Krigsbarn

Denna dikt är så gripande att den tål läsas av många, ofta, just idag. 

Flykten valde oss

Fågeln väljer flykten. Vi valde den icke.

Flykten valde oss. Därför är vi här.

Ni som ej blev valda - men ändå frihet äger,

hjälp oss att bära den tunga flykt vi bär!

Bojan väljer foten. Vi valde att vandra.

Natten var barmhärtig. Nu är vi här.

Ni är för många, kanske den frie trygge säger.

Kan vi bli för många som vet vad frihet är?

Ingen väljer nöden. Vi valde den icke.

Den valde oss på vägen. Nu är vi här.

Ni som ej blev valda! Vi vet vad frihet väger!

Hjälp oss bära den frihet som vi bär!

- Stig Dagerman

Den 20 november är Krigsbarnens dag. Så många av mina gamla elever är krigsbarn. De har varit tvungna att lämna sitt hemland för en tryggare framtid. Jag har blivit inbjuden att tala om mina erfarenheter på en diskussion om krigsbarn. Vad skulle du vilja lyfta? Vad vill du säga om dessa underbara, starka individer?  

Sfi-skolor! Förbered er!

Ett besök på en ambitiös sfi-skola. Lärare som verkligen brinner för sitt arbete och för de 650 elever som redan finns i skolan. Men skolan beräknar få dubbelt så många elever nästa år. Många av de asylsökande som anlände till Sverige under hösten 2015 kommer att få sitt beslut under det kommande året. Är vi beredda för det? Har din skola börjat förbereda sig inför ökningen av antalet elever? Och framför allt hur kommer arbetssituationen på sfi-skolor förändras när eleverna endast får tillfälliga uppehållstillstånd? Hur kommer eleverna må när de inte får sina familjemedlemmar hit? Detta är något nytt för oss alla. Något som ska reflekteras över. Något som vi ska ta hänsyn till. Kanske vore det dags att anställa kuratorer på sfi för att kunna stötta elever?

Flykting = människa

Att vara en flykting. Att vara en människa. Att vara en människa med sina behov. Vi erbjuder ett tak över huvudet och lite mat. Vi ger några hundringar i handen per månad. Det är det vi erbjuder. Men det finns någonting ännu viktigare. Viktigare än pengarna, nämligen en kontakt med människor. 

Jag beundrar alla som arbetar som volontärer på olika flyktingläggningar. Ett så viktigt arbete. För att prata och umgås med människor är det flyktingar behöver. De behöver någon att springa en joggingrunda med. De behöver någon att spela kort med. De behöver någon att prata med, skratta med, gråta med. 

Vad gör det för en människa att vänta ett år, två år för att få eller inte få uppehållstillstånd? Att vänta utan att någon i landet hälsar dem välkomna. Det är då en flyktingläggning börjar kännas som en fängelse. 

Ett samtal med en gammal elev till mig

Häromdagen träffade en gammal elev till mig. Han kom till Sverige som ensamkommande barn för fyra år sedan. Idag pratar han flytande svenska och har ett jobb att gå till varje morgon. Detta möte med honom var lärorikt för mig. Jag hade många frågor att ställa. 

- Vad tänkte du i början i klassrummet?

Det var som att vara i en dimma. Jag orkade inte ta in någonting. Jag tänkte bara på uppehållstillstånd. När jag fick uppehållstillståndet kändes det klarade i huvudet. Men det var ändå svårt att läsa tjocka böcker i biologi och andra ämnen på svenska. Jag bestämde mig ganska tidigt att jag inte vill satsa på skolan. Jag sökte jobb i stället. 

- Var det svårt att få ett jobb?

Jobb kommer inte till dig men det finns mycket i Stockholm. Är du en trevlig och arbetsam person och tar kontakt själv med olika arbetsgivare har du inga problem. Många ensamkommande, som jag, jobbar idag. Få orkar gå i skolan. De har bråttom att börja tjäna pengar. De måste ju betala skulderna till smugglarna. Sen vill deras familj ha pengar och det är klart man hjälper till.

- Jag minns verkligen hur dåligt du kunde må när du var min elev. Hur mår du idag?  

