Andraspråkstalare och fel

– Vilka språkliga fel irriterar dig mest, frågar en svensklärare. Gensvaret är enormt. Allt möjligt från de/dem-reglerna till hen tas upp. Och mycket annat. 
Diskussionen har sällan varit så aktiv i sociala medier. Jag får en klump i halsen. Det känns som om de skriver om mig. Jag gör fel i alla dessa punkter...inte alltid men det händer. Jag är andraspråkstalare. Jag förblir nog andraspråkstalare. Det stör mig inte. Jag älskar språk, jag älskar att läsa, jag älskar att skriva...skriva. I skrift får man inte göra fel. I skrift är människor väldigt konservativa. Folk har alltid synpunkter på skrift. Jag skriver böcker. Jag skriver läromedel. Jag bloggar. Jag skriver i sociala medier. Och jag gör fel. Jag kan fortfarande inte hålla koll på bestämdheten och han och hon för de sakerna existerar inte i mitt förstaspråk. Jag har ändå bestämt mig att inte låta detta begränsa mig. Jag fortsätter att skriva. 

Våga göra skillnad!

Förra året träffade jag en svensk (fast barnens mor var finska men ändå) familj när jag tillbringade semester utomlands. Min sociala, alltid lika öppen son parade oss ihop på en kväll och där satt vi plötsligt med totalt främmande människor vid ett middagsbord på en restaurang. Vår diskussion tog efter ett tag en ny vändning. Från hej hej, vem är du till invandrare, hemspråk, Sverigedemokrater och de där j**** invandrare som bara lyfter socbidrag och förstör vårt land. De där j**** invandrare som inte vill arbeta eller lära sig svenska. De där j**** invandrare som tar våra jobb. Och till de där j**** politiker som gör det svårt för en att få sjukersättning trots att ens rygg är paj och man inte kan arbeta så att man måste arbeta svart. Jag bet i läppen, försökte diskutera hederligt. Jag försökte försvara. Men det var inte mycket jag kunde försvara. För ingen lyssnade på mig. De lyssnade bara på sig själva. Deras bittra liv som "fattiglappar och sjuka" kunde inte ta in något annat än deras egna berättelser. Familjen från Falkenberg la sin röst på Sverigedemokraterna. De hörde till de 13 % av Sveriges befolkning som röstade på Sverigedemokraterna. 

Hur gick det till? Min tanke är att våra politiker har verkligen misslyckats när de inte lyckats lyssna på familjen Falkenbergs berättelse. Varje människa förtjänar att bli lyssnad, sedd och hörd. Även om man inte delar samma åsikter. Och om inte en politiker hinner till familjen i Falkenberg behövs en stark, förståelig lärare. En lärare kan verkligen göra skillnad. En lärare kan lyssna, se och höra. En lärare kan visa vägen och vara förebild. En lärare kan ändra riktningen som kan påverka i bästa fall många generationer. 

Är du en sådan lärare? Vågar du stå där och stolt säga att du är en lärare som vill göra skillnad? Jag hoppas det! 

Jag är också invandrare!

Det är en torsdagskväll i T-Centralen. Polisen är på plats. En polisman pratar med en lite upprörd afrikan. Jag hör mannen fråga om han nu äntligen får gå. Han har nog kontrollerats för att kunna utesluta att han inte är en gömd flykting. Nej, det var inte han. Men eftersom han är svart ville polisen kontrollera just honom. Min man, invandrare också, går fram till polisen. Han tar fram sitt ID-kort och säger: "Jag är också invandrare. Här är mitt ID-kort." Polisen ser förvånad ut. Han skulle nog inte se så förvånad ut om inte min man hade ljust hår och såg ut som vilken svensk som helst. 

Jag är invandrare också. Jag är inte född i Sverige. Jag är född i Finland. Men Finlands sak är vår sak. I praktiken är jag ju nästan svensk. Det är ingen som ifrågasätter om jag har rätt att vara här eller inte, trots att jag faktiskt levde "illegalt" här ett år när jag kom. Jag anmälde mig på Skatteverket först efter att bott ett år i landet. Jag talar inte ens helt korrekt svenska. Men ändå. Jag blir aldrig stoppad av polisen. Jag blir aldrig stoppad av tullen. Jag är inbjuden till olika svenska sammanhang. Jag väljs inte bort p g a mitt namn när jag söker jobb, trots mitt utländska namn. Jag har blont hår och i filmerna representerar blonda ofta det goda. Jag har mer status än den där afrikanen som vi såg i T-Centralen. Jag har kanske till och med mer status i detta samhälle än Jonas Hassen Khemiri som faktiskt är född här och som talar och skriver bättre svenska än jag. 

