Andraspråkstalare och fel

– Vilka språkliga fel irriterar dig mest, frågar en svensklärare. Gensvaret är enormt. Allt möjligt från de/dem-reglerna till hen tas upp. Och mycket annat. 
Diskussionen har sällan varit så aktiv i sociala medier. Jag får en klump i halsen. Det känns som om de skriver om mig. Jag gör fel i alla dessa punkter...inte alltid men det händer. Jag är andraspråkstalare. Jag förblir nog andraspråkstalare. Det stör mig inte. Jag älskar språk, jag älskar att läsa, jag älskar att skriva...skriva. I skrift får man inte göra fel. I skrift är människor väldigt konservativa. Folk har alltid synpunkter på skrift. Jag skriver böcker. Jag skriver läromedel. Jag bloggar. Jag skriver i sociala medier. Och jag gör fel. Jag kan fortfarande inte hålla koll på bestämdheten och han och hon för de sakerna existerar inte i mitt förstaspråk. Jag har ändå bestämt mig att inte låta detta begränsa mig. Jag fortsätter att skriva. 

Våga göra skillnad!

Förra året träffade jag en svensk (fast barnens mor var finska men ändå) familj när jag tillbringade semester utomlands. Min sociala, alltid lika öppen son parade oss ihop på en kväll och där satt vi plötsligt med totalt främmande människor vid ett middagsbord på en restaurang. Vår diskussion tog efter ett tag en ny vändning. Från hej hej, vem är du till invandrare, hemspråk, Sverigedemokrater och de där j**** invandrare som bara lyfter socbidrag och förstör vårt land. De där j**** invandrare som inte vill arbeta eller lära sig svenska. De där j**** invandrare som tar våra jobb. Och till de där j**** politiker som gör det svårt för en att få sjukersättning trots att ens rygg är paj och man inte kan arbeta så att man måste arbeta svart. Jag bet i läppen, försökte diskutera hederligt. Jag försökte försvara. Men det var inte mycket jag kunde försvara. För ingen lyssnade på mig. De lyssnade bara på sig själva. Deras bittra liv som "fattiglappar och sjuka" kunde inte ta in något annat än deras egna berättelser. Familjen från Falkenberg la sin röst på Sverigedemokraterna. De hörde till de 13 % av Sveriges befolkning som röstade på Sverigedemokraterna. 

Hur gick det till? Min tanke är att våra politiker har verkligen misslyckats när de inte lyckats lyssna på familjen Falkenbergs berättelse. Varje människa förtjänar att bli lyssnad, sedd och hörd. Även om man inte delar samma åsikter. Och om inte en politiker hinner till familjen i Falkenberg behövs en stark, förståelig lärare. En lärare kan verkligen göra skillnad. En lärare kan lyssna, se och höra. En lärare kan visa vägen och vara förebild. En lärare kan ändra riktningen som kan påverka i bästa fall många generationer. 

Är du en sådan lärare? Vågar du stå där och stolt säga att du är en lärare som vill göra skillnad? Jag hoppas det! 

Fru Saftglas och siffrornas pizzeria

Jag har en kreativ son. Det är svårt att få honom följa reglerna enligt regelboken. Han vill oftast gå sin egen väg. En dag gjorde han sin läxa. Han skulle plocka fem substantiv från kapitlet han läst i boken. Därefter skulle han ta ett av substantiven och göra en hel mening om det ordet. Min son ville plocka två substantiv i stället och göra en hel mening av de två orden. Jag begränsade inte hans kreativitet. Han valde orden läraren och saftglas. Hans mening skulle därmed låta Läraren hette Saftglas. Min son tyckte att meningen var rolig. Tänk om någon skulle heta Saftglas! Fröken Saftglas, hur mår du? Magister Saftglas, Vilket fint väder det är ute! Så roligt det skulle vara! Men vi vuxna är väldigt inrutade i våra tankesätt. Min sons lärare hade haft svårt att förstå kreativitet i meningen. Läraren hade ändrat meningen till Läraren hämtade saftglas.  

En lärare kan visst heta Saftglas!

Jag har idag varit hemma med min son som är förkyld. Vi har jobbat med matematik. Efter en stund tyckte min son att det blev tråkigt. Han började skapa en pizzeria till siffrorna i stället. - Siffrornas pizzeria! Den här pizzerian finns i Frankrike, sa han. Jag, vuxen och lärare, trodde en stund att sonen hade blandat Italien och Frankrike med varandra. Men nej, så var inte fallet. - För det finns faktiskt pizzerior även i Frankrike, fortsatte han sedan. 

Siffrornas pizzeria

Det är svårt för oss vuxna att ta steget utanför boxen. Det vågar barnen göra mycket mer. Det gäller bara förstå det. Låt kreativiteten flöda både hemma och i klassrummen. Begränsa inte barnens vägar. Låt barnen bli starka individer som vågar gå sina egna vägar. För annars blir världen mycket grå och tråkig!

Lärarens inställning smittar eleverna

När jag gick i skolan hatade jag matematik. Jag hatade den eftersom jag alltid kände mig dum på lektionerna. Det var inte eleverna som fick mig känna så. Det var min lärare i matematik. Fruktansvärt! Hans sätt att se ner på oss som läste kort matte (Det fanns/finns(?) kort och lång matematik på gymnasiet i Finland) var kränkande. Sen kom studentskrivningarna. I en svag stund anmälde jag mig till matte-skrivningen även om jag inte hade behövt göra det. 

