Sfi-skolor! Förbered er!

Ett besök på en ambitiös sfi-skola. Lärare som verkligen brinner för sitt arbete och för de 650 elever som redan finns i skolan. Men skolan beräknar få dubbelt så många elever nästa år. Många av de asylsökande som anlände till Sverige under hösten 2015 kommer att få sitt beslut under det kommande året. Är vi beredda för det? Har din skola börjat förbereda sig inför ökningen av antalet elever? Och framför allt hur kommer arbetssituationen på sfi-skolor förändras när eleverna endast får tillfälliga uppehållstillstånd? Hur kommer eleverna må när de inte får sina familjemedlemmar hit? Detta är något nytt för oss alla. Något som ska reflekteras över. Något som vi ska ta hänsyn till. Kanske vore det dags att anställa kuratorer på sfi för att kunna stötta elever?

Bara min fars pipa

På tåget. Lånade precis telefon till en ung, syrisk man som anlänt till Sverige för en stund sedan. I samtalet med sin kusin avslöjades många känslor: glädje, lättnad, trötthet och hopp. Jag kan inte arabiska men kunde nästan förstå allt i samtalet: Han är säker, i trygghet, i Sverige. Snart ses de, han och hans kusin.

På tåget berättade han om sin flykt, om 15 långa, tuffa dagar utan sömn. Att blunda var farligt, någon kunde ha tagit hans pengar och mobil. Den risken ville han inte ta. Han berättade om den farliga båtresan, om hur jobbigt det var att lämna familjen för en bättre framtid. Han berättade om sin katt i Syrien, om sina förhoppningar inför ett nytt liv, om sina framtidsplaner. Han berättade om sin förhoppning att få hit sin bror, 14 år, som om fyra år ska kriga med armén om han inte kommer iväg från landet.

Jag undrade vad som fanns i hans bagage. -Bara kläder. Och pipa som tillhörde min far, min far som dog för två år sedan i bombningar.

Ett samtal med en gammal elev till mig

Häromdagen träffade en gammal elev till mig. Han kom till Sverige som ensamkommande barn för fyra år sedan. Idag pratar han flytande svenska och har ett jobb att gå till varje morgon. Detta möte med honom var lärorikt för mig. Jag hade många frågor att ställa. 

- Vad tänkte du i början i klassrummet?

Det var som att vara i en dimma. Jag orkade inte ta in någonting. Jag tänkte bara på uppehållstillstånd. När jag fick uppehållstillståndet kändes det klarade i huvudet. Men det var ändå svårt att läsa tjocka böcker i biologi och andra ämnen på svenska. Jag bestämde mig ganska tidigt att jag inte vill satsa på skolan. Jag sökte jobb i stället. 

- Var det svårt att få ett jobb?

Jobb kommer inte till dig men det finns mycket i Stockholm. Är du en trevlig och arbetsam person och tar kontakt själv med olika arbetsgivare har du inga problem. Många ensamkommande, som jag, jobbar idag. Få orkar gå i skolan. De har bråttom att börja tjäna pengar. De måste ju betala skulderna till smugglarna. Sen vill deras familj ha pengar och det är klart man hjälper till.

- Jag minns verkligen hur dåligt du kunde må när du var min elev. Hur mår du idag?  

Jag mår bra. Jag har ett jobb, en lägenhet och jag har lärt mig laga mat (skrattar högt). Livet är bra. En dag vill jag börja spara till en egen lägenhet och gifta mig. 

- Hur vill du att din fru kommer att vara?  

 Hon ska jobba som jag. Men sen får hon laga all mat. Jag kan städa och tvätta men laga mat, det gillar jag inte. (skrattar högt)

 Men jag säger bara en sak. Har du inte problem i ditt hemland, ska du inte komma hit. Livet kan vara så mycket enklare i hemlandet. Men jag kunde inte stanna där. Jag hade annars dött. 

 

Bjud på middag!

Jag fick nyligen fika hos en nyanländ familj. Deras gästvänlighet hade inga gränser. Det blev en trevlig eftermiddag med goda bakverk, barnens skratt och ett trevligt sällskap.

Familjen hade för länge sedan bestämt sig att bjuda in mig men inte vågat på grund av att de saknade kunskaper i svenska. Nu kunde vi kommunicera relativt bra och lyckades få ut en och annan skratt. De var överlyckliga. Äntligen kunde de kommunicera med mig på riktigt!

Men två år behöver det väl inte ta för att få bjuda in den första svensken hem till sig själv. Vi måste bli bättre på att välkomna nyanlända till Sverige. Jag måste bli bättre på att låta nyanlända bjuda in mig! Jag måste bjuda in nyanlända! 

Ett sätt att göra det är via Invitationsdepartementet! Bjud på middag och gör en nyanländ glad för att få en svensk kontakt!

