Våga göra skillnad!

Förra året träffade jag en svensk (fast barnens mor var finska men ändå) familj när jag tillbringade semester utomlands. Min sociala, alltid lika öppen son parade oss ihop på en kväll och där satt vi plötsligt med totalt främmande människor vid ett middagsbord på en restaurang. Vår diskussion tog efter ett tag en ny vändning. Från hej hej, vem är du till invandrare, hemspråk, Sverigedemokrater och de där j**** invandrare som bara lyfter socbidrag och förstör vårt land. De där j**** invandrare som inte vill arbeta eller lära sig svenska. De där j**** invandrare som tar våra jobb. Och till de där j**** politiker som gör det svårt för en att få sjukersättning trots att ens rygg är paj och man inte kan arbeta så att man måste arbeta svart. Jag bet i läppen, försökte diskutera hederligt. Jag försökte försvara. Men det var inte mycket jag kunde försvara. För ingen lyssnade på mig. De lyssnade bara på sig själva. Deras bittra liv som "fattiglappar och sjuka" kunde inte ta in något annat än deras egna berättelser. Familjen från Falkenberg la sin röst på Sverigedemokraterna. De hörde till de 13 % av Sveriges befolkning som röstade på Sverigedemokraterna. 

Hur gick det till? Min tanke är att våra politiker har verkligen misslyckats när de inte lyckats lyssna på familjen Falkenbergs berättelse. Varje människa förtjänar att bli lyssnad, sedd och hörd. Även om man inte delar samma åsikter. Och om inte en politiker hinner till familjen i Falkenberg behövs en stark, förståelig lärare. En lärare kan verkligen göra skillnad. En lärare kan lyssna, se och höra. En lärare kan visa vägen och vara förebild. En lärare kan ändra riktningen som kan påverka i bästa fall många generationer. 

Är du en sådan lärare? Vågar du stå där och stolt säga att du är en lärare som vill göra skillnad? Jag hoppas det! 

Stora, vita lögn

Jag får ibland frågan om jag tror att alla mina elever är under 18 år. "Nej, det tror jag inte", svarar jag. Men jag vet också att omständigheterna kan tvinga en att ljuga om sin ålder när hen anländer till Sverige. 

I boken Somalier i Sverige - mellan förtvivlan och hopp ges ett exempel om orsaken till lögnen. 

I boken intervjuas Ahmed, vars fingeravtryck finns i Italien, om sin anledning: "När jag kom till Sverige var jag 22 år, men påstod jag var 13 - nio år yngre än jag egentligen är. På så sätt kunde jag undvika att lämna fingeravtryck." 

Ahmed lyckades få uppehållstillstånd men att gå i skolan med så mycket yngre barn är inte alla gånger enkelt. Ahmed säger vidare i intervjun: "Det svåraste är att jag måste leva mitt liv i flera olika världar. Jag fyller 25 snart, men låtsas vara 16. Jag går i en klass med barn som är yngre än mig. Jag klär mig som dem, jag beter mig som dem och jag har samma slags frisyr. Jag är inte den jag egentligen är. Innerst inne är jag någon annan. "

En annan lögn kan vara ens utbildningsbakgrund. Att inte ha en skolbakgrund innebär automatiskt rättighet till flera sfi-timmar. Efter sfi studerar man svenska som andraspråk (SAS). När man studerar SAS ansöker man oftast CSN-pengar för att klara sitt uppehälle. Men plötsligt får man ett svar: "Eftersom du gick i gymnasiet i ditt hemland har du inte rätt till fullt studiestöd." Inte konstigt om man ljuger och uppmuntrar sina landsmän som är på väg till Sverige att ljuga. 

Jag rekommenderar förresten att läsa boken Somalier i Sverige - mellan förtvivlan och hopp. Där finns många intressanta tankar kring somalier och orsaker till att deras integration inte alla gånger gått så som vi önskat. Boken kan du ladda ner eller beställa kostnadsfritt här. 

