Tankar om flerspråkighet

Mamma, jag är skolans bäst i finska. En stolt, liten pojke, 7-åring. Stolt över sin flerspråkighet. Stolt över sina kulturella ramar. Det är min son. Och tänk att han har fått något att vara bäst på helt gratis, genom att hans omgivning erbjudit honom en möjlighet att bli flerspråkig. 

Samtidigt på annat håll: Skam över sin flerspråkighet. Skam över att man läser svenska som andra- och inte som förstaspråk. Skam över att man inte är som alla andra. Skam över att man alltid har ett invandrarstämpel på pannan.

Önskar att alla flerspråkiga elever kunde stolt bära sin identitet utan skam. Önskar att flerspråkighet skulle bli en norm, ett normalläge. 
Önskar att vi såg flerspråkighet mer som resurs än som belastning. 

Låt mina barn vinna varje gång, tvinga inte dem att välja

Min dotter har bytt avdelning på sin förskola. Den nya personalen välkomnar henne genom att jobba med temat om olika länder. En pedagog visar stolt vad de har skapat. Det är fint! Mycket fint. Men...poängen är att de påstår att min dotter kommer från Finland. Jag korrigerar lite tyst genom att säga att Hennes föräldrar kommer från Finland. Pedagogen noterar inte vad jag säger. Mina två barn är födda i Sverige. De talar två språk: finska och svenska. De har två nationaliteter men de har svenskt pass. De kommer absolut inte från Finland. De kan inte invandra till Sverige om de är födda här. Så nej, de kommer inte från Finland.     

Jag lider i hjärtat. Jag vill att mina barn får själva välja sin identitet. Jag vill att de får själva säga om de är svenskar, finnar, européer eller världsmedborgare. Jag vill inte att någon annan bestämmer det i stället för dem. Men jag vill inte såra pedagogerna. De är fina mot min dotter, de gör ett bra jobb. Men önskar i smyg att de lät henne hitta sitt eget jag. Det verkar vara svårt för människor. Den största utmaningen uppstår varje gång när Finland tävlar mot Sverige i ishockey. Då försöker folk att få min son att välja ett lag. Min son är strategisk. Han hejar det laget som leder i tävlingen. Min son vinner varje gång! Han är sju år. Varje år är jag orolig att han väljer ett lag bara för att han måste. I min värld behöver han inte välja. I min värld behöver inte min dotter tvingas bli en finne. I min värld är mina barn individer med två språk och med många kulturella erfarenheter i bagaget. I min värld är de barn, inga finnar, inga svenskar. 

En orolig men tacksam mamma

En förälder sitter bekymrat bredvid sitt lilla barn. Läraren har precis gått igenom läget om barnet. Barnet som ska utredas. Ett annorlunda barn. Men ett barn som alla andra trots allt. Ett barn som behöver bli sedd. Ett barn som behöver kärlek, uppmuntran, uppmärksamhet. Ett barn som behöver bli lyssnat, behöver stimulans, behöver känna sig viktigt. Jag ser mammans oro. Jag går till henne och säger: "Your child is lovely. What ever it is she/he needs love." Mamman lyfter blicken och ler. "Tack", säger hon. "Tack Tiia! I love you!" 

Hela världen i mitt klassrum

Jag har träffat hela världen genom mitt arbete. Jag har fått träffa en kolumbiansk kirurg, en eritreansk elitidrottare och en etiopisk toppolitiker. Jag har träffat en son till Saddams närmsta vän och medarbetare samt en avhoppad iransk diplomat. Jag har träffat en afghansk bonde, en somalisk grönsaksförsäljare och en kambodiansk före detta prostituerad och offer till människohandel. Jag har även fått träffa en kanadensisk kärleksinvandrare och litteraturvetare samt en estnisk professionell dansare. Och en irakisk fabriksägare och en kurdisk musiker har jag också haft äran att träffa. Jag har verkligen ett privilegiert arbete! Jag möter hela världen i mitt arbete!