Jag mår bra. Jag har ett jobb, en lägenhet och jag har lärt mig laga mat (skrattar högt). Livet är bra. En dag vill jag börja spara till en egen lägenhet och gifta mig. 

- Hur vill du att din fru kommer att vara?  

 Hon ska jobba som jag. Men sen får hon laga all mat. Jag kan städa och tvätta men laga mat, det gillar jag inte. (skrattar högt)

 Men jag säger bara en sak. Har du inte problem i ditt hemland, ska du inte komma hit. Livet kan vara så mycket enklare i hemlandet. Men jag kunde inte stanna där. Jag hade annars dött. 

 

Elevernas egen migrationspolitik

Den senaste perioden har jag arbetat med temat Migration med mina nyanlända. Ett arbetsområde som hör till samhällskunskap på högstadiet. Häromdagen skapade vi en egen migrationspolitik till Sverige. Eleverna var ganska överens: Sverige ska ta emot många invandrare men bara snälla sådana. Om man visar att man är snäll och en bra person ska man kunna stanna i landet. Oavsett var man kommer i från. 

Så många gånger som jag tänkt samma som eleverna. Tänk om man fick handplocka invandrarna vi tar in i landet. Du som är så fin får stanna. Oavsett asylskäl. Men det är så klart svårt. Det behövs en viss reglering. Men reglering gör också att det blir fyrkantigt. 

Jag ser individer i klassrummet. Jag ser oftast väldigt fina individer och kan inte reglerna om invandringen. Många av dessa individer har ett tungt bagage med sig. Jag har svårt att se att någon av dem inte skulle ha skäl att stanna i landet. Det är där allt krockar. Migrationsverket tolkar sina regler utifrån paragraferna de har. Jag ser människan. Emellanåt kommer vi fram till olika resultat. Då svider det i hjärtat. 

Vem får bestämma över ens kärlek?

Jag var på semester i Berlin, Tyskland förra helgen. Jag träffade min gamla vän som plötsligt blivit kär i en afrikansk kvinna. Nu försökte de på alla sätt och vis få ett visum för henne för att kunna komma till Tyskland och stanna några få månader. Deras möjligheter för visum var små. Han trodde aldrig att det skulle gå. Jag föreslog giftermål som ett alternativ. Jag fick höra att de endast kan få gifta sig med varandra om hon lär sig prata tyska först. Helt vansinnigt, tyckte jag. 

Jag förstår att denna regel är ett svar till de arrangerade äktenskapen som Tyskland, liksom många andra europeiska länder, kämpar med. Jag kan inte neka att sådana äktenskap inte skulle existera i Sverige. Jag har hört en ung tjej berätta för mig hur konstigt det kändes att träffa sin man för första gången på flygplanet på väg till Sverige. Mannen hade hämtat henne från hemlandet och gift sig med henne utan hennes närvaro. Och där satt hon utan att veta någonting om sin nya man, om Sverige eller om sitt nya liv överhuvudtaget. Det måste vara en fruktansvärt otäck känsla att inte ha någon kontroll över sitt liv.  

Men ändå. Min vän är kär. Att staten kan bestämma vem man får gifta sig med känns också väldigt fel. Finns det inte andra sätt att kontrollera att de arrangerade äktenskapen inte förekommer? 

Ett svar till alla främlingsfientliga åsikter i sociala medier

Detta är ett svar till alla de främlingsfientliga åsikter som jag möter i sociala medier, inte minst på Twitter. 

Nej, det är inte så att jag vill behålla alla asylsökande i detta land. Vi kan förmodligen inte. Jag tror ändå att vi kan behålla fler men framför allt vill jag ha en rättvis asylprocess. Och human! Mer begär jag inte. 

Jag tycker faktiskt att det är helt okej att erbjuda en macka mitt på natten till en som ska utvisas från landet och som nu sitter i Migrationsverkets förvar i väntan på utvisning. (Läs mer här.) För vad är poängen att förbjuda? När man vet att alla dessa människor mår dåligt på grund av utvisning, kan man inte då visa lite medmänsklighet och ge en macka till dem som inte varit kapabla att äta mitt på dagen? För alla dessa människor trots att asylskälen inte alla gånger räcker till har haft något skäl att komma hit. Nu krossas deras drömmar och framtidsplaner. Så visst är det naturligt att de mår dåligt. Vissa till och med är livrädda. 