Angående artikeln "Två utvisningshotade hämtades på sjukhus" på DN 31 mars 2013

I dagens DN skriver man om två utvisningshotade som hämtades från sjukhuset. Den afghanska killen som skrivs i artikeln är en f.d. elev på vår skola. 

Här är artikeln på DN: Två utvisningshotade hämtades på sjukhus

Tyvärr är artikel lite tunn! Läs min version om saken: Fyra dagars pina

Jag har även skrivit om fallet i i senaste numret i tidningen för lärare i svenska som andraspråk, Lisetten:

En kram = en mänsklig rättighet

Ett ensamkommande flyktingbarn har många gånger fått fly för livet. Resan hit till Sverige har oftast varit en komplicerad historia. Att ta sig hit till Norden tar ju ofta flera månader, till och med flera år. Man har fått lämna mycket bakom sig, inte bara i sitt hemland utan även under resans gång. Man har fått lämna många vänner, reskamrater och många familjemedlemmar samt många människor som betytt mer eller mindre och som man mött på vägen hit. I alldeles för många gånger även utan att ha kunnat ta farväl på riktigt! 

Att lugna ner sig till slut i Sverige utan att behöva fly kan vara svårt för några. Några känner sig en oro i kroppen, känslan av att behöva fly väldigt länge. Det känns många gånger att dessa ungdomar flyr sina traumatiska upplevelser. Det tar sina uttryck oftast fysiskt. Att inte orka koncentrera sig. Att "explodera" vilken minut som helst. Att inte sova bra. Att inte vara kapabel att ta in ny kunskap. 

En dag kan eleven bara vara borta. Eleven kan ha skickats till ett annat land eller till en annan kommun. Att behöva flytta utan att ha kunnat säga hej då till sina skolkamrater och lärare känns onödigt, tycker jag. Måste man ha så bråttom? Kan man inte vänta en extra dag för att få ett avslut för en period i livet? Behöver man verkligen lämna allt utan någon varning? Bara att kunna ge ett klassfoto och en kram kan betyda så mycket för en individ. Att en dag få veta att ens elev har skickats till Arvidsjaur eller Italien känns inte bra. Ett avslut med kramar borde vara en mänsklig rättighet även för asylsökande flyktingungdomar. 

Var är rättvisan idag?

Hoppas ni inte tröttnar på ämnet! Men jag kan inte låta bli! Hans röst måste komma fram. Hans historia måste skrivas. På så sätt lämnar han sina spår i flera människor liv än bara i mitt. 

Allt började i augusti. Han kunde inte läsa eller skriva men han var väldigt smart. Hans ödmjuka sätt imponerade mig. Han berättade om sin mamma som köpt honom och som gett honom opium i nappflaskan när han skrek för mycket. Han berättade om sin tid i Grekland där han lärde sig engelska och lagade mat på en restaurang. Han skulle vara grymt bra på att laga mat. Han berättade om de flera olika gångerna han hade försökt ta sig vidare till Italien utan att lyckas. Han berättade om Bulgarien där han misshandlats. "När kommer min tid?" frågade han ofta nästan uppgivet. "Snart", ljög jag. Men innerst inne, vet inte varför, visste jag. Den tiden skulle inte komma snart. 

Idag den 28 november, på en mycket grå och regnig dag i Stockholm, kom han nedstämt till skolan. Han hade dagen innan fått höra att han skulle tillbaka till Bulgarien. Tillbaka till häktet, tillbaka till våldet. Ett Dublin-fall helt enkelt! Ingenting att göra! Går inte att överklaga! Går inte att få en jurist! Dit bara! Punkt slut. Han bad Migrationsverket att hellre skicka honom tillbaka till Afghanistan. Till och med det vore bättre. "Det går inte", var svaret. Tillbaka till Bulgarien bara. 

Och alla dessa känslor i klassrummet! Eleverna grät! Vilken oro som spreds bland de som fortfarande väntar på sitt PUT. Och hej då! Den värsta dagen i mitt liv kan jag nästan säga! Jag i mitt bortskämda liv! 