Jag gick till salen där skrivningarna hölls. Där skulle jag vara inlåst de följande sex timmarna. Jag hade tagit med mig massor med godsaker, ifall det skulle bli långtråkigt. Jag skulle ju ändå inte kunna räkna någonting! 

Plötsligt slog blixten i mitt huvud och jag kunde räkna. Jag räknade och räknade. Jag fick svar som kändes rimliga. Jag hann inte äta någonting. Jag räknade bara. 

Efter ett par månader kom resultatet! Jag fick ett lysande resultat! I en sju-gradig betygskala fick jag det tredje bästa betyget. Det var mycket för en dum tjej som inte fattade någonting om matematik. Eller sen gjorde jag det! Jag kan inte låta bli att tänka, vilket betyg jag hade fått om min lärare hade trott på mig. För synen på sina elever formar dem mer än många ens kan ana.     

Idag undervisar jag även matematik för mina nyanlända elever. Det är inte riktigt matematik utan mer matematiksvenska där vi tränar begrepp och tankesätt kring matematik. Men det bästa i det här är att trots att jag känner mig osäker med multiplikationstabellerna och trots att jag inte kan räkna mycket i huvudet, gillar jag att undervisa matematik. Och mina elever älskar matematik! Jag har nog smittat mina elever! Jag har smittat dem med matteglädje! 

Ja! Jag har fördomar om dig!

Ja, jag erkänner! Jag har fördomar! Jag har fördomar om somalier, kurder och romer. Jag har fördomar om svenskar, om medelklass, överklass och arbetarklass. Jag har fördomar om punkare, rappare och hippies! Jag har även fördomar om kristna och muslimer. Och inte tal om ens hur mycket fördomar jag har om min egen grupp, finländare och även om just dig. Jag är en vuxen människa som brukar har förutfattade meningar om allt och alla. För vem kan vara helt neutral? Vi präglas ju av så mycket i vår omgivning. 

Men när jag säger detta högt känner sig folk provocerade! Jag har blivit kallad för rasist när jag sagt att jag så klart har mycket fördomar, både positiva och negativa, om olika etniska grupper som jag undervisar. Jag har sett hur många himlar med ögonen och tycker att jag är olämplig som lärare för invandrare. 

Men jag erkänner mina förutfattade meningar och är medveten om dem. Jag kämpar även emot mina fördomar och försöker bli av med dem. Jag försöker tänka normkritiskt för jag tror att det är det bästa sättet att jobba mot mobbning bland annat. Jag försöker bryta normerna både i min undervisning och i mitt privata liv. Men jag säger bara att det inte är lätt alla gånger och jag hävdar att vi alla vuxna har fördomar. Den som påstår något annat är nog inte medveten om sina egna fördomar och normer. 

Men det intressanta är att det är lättare att ha fördomar när man står utanför kontexten. När jag undervisar, ser jag mina elever som individer. Mohamed, Said och Farzana från ett och samma land är tre olika individer. Men när jag är utanför klassrummet och talar om det berörda landet kan jag höra hur jag uttalar mig vissa förutfattade meningar och generaliseringar. När jag jobbar och träffar individerna ser jag ingen sjal men sitter jag på torget i någon av Stockholms invandrartäta förorter kan jag plötsligt vakna till när jag reagerar på kvinnor som är heltäckta av sina sjalar. Det händer alltså när jag inte har kontakt med kvinnorna, när jag sitter där på torget och är utanför deras liv. 

En sommar sommarjobbade jag på hemtjänst. En pensionär, låt oss säga hon heter Britt, hade ett väldigt groteskt och ibland även rasistiskt språk. Jag var så klart helt okej. Jag var ju blond och finne och Finlands sak är vår sak! Personalen som jag vikarierade för, vi säger Temnit, kom från Eritrea. Hon var därmed svart. Jag hörde ofta Britt uttala sig saker om invandrare som jag önskar ingen invandrare behövde någonsin höra. Zlatan är väl ingen svensk! De där negrerna borde åka hem! var ett par exempel som jag hörde Britt säga. En dag påpekade jag att även Temnit var svart och att det inte är lämpligt att prata om svarta med ordet neger och inte heller med en sådan ton. Britt tittade på mig och sa förvånat: Nämen! Temnit är väl inte någon neger! Britts kära Temnit som verkligen hade blivit som en dotter till Britt var inte någon neger eftersom hon stod så nära Britt. Men alla de andra på tv:n var negrer eftersom de var främmande och okända för Britt. Och det okända och främmande är läskigt! Nu får jag påpeka att Britt kom från den generationen som fick lära sig i geografiundervisningen om olika raser och deras utseenden samt att ordet neger var ett helt vanligt ord som användes för att beteckna de svarta. 

Men lärdomen av Britt är återigen: Det främmande och okända, det som finns utanför är läskigt. Det som du har nära, som är viktigt för dig är inte längre läskigt utan älskvärt. De som är utanför är massor och då kommer fördomarna lättare upp. De som man har nära är individer.  

Så ja, jag har mina förutfattade meningar men jag kämpar emot dem! Vågar du erkänna dina fördomar?