Och nej, jag tycker faktiskt inte att jag begär ett brott när jag hjälper en papperslös, en före detta elev till mig, som har betytt mycket för mig. Som har visat sin otrolig värme i klassrummet. Och som har haft en mycket olycklig barndom. Och som i Europa har misshandlats och sexuellt utnyttjats. 

Dessutom tycker jag inte att det är något konstigt att några ljuger i sin intervju på Migrationsverket. De är trots allt in en utsatt situation. De vet inte hur mycket de kan lita på myndigheterna i Sverige eller om de hellre ska säga så som smugglaren har sagt är bäst? Dessutom är asylsökande många gånger förvirrade i intervjusituationen. De vet inte ens vad som är viktigt att säga just då. 

Det här har jag att säga just nu! Mer kommer säkert för jag antar att ni inte ger upp! Ni kommer att attackera mig framöver också. Med gömd identitet så klart!

Stora, vita lögn

Jag får ibland frågan om jag tror att alla mina elever är under 18 år. "Nej, det tror jag inte", svarar jag. Men jag vet också att omständigheterna kan tvinga en att ljuga om sin ålder när hen anländer till Sverige. 

I boken Somalier i Sverige - mellan förtvivlan och hopp ges ett exempel om orsaken till lögnen. 

I boken intervjuas Ahmed, vars fingeravtryck finns i Italien, om sin anledning: "När jag kom till Sverige var jag 22 år, men påstod jag var 13 - nio år yngre än jag egentligen är. På så sätt kunde jag undvika att lämna fingeravtryck." 

Ahmed lyckades få uppehållstillstånd men att gå i skolan med så mycket yngre barn är inte alla gånger enkelt. Ahmed säger vidare i intervjun: "Det svåraste är att jag måste leva mitt liv i flera olika världar. Jag fyller 25 snart, men låtsas vara 16. Jag går i en klass med barn som är yngre än mig. Jag klär mig som dem, jag beter mig som dem och jag har samma slags frisyr. Jag är inte den jag egentligen är. Innerst inne är jag någon annan. "

En annan lögn kan vara ens utbildningsbakgrund. Att inte ha en skolbakgrund innebär automatiskt rättighet till flera sfi-timmar. Efter sfi studerar man svenska som andraspråk (SAS). När man studerar SAS ansöker man oftast CSN-pengar för att klara sitt uppehälle. Men plötsligt får man ett svar: "Eftersom du gick i gymnasiet i ditt hemland har du inte rätt till fullt studiestöd." Inte konstigt om man ljuger och uppmuntrar sina landsmän som är på väg till Sverige att ljuga. 

Jag rekommenderar förresten att läsa boken Somalier i Sverige - mellan förtvivlan och hopp. Där finns många intressanta tankar kring somalier och orsaker till att deras integration inte alla gånger gått så som vi önskat. Boken kan du ladda ner eller beställa kostnadsfritt här. 

Angående artikeln "Två utvisningshotade hämtades på sjukhus" på DN 31 mars 2013

I dagens DN skriver man om två utvisningshotade som hämtades från sjukhuset. Den afghanska killen som skrivs i artikeln är en f.d. elev på vår skola. 

Här är artikeln på DN: Två utvisningshotade hämtades på sjukhus

Tyvärr är artikel lite tunn! Läs min version om saken: Fyra dagars pina

Jag har även skrivit om fallet i i senaste numret i tidningen för lärare i svenska som andraspråk, Lisetten:

En kram = en mänsklig rättighet

Ett ensamkommande flyktingbarn har många gånger fått fly för livet. Resan hit till Sverige har oftast varit en komplicerad historia. Att ta sig hit till Norden tar ju ofta flera månader, till och med flera år. Man har fått lämna mycket bakom sig, inte bara i sitt hemland utan även under resans gång. Man har fått lämna många vänner, reskamrater och många familjemedlemmar samt många människor som betytt mer eller mindre och som man mött på vägen hit. I alldeles för många gånger även utan att ha kunnat ta farväl på riktigt! 