Jag är arg, frustrerad och ledsen. Det är sällan jag känner någonting så här starkt! Och det är bara jag i mitt varma hem fullt med kärlek och lycka. Hur känns det inom honom då? 

Jag är arg på Dublin-avtalet! Jag anser att det inte är ett rättvist avtal. Vi måste ta mer ansvar i Europa! Vi kan inte belasta Italien, Grekland, Bulgarien eller Malta med allt detta! Vi måste ta vår del av kakan. Det är självklart att alla dessa desperata och fattiga människor kommer till Europa via dessa länder. Det är inte hit till Sverige de landar först. Men några av de lyckas smita iväg till Norden utan att lämna spår av sig i något annat land. Men inte alla. Och de som inte lyckas far alldeles för ofta illa. Vi behöver helt enkelt en bra och gemensam flyktingpolitik i Europa som grundar sig i human människosyn överallt. Det här känns bara orättvist och fel! 

Han får stanna, varsågod. Han i samma situation får icke stanna. Han ska till Bulgarien. Och sen då? Bulgarien vill inte ha honom. Bulgarien sparkar ut honom men först ska han sitta i fängelse lite, kanske ett halvt år, om han själv har rätt. Varför vet jag inte men jag bryr mig inte om det! Jag bryr mig om rättvisan! Om människorna! Om honom! Jag bryr mig helt enkelt om honom för han var världens finaste kille och jag saknar honom redan!    

Han sa en gång till mig: "Det finns ingen rättvisa i världen". Idag tror jag på det! Hoppas jag får tillbaka min tro på rättvisan, människan och godheten snart igen!

Några guldvärda råd till dig herr polis!

Om du arbetar som polis och träffar nyanlända tänk på följande: 

1) Många nyanlända har ingen respekt för polisen. Det betyder inte att de är direkt kriminella på grund av det. Oftast handlar det bara om icke-så-trevliga erfarenheter förut. Du som polis kan ändra kursen till det bättre. Möt nyanlända med respekt och var tydlig! Det kan räcka till att du har lagt ett frö för att nyanlända får förtroendet tillbaka. 

2) Ta inte för givet att det är de nyanlända, mörkhåriga sådana, som är skyldiga. Det kan faktiskt vara så att de har drabbats av våld oprovocerat eller bara för att de tillhör en viss grupp. Ja, tro mig! Det är helt möjligt. Men även de skyldiga ska få berätta sin historia så lyssna på dem oavsett hur situationen ser ut. 

3) Pratar du inte samma språk med den nyanlände kan du kompensera detta genom att visa att du är en medmänniska som är här för att hjälpa. Bara ett litet leende som säger Jag är här för att hjälpa kan göra skillnad.  

4) Har du tillgång till tolk eller en person som talar samma språk med de nyanlända, försök få igång en dialog innan du lämnar ärendet. Förklara varför polisen gör som det gör i Sverige. Berätta vad som kommer att ske framöver. Lyssna på de nyanlända och svara på deras frågor så gott det går. Lämnar du de nyanlända i en enorm frustration och ovisshet kan du väcka ännu värre känslor hos dem. Jag lovar, då kommer inte förtroendet för polisen bli bättre. Kom ihåg! De är nyanlända som ännu inte vet hur systemet fungerar i Sverige. Därför är det bättre att förklara för mycket än för lite. 

Med all respekt för polisens arbete! Men snälla, dra inte alla över en kam. Ta reda på fakta först! Värdera sen! Inte tvärtom! Lycka till!

Socialen tar våra barn!

Många elever till mig är rädda för myndigheter. Det är svårt att förstå hur djupt rädslan och hatet sitter. Jag kan någolunda förstå var rädslan kommer ifrån. Polisen i hemlandet har inte alla gånger varit för att hjälpa en individ. Polisen har kanske pressat ut pengar eller till och mer torterat en, skyldig eller inte. Jag har hört att inte bara polisen i Sverige drabbas. Inte ens brandkåren är välkommen alla gånger. En möjlig anledning till det är att militären agerar som brandkår i många länder och att förtroendet för myndigheter överhuvudtaget är lågt.


