Sfi-skolor! Förbered er!

Ett besök på en ambitiös sfi-skola. Lärare som verkligen brinner för sitt arbete och för de 650 elever som redan finns i skolan. Men skolan beräknar få dubbelt så många elever nästa år. Många av de asylsökande som anlände till Sverige under hösten 2015 kommer att få sitt beslut under det kommande året. Är vi beredda för det? Har din skola börjat förbereda sig inför ökningen av antalet elever? Och framför allt hur kommer arbetssituationen på sfi-skolor förändras när eleverna endast får tillfälliga uppehållstillstånd? Hur kommer eleverna må när de inte får sina familjemedlemmar hit? Detta är något nytt för oss alla. Något som ska reflekteras över. Något som vi ska ta hänsyn till. Kanske vore det dags att anställa kuratorer på sfi för att kunna stötta elever?

Låt alla elever simma i kunskapen

Att få gå i skolan, äntligen! Vilken lycka till en elev som inte fått den möjligheten tidigare i livet. Men att vara en ungdom och börja lära sig att läsa och skriva är kämpigt. Att inkludera en sådan elev i den ordinarie undervisningen kan vara förstörande till denna person. 

Tänk själv! Att sitta i klassrummet, se andra diskutera, läsa, skriva och samarbeta. Samtidigt att sitta själv som inlåst i ett fängelse, i bokstävernas fängelse. Att inte förstå ett enda ord, en enda bokstav. Att skämmas för det. Att försöka gömma sin okunnighet. Dessutom kämpar man med allt det nya som pågår runtomkring sig. Hur beter man sig i klassrummet, i skolan och i samhället? Hur lyckas man hålla tiderna trots att man inte kan klocka? Hur äter man med gaffel och kniv? Hur spelar man pingis så som alla andra på skolan? Hur åker man buss till skolan? Vad gör man när man hoppar av på en fel busshållplats? Hur, hur och återigen hur? 

Och ingen frågar vad hen kan i stället!  Ibland kan inte ens någon fråga. Ingen som kan lyssna på hur hen jobbade på en affär i hemlandet, köpte, sålde och organiserade. Ingen kan lyssna på hur hen tog hand om alla djuren i familjen, hur hen hjälpte en ko föda sitt kalv, hur hen visste exakt hur man tämjer en häst. Ingen kan lyssna hur duktig kock hen är. 

Ett ungt liv vill inte sticka ut. Ett ungt liv vill vara som alla andra. Men hur gör vi på skolan så att ett ungt liv utan skolbakgrund inte drunknar på vår skola? Jag hävdar bestämt, med all erfarenhet om alfabetisering, att elever som saknar skolbakgrund inte ska gå i den ordinarie undervisningen. Jag hävdar att dessa elever mår bättre att få gå i en alfabetiseringsgrupp tills de blivit litterala. Det går inte alla gånger att organisera en sådan grupp på en skola men det är värt att lyfta upp frågan på kommunnivå. Finns det en möjlighet att skapa en sådan grupp i kommunen?

Jag kan inte glömma min kära före detta elevs ord efter att hon gått 60 timmar samhällsinformation på modersmålet: "Det var som om de hade kastat mig till ett hav av kunskap men jag kunde inte simma." Dessa ord bär jag med mig och gör att jag är övertygad om att det inte går att kasta en elev till en ordinarie undervisningen på högstadiet eller gymnasiet utan att hen drunknar. Inte ens studiehandledning är till någon nytta när man försöker redan ut fransk revolution när man egentligen ska koncentrera sig på läs- och skrivinlärningen, helst på modersmålet först. När man ska lära sig simma i bokstävernas värld. När man ska börja utvidga sitt perspektiv mot den litterala världen!

En uppochnervänd värld

Sitter på ett torgkafé i min lilla hemstad. Frossar i mig en grismunk, en finsk delikatess. Plötsligt vaknar jag till. På bordet bredvid mig sitter fyra mattelärare. Deras diskussion gör mig nyfiken. De pratar inte om jobbiga elever eller om hur tråkigt det blir att återvända till sitt jobb. De pratar inte om arbetsbördan eller om sänkande elevresultat. De pratar om lärande. De pratar om matematiska uppgifter. De pratar hur eleverna brukar närma en viss matematisk uppgift. Diskussionen hamnar även en kort stund till Pisa-undersökningen. Lärarnas konstaterande är att det gäller att ha hög nivå på undervisningen. Sen återgår lärarna till matematiken och till hur man bäst förklarar för eleverna ett matematiskt moment.

Detta kallar jag för kollegialt lärande och för professionalism. Det finns delar jag skulle kunna kritisera i den finska skolan utifrån mina egna erfarenheter. Men faktumet att lärare är professionella, kunniga i Finland återstår. Finska lärare har oftast en magisterexamen. Bara det! Någonting att reflektera över här i Sverige. 

Min väninna i Finland utbildade sig först till ekonom men studerade senare även pedagogik för att kunna arbeta som lärare. Hon berättar om situationen där alla som vill bli lärare inte kan bli det. Alla tas inte in på utbildningen helt enkelt. Samtidigt berättar min väninna om personer som arbetat exempelvis med fonder eller på banken tidigare bestämmer sig att bli lärare senare i livet. För att det är fint att vara lärare. För att läraryrket är attraktiv med bra arbetsvillkor. För att lärare är högst uppskattade. Samtidigt hör jag en svensk väninna till mig säga att det är väl bra att gå vidare i livet när man lämnar läraryrket. En uppochnervänd värld!