Att lugna ner sig till slut i Sverige utan att behöva fly kan vara svårt för några. Några känner sig en oro i kroppen, känslan av att behöva fly väldigt länge. Det känns många gånger att dessa ungdomar flyr sina traumatiska upplevelser. Det tar sina uttryck oftast fysiskt. Att inte orka koncentrera sig. Att "explodera" vilken minut som helst. Att inte sova bra. Att inte vara kapabel att ta in ny kunskap. 

En dag kan eleven bara vara borta. Eleven kan ha skickats till ett annat land eller till en annan kommun. Att behöva flytta utan att ha kunnat säga hej då till sina skolkamrater och lärare känns onödigt, tycker jag. Måste man ha så bråttom? Kan man inte vänta en extra dag för att få ett avslut för en period i livet? Behöver man verkligen lämna allt utan någon varning? Bara att kunna ge ett klassfoto och en kram kan betyda så mycket för en individ. Att en dag få veta att ens elev har skickats till Arvidsjaur eller Italien känns inte bra. Ett avslut med kramar borde vara en mänsklig rättighet även för asylsökande flyktingungdomar. 

Fyra dagars pina!

Lördag. Telefonen ringer. Det är min kollega. Hennes elev har tagits in i psykakuten. Han ska ut från landet när som helst. Återigen ett Dublin-fall och återigen en ung individ som är nära att kollapsa! Och han ska inte till vilket land som helst utan till Rumänien av alla dessa länder. Rumänien, ett land som får mina tankar till romer och de icke-existerande mänskliga rättigheterna. Ett land som inte ens kan ta hand om sina egna. Hur skulle de kunna ta hand om de andra, de främlingarna, de invandrarna, de individerna som härstammar från någon annanstans i världen? Ingen chans säger mitt sunda förnuft. 

Det jag får höra i samtalet med min kollega är att hans asylansökan ska prövas i Sverige om han får stanna i landet fram till torsdag den kommande veckan. Det handlar alltså om fyra dagar! Dessa fyra dagar ska han bara vänta och lida. Dessa fyra dagar avgör hur hans livsöde blir. Om han gömmer sig ska han vänta 18 månader för att få söka asyl igen. Om han inte hämtas av gränspolisen under de här dagarna kommer han med stor sannolikhet att få asyl i Sverige och få börja sitt liv på nytt. 

Måndag. Han hämtas av polisen. Han tas till Arlanda. Men ett underverk sker: Planet får tekniska fel. Han tas in i förvaring. De kan inte behålla honom i förvaringen för han är alldeles psykiskt skör. Han ska tillbaka till psykakuten. Hade berättelsen slutat här hade jag nästan blivit djupt troende. Den stunden jag hörde om planet som aldrig lämnade Sverige var så stor. Det fanns hopp. Två dagar till. Hur blir det? Jag får höra att han ligger ihop kuren på golvet på psykakuten. Vilket lidande! 

Tisdag. Väntan fortsätter. Han är helt nerdrogad. Svårt att få kontakt med honom. Besöksförbud för hans godman. Han ska lida ensam och vänta. 

Onsdag. Min kollega kommer till psykakuten för att träffa honom. Tomt i rummet. Han är borta. Förmodligen är han redan i Rumänien. Jag vill inte ens föreställa mig hur det kändes för honom att bli hämtad. Tomt i rummet, tomt i hjärtat!

Torsdag. Min kollega får höra att han tagits till fängelset i Rumänien så som man ofta gör med asylsökande där. Hans enda brott: Att ha kommit illegalt till Europa i jakten på ett tryggt liv. 

Var är rättvisan idag?

Hoppas ni inte tröttnar på ämnet! Men jag kan inte låta bli! Hans röst måste komma fram. Hans historia måste skrivas. På så sätt lämnar han sina spår i flera människor liv än bara i mitt. 

Allt började i augusti. Han kunde inte läsa eller skriva men han var väldigt smart. Hans ödmjuka sätt imponerade mig. Han berättade om sin mamma som köpt honom och som gett honom opium i nappflaskan när han skrek för mycket. Han berättade om sin tid i Grekland där han lärde sig engelska och lagade mat på en restaurang. Han skulle vara grymt bra på att laga mat. Han berättade om de flera olika gångerna han hade försökt ta sig vidare till Italien utan att lyckas. Han berättade om Bulgarien där han misshandlats. "När kommer min tid?" frågade han ofta nästan uppgivet. "Snart", ljög jag. Men innerst inne, vet inte varför, visste jag. Den tiden skulle inte komma snart. 

