Jag får ibland frågan om jag tror att alla mina elever är under 18 år. "Nej, det tror jag inte", svarar jag. Men jag vet också att omständigheterna kan tvinga en att ljuga om sin ålder när hen anländer till Sverige.
I boken Somalier i Sverige - mellan förtvivlan och hopp ges ett exempel om orsaken till lögnen.
I boken intervjuas Ahmed, vars fingeravtryck finns i Italien, om sin anledning: "När jag kom till Sverige var jag 22 år, men påstod jag var 13 - nio år yngre än jag egentligen är. På så sätt kunde jag undvika att lämna fingeravtryck."
Ahmed lyckades få uppehållstillstånd men att gå i skolan med så mycket yngre barn är inte alla gånger enkelt. Ahmed säger vidare i intervjun: "Det svåraste är att jag måste leva mitt liv i flera olika världar. Jag fyller 25 snart, men låtsas vara 16. Jag går i en klass med barn som är yngre än mig. Jag klär mig som dem, jag beter mig som dem och jag har samma slags frisyr. Jag är inte den jag egentligen är. Innerst inne är jag någon annan. "
En annan lögn kan vara ens utbildningsbakgrund. Att inte ha en skolbakgrund innebär automatiskt rättighet till flera sfi-timmar. Efter sfi studerar man svenska som andraspråk (SAS). När man studerar SAS ansöker man oftast CSN-pengar för att klara sitt uppehälle. Men plötsligt får man ett svar: "Eftersom du gick i gymnasiet i ditt hemland har du inte rätt till fullt studiestöd." Inte konstigt om man ljuger och uppmuntrar sina landsmän som är på väg till Sverige att ljuga.
Jag rekommenderar förresten att läsa boken Somalier i Sverige - mellan förtvivlan och hopp. Där finns många intressanta tankar kring somalier och orsaker till att deras integration inte alla gånger gått så som vi önskat. Boken kan du ladda ner eller beställa kostnadsfritt här.
I dagens DN skriver man om två utvisningshotade som hämtades från sjukhuset. Den afghanska killen som skrivs i artikeln är en f.d. elev på vår skola.
Här är artikeln på DN: Två utvisningshotade hämtades på sjukhus
Tyvärr är artikel lite tunn! Läs min version om saken: Fyra dagars pina
Jag har även skrivit om fallet i i senaste numret i tidningen för lärare i svenska som andraspråk, Lisetten:
Lördag. Telefonen ringer. Det är min kollega. Hennes elev har tagits in i psykakuten. Han ska ut från landet när som helst. Återigen ett Dublin-fall och återigen en ung individ som är nära att kollapsa! Och han ska inte till vilket land som helst utan till Rumänien av alla dessa länder. Rumänien, ett land som får mina tankar till romer och de icke-existerande mänskliga rättigheterna. Ett land som inte ens kan ta hand om sina egna. Hur skulle de kunna ta hand om de andra, de främlingarna, de invandrarna, de individerna som härstammar från någon annanstans i världen? Ingen chans säger mitt sunda förnuft.
Det jag får höra i samtalet med min kollega är att hans asylansökan ska prövas i Sverige om han får stanna i landet fram till torsdag den kommande veckan. Det handlar alltså om fyra dagar! Dessa fyra dagar ska han bara vänta och lida. Dessa fyra dagar avgör hur hans livsöde blir. Om han gömmer sig ska han vänta 18 månader för att få söka asyl igen. Om han inte hämtas av gränspolisen under de här dagarna kommer han med stor sannolikhet att få asyl i Sverige och få börja sitt liv på nytt.
Måndag. Han hämtas av polisen. Han tas till Arlanda. Men ett underverk sker: Planet får tekniska fel. Han tas in i förvaring. De kan inte behålla honom i förvaringen för han är alldeles psykiskt skör. Han ska tillbaka till psykakuten. Hade berättelsen slutat här hade jag nästan blivit djupt troende. Den stunden jag hörde om planet som aldrig lämnade Sverige var så stor. Det fanns hopp. Två dagar till. Hur blir det? Jag får höra att han ligger ihop kuren på golvet på psykakuten. Vilket lidande!
