just honom. Min man, invandrare också, går fram till polisen. Han tar fram sitt ID-kort och säger: "Jag är också invandrare. Här är mitt ID-kort." Polisen ser förvånad ut. Han skulle nog inte se så förvånad ut om inte min man hade ljust hår och såg ut som vilken svensk som helst. 

Jag är invandrare också. Jag är inte född i Sverige. Jag är född i Finland. Men Finlands sak är vår sak. I praktiken är jag ju nästan svensk. Det är ingen som ifrågasätter om jag har rätt att vara här eller inte, trots att jag faktiskt levde "illegalt" här ett år när jag kom. Jag anmälde mig på Skatteverket först efter att bott ett år i landet. Jag talar inte ens helt korrekt svenska. Men ändå. Jag blir aldrig stoppad av polisen. Jag blir aldrig stoppad av tullen. Jag är inbjuden till olika svenska sammanhang. Jag väljs inte bort p g a mitt namn när jag söker jobb, trots mitt utländska namn. Jag har blont hår och i filmerna representerar blonda ofta det goda. Jag har mer status än den där afrikanen som vi såg i T-Centralen. Jag har kanske till och med mer status i detta samhälle än Jonas Hassen Khemiri som faktiskt är född här och som talar och skriver bättre svenska än jag. 

Ingen har säkert missat Jonas Hassan Khemiris brev till Beatrice Ask. Men jag kan inte låta bli att länka det här: Jonas Hassan Khemiris brev till Beatrice Ask

En annan text som alla bara måste läsa är Vian tahirs inlägg i hennes underbara blogg: Vian Tahirs inlägg "Jo. Du måste faktiskt flytta på dig." 

Mycket intressanta tankar i båda texterna!

Vem har rätt att vara svensk?

Flera SD-medlemmar med irakiskt ursprung lämnar partiet i Södertälje (Läs LT 29/6/2012). Anledning: Sverigedemokraterna behandlar dem som inte har svenska namn som sämre medborgare. Jag är inte överraskad. Min spontana tanke är vad de överhuvudtaget gjorde där? Varför har man som utrikesfödd valt ett främlingsfientligt parti, för det är SD för mig i alla fall? Men när jag läser artikeln och dess följande kommentarer blir jag verkligen förbluffad. Alla kommentarer handlar om vem som är svensk och vem som har rätt att vara svensk. Nästan ingen kritiserar partiet.  

Vem är jag då? Jag är född i Finland. Jag har finska som modersmål men jag vet inte längre vad som är mitt starkaste språk. Jag har både finskt och svenskt medborgarskap. Och jag har levt drygt en tredjedel av mitt liv i Sverige. Det här är formaliteterna. Men känslorna då? Jag känner mig svensk i många av mina värderingar och tankar. Jag känner mig finsk i mitt sätt att vara och prata. När jag är i Finland märker jag tydligt hur svensk jag blivit och får dessutom kommentarer om det. När jag är i Sverige får jag hela tiden höra att jag är finsk. Det här är ett vanligt fenomen för personer som lämnat sitt hemland och lever i ett annat land och i en annan kultur. Får man inte vara både och? Och mina barn då? Mina barn med finska namn och finskt utseende men födda i Sverige. Jag hörde en gång en förskolepersonal att rätta min son som betraktade sig som svensk. Han var ju finne fick han höra. Får inte ens mina barn en möjlighet att bli svenskar? Tvåspråkiga svenskar men svenskar ändå.   

Jag tror i och för sig inte att sverigedemokraterna har någonting emot mig. Jag har blont hår, blåa ögon, jag har lyckats integrera mig, talar ganska bra svenska och arbetar och därmed betalar skatt i det här landet. Men svensk är jag säkert inte enligt dem. Vilka chanser har då andra grupper att bli svenskar? Eller åtminstone bli accepterade som en viktig del av samhället? Några kristna män med irakiskt ursprung gjorde sina försök som medlemmar i SD. Det gick inte. Har personer med ännu mer exotiskt utseende än irakiskt någon chans? Har muslimer någon chans? Har mina illitterata elever någon chans? Har adopterade barn rätt att vara svenskar? Vem har chans att bli svensk i Sverige? Och vem har rätt att avgöra om någon är svensk eller inte?