Idag den 28 november, på en mycket grå och regnig dag i Stockholm, kom han nedstämt till skolan. Han hade dagen innan fått höra att han skulle tillbaka till Bulgarien. Tillbaka till häktet, tillbaka till våldet. Ett Dublin-fall helt enkelt! Ingenting att göra! Går inte att överklaga! Går inte att få en jurist! Dit bara! Punkt slut. Han bad Migrationsverket att hellre skicka honom tillbaka till Afghanistan. Till och med det vore bättre. "Det går inte", var svaret. Tillbaka till Bulgarien bara. 

Och alla dessa känslor i klassrummet! Eleverna grät! Vilken oro som spreds bland de som fortfarande väntar på sitt PUT. Och hej då! Den värsta dagen i mitt liv kan jag nästan säga! Jag i mitt bortskämda liv! 

Jag är arg, frustrerad och ledsen. Det är sällan jag känner någonting så här starkt! Och det är bara jag i mitt varma hem fullt med kärlek och lycka. Hur känns det inom honom då? 

Jag är arg på Dublin-avtalet! Jag anser att det inte är ett rättvist avtal. Vi måste ta mer ansvar i Europa! Vi kan inte belasta Italien, Grekland, Bulgarien eller Malta med allt detta! Vi måste ta vår del av kakan. Det är självklart att alla dessa desperata och fattiga människor kommer till Europa via dessa länder. Det är inte hit till Sverige de landar först. Men några av de lyckas smita iväg till Norden utan att lämna spår av sig i något annat land. Men inte alla. Och de som inte lyckas far alldeles för ofta illa. Vi behöver helt enkelt en bra och gemensam flyktingpolitik i Europa som grundar sig i human människosyn överallt. Det här känns bara orättvist och fel! 

Han får stanna, varsågod. Han i samma situation får icke stanna. Han ska till Bulgarien. Och sen då? Bulgarien vill inte ha honom. Bulgarien sparkar ut honom men först ska han sitta i fängelse lite, kanske ett halvt år, om han själv har rätt. Varför vet jag inte men jag bryr mig inte om det! Jag bryr mig om rättvisan! Om människorna! Om honom! Jag bryr mig helt enkelt om honom för han var världens finaste kille och jag saknar honom redan!    

Han sa en gång till mig: "Det finns ingen rättvisa i världen". Idag tror jag på det! Hoppas jag får tillbaka min tro på rättvisan, människan och godheten snart igen!

Puff, borta!

Han kämpade med sin läs- och skrivinlärning. Han gjorde mycket men inte tillräckligt, tyckte jag. Jag hejade på honom, trodde på honom och försökte engagera honom. Jag var säker på att han en dag skulle lyckas. 

Men sedan kom han aldrig till skolan. Han var bara, puff, borta! Jag fick höra att han fanns i Italien. Att han var ett s.k. Dublin-fall. Migrationsverket hade hittat hans fingeravtryck i Italien och att han hade skickats tillbaka dit. Inte konstigt att hans tankar spärrades ofta och att han inte lärde sig läsa och skriva ordentligt. Han hade för mycket att oroa sig. Och där stod jag som lärare och fick bara acceptera att min minderåriga elev hade ensamt skickats till Italien och att jag aldrig ens fick säga hej då till honom.

Rykten från hans landsmän berättade senare att han stuckit från Italien för att det inte var humant där. Att han behandlades som ett djur där. Det senaste jag hörde var att han skulle vara i Norge. 

Hur ser hans liv ut nu? Gömd flykting i Europa utan läs- och skrivkunskaper. Jag hoppas att hans landsmän tar hand om honom, vilket jag tror de gör. Men ändå. Livet är grymt orättvist. Och det värsta är att klockan tickar igen. Vem av mina elever är näst på tur? Den svårt traumatiserade afghanska pojkens fall prövas i Sverige i stället för Italien. Det var den goda nyheten. Men detta sker i princip aldrig. I de flesta av fallen måste du bara acceptera läget. Och hur blir det med den tvååriga flickan Haddile?