Tisdag. Väntan fortsätter. Han är helt nerdrogad. Svårt att få kontakt med honom. Besöksförbud för hans godman. Han ska lida ensam och vänta.
Onsdag. Min kollega kommer till psykakuten för att träffa honom. Tomt i rummet. Han är borta. Förmodligen är han redan i Rumänien. Jag vill inte ens föreställa mig hur det kändes för honom att bli hämtad. Tomt i rummet, tomt i hjärtat!
Torsdag. Min kollega får höra att han tagits till fängelset i Rumänien så som man ofta gör med asylsökande där. Hans enda brott: Att ha kommit illegalt till Europa i jakten på ett tryggt liv.
Hoppas ni inte tröttnar på ämnet! Men jag kan inte låta bli! Hans röst måste komma fram. Hans historia måste skrivas. På så sätt lämnar han sina spår i flera människor liv än bara i mitt.
Allt började i augusti. Han kunde inte läsa eller skriva men han var väldigt smart. Hans ödmjuka sätt imponerade mig. Han berättade om sin mamma som köpt honom och som gett honom opium i nappflaskan när han skrek för mycket. Han berättade om sin tid i Grekland där han lärde sig engelska och lagade mat på en restaurang. Han skulle vara grymt bra på att laga mat. Han berättade om de flera olika gångerna han hade försökt ta sig vidare till Italien utan att lyckas. Han berättade om Bulgarien där han misshandlats. "När kommer min tid?" frågade han ofta nästan uppgivet. "Snart", ljög jag. Men innerst inne, vet inte varför, visste jag. Den tiden skulle inte komma snart.
Idag den 28 november, på en mycket grå och regnig dag i Stockholm, kom han nedstämt till skolan. Han hade dagen innan fått höra att han skulle tillbaka till Bulgarien. Tillbaka till häktet, tillbaka till våldet. Ett Dublin-fall helt enkelt! Ingenting att göra! Går inte att överklaga! Går inte att få en jurist! Dit bara! Punkt slut. Han bad Migrationsverket att hellre skicka honom tillbaka till Afghanistan. Till och med det vore bättre. "Det går inte", var svaret. Tillbaka till Bulgarien bara.
Och alla dessa känslor i klassrummet! Eleverna grät! Vilken oro som spreds bland de som fortfarande väntar på sitt PUT. Och hej då! Den värsta dagen i mitt liv kan jag nästan säga! Jag i mitt bortskämda liv!
Jag är arg, frustrerad och ledsen. Det är sällan jag känner någonting så här starkt! Och det är bara jag i mitt varma hem fullt med kärlek och lycka. Hur känns det inom honom då?
Jag är arg på Dublin-avtalet! Jag anser att det inte är ett rättvist avtal. Vi måste ta mer ansvar i Europa! Vi kan inte belasta Italien, Grekland, Bulgarien eller Malta med allt detta! Vi måste ta vår del av kakan. Det är självklart att alla dessa desperata och fattiga människor kommer till Europa via dessa länder. Det är inte hit till Sverige de landar först. Men några av de lyckas smita iväg till Norden utan att lämna spår av sig i något annat land. Men inte alla. Och de som inte lyckas far alldeles för ofta illa. Vi behöver helt enkelt en bra och gemensam flyktingpolitik i Europa som grundar sig i human människosyn överallt. Det här känns bara orättvist och fel!
Han får stanna, varsågod. Han i samma situation får icke stanna. Han ska till Bulgarien. Och sen då? Bulgarien vill inte ha honom. Bulgarien sparkar ut honom men först ska han sitta i fängelse lite, kanske ett halvt år, om han själv har rätt. Varför vet jag inte men jag bryr mig inte om det! Jag bryr mig om rättvisan! Om människorna! Om honom! Jag bryr mig helt enkelt om honom för han var världens finaste kille och jag saknar honom redan!
Han sa en gång till mig: "Det finns ingen rättvisa i världen". Idag tror jag på det! Hoppas jag får tillbaka min tro på rättvisan, människan och godheten snart igen!
I boken Somalier i Sverige - mellan förtvivlan och hopp ges ett exempel om orsaken till lögnen. 