När jag arbetade med tema föräldraskap med en grupp somalier ställde jag frågan vad eleverna vet om föräldskap i Sverige. Alla svarade nästan i kör: Socialen tar våra barn! Eleverna var oroliga för att socialen skulle ta barnen från dem om barnen en dag skulle få komma till Sverige (de flesta hade sina barn kvar i Afrika). Därför uttryckte de sig en oro för att inte våga vara föräldrar i Sverige. Eleverna visste att man inte får aga sina barn och att det inte är lätt att vara en förälder i ett nytt land. Men deras önskan var att få veta hur man gör istället? Hur kan man lyckas som förälder i Sverige? 


När jag lyssnade på elevernas oro insåg jag varför oroligheter bland ungdomar i Tensta eller Rosengård förekommer. Att föräldrarna inte vågar ställa krav på barnen eller sätta gränser är en bidragande faktor. Det var det eleverna på min kurs uttryckte sig flera gånger. Många är oroliga för att göra fel pga rädslan för socialen. 


Vad gjorde vi då? Vi bjöd in en person från socialen. Det blev lyckat. Väldigt lyckat faktiskt! Kanske blev det ännu mer lyckat just för att personen råkade ha samma ursprung som eleverna. Ämnet avdramatiserades och det kom fram att eleverna egentligen inte hade sett en enda familj förlora sina barn till socialen. Men rykten hade varit starkare än faktumen och i den oraliska kulturen eleverna kommer ifrån har rykten pondus. När eleverna hade blivit av med oron för socialen, kunde vi koncentrera oss på andra viktiga frågor. 


Så mycket som det går fel i integration. Så mycket som vi skulle kunna rätta till om vi mötte varandra på bättre sätt. Att kunna lyssna och förstå vad invandrare har på hjärtat och sen möta fördomarna är viktigt om man vill nå fram till varandra. Ingen dialog, ingen integration. Och viktigast av allt maktbalansen utjämnas. Det är inte VI som ska lära DEM utan vi ska lära från varandra. Allt integrationsarbete, oavsett om det är sfi, politiskt arbete eller föreningsliv, ska utgå från en jämställd bas. Då kan vi möta varandra och då kan vi veta mer om varandra och sluta tro så mycket.  

Somaliernas återförening med sina barn i Sverige

Jag har under vårterminen 2012 jobbat med enbart vuxna, illitterata somalier. Många av kursdeltagarna har sina barn kvar i Afrika. Livet är en daglig kamp mellan att orka kämpa vidare och att inte orka. Det är en stor sorg att se deras smärta. De blir aldrig hela utan sina barn. Och jag kan verkligen inte klandra dem. Jag är ju en mor själv och vet hur starka känslor en har mot sina barn.


Mina kursdeltagare kämpar ständigt för att få sina barn hit till Sverige. Men hur går det till? Jag har försökt få fram mer information om hur man kan återförena sig med sina barn. Somaliernas pass eller id-handlingar godkänns ju inte i Sverige och det gör saken mycket svårare. När jag läser runt i Migrationsverkets sida hittar jag inga tydliga riktlinjer. Jag får fram att man kan erbjudas ett DNA-test för att styrka släktskapet. Jag får även fram att Migrationsverket kan erbjuda ett DNA-test om man kan få uppehållstillstånd när släktskapet är styrkt. Men vad jag inte får fram är när barnet egentligen kan få uppehållstillstånd. Vilka regler och riktlinjer gäller då? Jag fick inte svaret på min fråga ens när jag talade med en expert på Migrationsverket.


Jag befarar att det är godtyckligt. Jag har sett en somalier att få göra ett DNA-test och därmed får sin familj till Sverige samtidigt som jag har sett en annan somalier att inte få göra test och därmed inte får sin familj hit. Ingen kan förklara varför det gick till så där. Det skrämmer mig. Det skrämmer mig att jag alldeles för ofta får en känsla av att Migrationsverkets process inte är rättssäkert. Hoppas, hoppas, verkligen, att jag har fel!