Några tankar kring klaner

När man anländer till landet Gambia ska man fylla i en formulär på flygplatsen. Där ska man skriva sin pappas namn. Det kan kännas löjligt att skriva det. För vem ska egentligen bry sig om vem min pappa är? Det ska inte spela någon roll om min pappa heter Jallo, Matti eller Kalle. Jag heter Tiia Ojala och jag är myndig. Det borde räcka. Men en kort tid i Gambia fick mig förstå hur viktig frågan egentligen är.

Man ärver alltid sin pappas klan i Gambia. Förmodligen är traditionen samma i de flesta länderna i Afrika. Det spelar ingen roll om man egentligen har mer "Fula-blod" i sig. Om pappan är mandinka, är barnet också mandinka. Punkt slut. Även namnet ärvs från pappan. Sidia Jatta, vår värd i Gambia, hade funderingar på att ta även sin mammas namn i bruk. Att han skulle ha två efternamn. Det ena från pappan och det andra från mamman. För jämställdhetens skull, tyckte han. Folk i hans närhet var dock övertygade om en sak: Ingen skulle kalla honom för något annat än Sidia Jatta. För man hör till pappan oavsett. Ingen skulle bry sig om hans andra namn. Det enda som räknas är ju pappans namn och pappans klan.

Gifter man sig ska kvinnan flytta till mannens compound (=innegård). Man blir en del av den förlängda familjen hos mannen. Skiljer man sig lämnas barnen hos pappan eller pappans släkt. En mamma måste återvända till sin familj, utan barn. Vi träffade en man i byn Taipatou i Gambia vars bror hade varit gift med två kvinnor. Kvinnorna hade fött honom fyra barn. Men en dag gick mannen bort och kvinnorna blev änkor. Kvinnorna var tvungna att återvända till sina familjer. Och här kommer någonting som jag inte begriper. Barnen var nämligen den döda pappans egendom, därmed skulle de inte flytta med sin mamma till mammans släkt. De skulle stanna kvar hos pappans släkt. I denna historia blev det brodern till pappan som fick ta hand om fyra främmande barn.

Mina ögon öppnades mer vad gäller klantillhörighet. Jag insåg i Gambia att vi undervärderar klanens betydelse för vissa invandrargrupper i Sverige. Vi behöver mer kunskap om detta och vad det innebär för individerna som bor i Sverige. Jag är sugen på att få veta mer. Har du tips eller kunskap kring frågan?

Keba Karang: Alfabetisering i Gambia

Två veckor i Gambia, fullt med intryck och erfarenheter. Nu är det dags att reflektera över vad jag upplevt och lärt mig. Tankarna är så många att jag inte vet vad jag ska börja med.

Keba, Karang, Adult literacy, vuxnas alfabetisering på Gambias landsbygd, i Wulli distriktet, skedde på vuxnas villkor. Nödvändigt om man ska få kvinnorna och de enstaka männen till lektionerna. Tiden och antalet lektioner per vecka bestämdes av deltagarna varje gång de träffades. Lektionerna hade nyligen påbörjats igen efter en regnperiod då man inte hann så mycket mer än sitt ordinarie arbete med jordbruket. 

Det satt oftast 30-50 kvinnor i varierande ålder, många med sina barn, på lektionerna under ett träd eller i en enkel undervisningslokal beroende på vilken by vi var i. Svarta tavlan stod lutad mot en husvägg eller ett träd. Folk satt på enkla bänkar, stenar eller vattendunkar. Skrivböcker, pennor och suddgummin fanns nästan inte alls. Det unika i Wulli är att alfabetisering icke sker på landets officiella språk, engelska, utan på deltagarnas modersmål mandinka.

Avkodning och matematik var de upprepande momenten i undervisningen. Den som ville svara skulle lyfta upp handen och gå fram till tavlan. Varje rätt svar fick fina applåder. Ibland avslutades lektionerna med diskussioner av olika slag. Man kunde prata om vikten av att lära sig att läsa eller om hur ett annat alfabetiseringsprojekt skulle påverka området. 

Stämningen var ofta en aning kaotisk utifrån det västerländska perspektivet. Kvinnor kom lite i olika tider, någon tänkte inte på att lektionen redan påbörjats och tog en runda för att hälsa alla innan hon satte sig vid bänken. Barn ammades, något skrek och fick bäras bort. Fåren bräkte och åsnan vrålade.  

Men viljan att lära sig fanns definitivt med. Lektionerna var fullt med entusiasm, humor och värme. Kvinnorna i området hade börjat förstå vikten av utbildning. En kvinna jämförde hjärnan med en dator. Det pratades om de mänskliga rättigheterna, varav en var utbildning. Ibland kom orden i form av en sång.

Allt detta sker tack vare Sidia Jatta som under en lång period kämpat för att utveckla området. Utvecklingen ska ske inifrån, sa han ofta. Och för att kunna ge redskap för folk för att utveckla landet behövs utbildning. Mer om Mr Sidia Jatta får du läsa senare. Sidia Jatta, Gambias Mahatma Gandhi, förtjänar en grundligare presentation i något av mina senare inlägg. Innan dess kan du läsa lite om honom här.    

Sidia Jatta