Ingen har säkert missat Jonas Hassan Khemiris brev till Beatrice Ask. Men jag kan inte låta bli att länka det här: Jonas Hassan Khemiris brev till Beatrice Ask

En annan text som alla bara måste läsa är Vian tahirs inlägg i hennes underbara blogg: Vian Tahirs inlägg "Jo. Du måste faktiskt flytta på dig." 

Mycket intressanta tankar i båda texterna!

Att förlora sitt ansikte

Under hösten 2012 skrev jag ett inlägg Om jag skäms gör jag inte det mer. Detta inlägg är en fortsättning till det. 

Det kom fram till att tjejen kände sig mobbad. Att en av killarna som tidigare under hösten pratat fult om tjejer och som varit tvungen att erkänna sitt fel inför mig och tjejen behandlade henne som luft enligt tjejen. Tjejen kände på sig även att killen fortsatte prata om henne med de andra killarna. Rätt eller fel? Det vet jag inte. Bara en känsla eller en verklighet? Ingen aning! Men jag bestämde mig att prata med killen. Med killen som jag uppfattade som mogen och klok. 

Killen hade många intressanta åsikter. I vissa punkter hade han helt rätt, i vissa punkter såg man tydligt att han förstorade saken. Till viss mån handlade det nog om skam, fortfarande. Han skämdes och därför var relationen mellan honom och henne inte helt nollställd. Deras möten med varandra skuggades av skam och det kunde vara en anledning till varför det inte kändes bra mellan dem. Men en sak i samtalet tyckte jag var extra intressant.

Killen gick med på att gå till tjejen och prata med henne. Han skulle gå till henne och nollställa situationen. Detta skulle han göra i respekt mot mig. Detta visste jag redan när jag bad honom göra det. Men om tjejen skulle säga nej till honom, vägra lösa konflikt med honom skulle det vara kört för honom, ansåg han. Han skulle vara tvungen att byta skola. Allt detta på grund av att han skulle förnedras så totalt, att han skulle tappa sitt ansikte. Och om de andra killarna skulle få veta, vilket han trodde absolut skulle hända, skulle han få skämmas så fruktansvärt mycket. Han skulle inte kunna stanna kvar i skolan. 

Men han lovade prata med tjejen och jag gick hem förtvivlat för att fundera hur allt skulle rent praktiskt gå till. Jag ville verkligen inte riskera killens rykte och verkligen inte att han skulle bli offer i allt detta. En lång helg med många tankar. Tänk om min plan skulle misslyckas?

Måndag. Tjejen var inte i skolan. Jag var nervös men samtidigt nästan lättad. Men detta innebar också att jag och killen fick vänta lite till. Jobbigt! På tisdag kom hon. Jag hämtade killen från klassrummet mitt på lektionen. Han var i ett annat klassrum än tjejen. Jag ljög högt att killen skulle till skolsköterskan. Detta för att gardera honom. Jag smugglade honom in i mitt arbetsrum och hämtade tjejen. Nu skulle de få prata igenom allt. Jag satte mig vid mitt arbetsbord och bad ungdomarna reda ut situationen. Jag satt nära i fall de behövde mig men annars var de fria att prata på sina modersmål.   

Och de pratade. Säkert 1 1/2 timmar. De lät väldigt fina mot varandra. De diskuterade verkligen. Det fanns ingen spänning utan det var bara en lättsam men seriös diskussion. Och sen i slutet en kram! Underbart! Jag ville nästan skrika av lättnad och lycka. Vilka fina ungdomar! Det blev verkligen ett lyckligt slut!   

Men jag kan ändå inte sluta tänka på hur starkt kulturen sitter hos en grupp och hos en individ. Den här killen är verkligen mogen och har en stor vilja att gå framåt i livet. Han kan reflektera över det han lärt sig och upplevt. Han kunde förklara för mig att hur mycket han än försöker har han svårt att helt strunta i det han lärt sig i sin uppväxt. Och dessutom kan han inte ändra de andra i hans egen grupp. Om han blir utfryst i en grupp kan han inte göra mycket åt saken själv. Gruppen styr väldigt mycket i den kulturen han kommer ifrån. Det här blev ett annat perspektiv av hederskulturen. Heder och skam. Individens egna val kontra gruppens styrka och vilja. Ingen lätt balansgång!