En bro till föräldrar

Det är inte lätt att få en fungerande kommunikation med nyanländas föräldrar om det saknas ett gemensamt språk. Att en förälder som ännu inte kan svenska skulle ha läxförhör med sitt barn på svenska känns inte rimligt. Därför översatte  en studiehandledare en text som eleverna skrivit tillsammans till kinesiska. På detta sätt kunde föräldrarna hänga med till vis del i vårt arbete på skolan. 

Mina pappa läser din bok!

Idag berättade en elev till mig att hennes pappa läser en bok på sfi. Den boken har jag skrivit och hör till serien Resan hit. Eleven berättade att hela hennes familj läser boken tillsammans på kvällarna. Böckerna i Resan hit är inte avsedda till barn egentligen. Men jag har ändå tagit några ex till skolan och märkt att eleverna gillat läsa dem. Kanske för att språket går att förstå trots att man är nybörjare. Kanske för att ens fröken har skrivit böckerna. Kanske för att ens pappa läser dem. Jag vet inte varför men jag vet att nästan all läsning är bra för eleverna! Jag är glad att jag bidragit till nyfikenhet och läslust!

Ett litet filosofiskt samtal mellan två små pojkar.

Pojke 1: Hejjj! Vi kan göra en smoothie. Vi tar en banan. Banan är förresten ett bär. 
Pojke 2: Nähä. Den är en frukt. 
Pojke 1: Nej, fråga min mamma. Hon säger att banan är ett bär. 
Pojke 2: Men min mamma är lärare. Hon vet. Mamma, visst är en banan en frukt?
Mamma: Joo, det är den.
Pojke 1: Men sex lärare på skolan säger att banan är ett bär i stället. Då måste banan vara ett bär och ingen frukt. 
Pojke 2: Men min mamma har varit jättelänge lärare. Hon vet!
Pojke 1: Men sex lärare har tillsammans varit mycket längre tid som lärare. De måste veta bättre.  

Våga göra skillnad!

Förra året träffade jag en svensk (fast barnens mor var finska men ändå) familj när jag tillbringade semester utomlands. Min sociala, alltid lika öppen son parade oss ihop på en kväll och där satt vi plötsligt med totalt främmande människor vid ett middagsbord på en restaurang. Vår diskussion tog efter ett tag en ny vändning. Från hej hej, vem är du till invandrare, hemspråk, Sverigedemokrater och de där j**** invandrare som bara lyfter socbidrag och förstör vårt land. De där j**** invandrare som inte vill arbeta eller lära sig svenska. De där j**** invandrare som tar våra jobb. Och till de där j**** politiker som gör det svårt för en att få sjukersättning trots att ens rygg är paj och man inte kan arbeta så att man måste arbeta svart. Jag bet i läppen, försökte diskutera hederligt. Jag försökte försvara. Men det var inte mycket jag kunde försvara. För ingen lyssnade på mig. De lyssnade bara på sig själva. Deras bittra liv som "fattiglappar och sjuka" kunde inte ta in något annat än deras egna berättelser. Familjen från Falkenberg la sin röst på Sverigedemokraterna. De hörde till de 13 % av Sveriges befolkning som röstade på Sverigedemokraterna. 

Hur gick det till? Min tanke är att våra politiker har verkligen misslyckats när de inte lyckats lyssna på familjen Falkenbergs berättelse. Varje människa förtjänar att bli lyssnad, sedd och hörd. Även om man inte delar samma åsikter. Och om inte en politiker hinner till familjen i Falkenberg behövs en stark, förståelig lärare. En lärare kan verkligen göra skillnad. En lärare kan lyssna, se och höra. En lärare kan visa vägen och vara förebild. En lärare kan ändra riktningen som kan påverka i bästa fall många generationer. 

Är du en sådan lärare? Vågar du stå där och stolt säga att du är en lärare som vill göra skillnad? Jag hoppas det! 

Om stödsamtal

Min dotter föddes dramatiskt. Hon togs ifrån mig efter att hon slutat andas i min famn. Detta skedde några timmar efter att hon fötts. Min dotter hade hjärnblödning. Allt snurrade i huvudet på mig. Jag var så klart förvirrad och rädd. Rädslan av att hon inte kan lära sig gå, rädslan av att hon inte kan lära sig prata alls, rädslan av att hennes armar eller fötter inte kommer att fungera så som de ska, rädslan av att hon skulle få stora svårigheter begåvningsmässigt. All den här rädslan är borta idag. Hon fick den bästa vården man kan tänka sig och som till slut också räddade henne. Hon är idag frisk helt enkelt! 

Men mitt i all dramatik fick vi föräldrar också stöd. Sjukvården tog inte bara hand om dottern utan även om oss. Kuratorn kom till oss och gav stödsamtal. Vi begärde aldrig dessa samtal. Vi fick det automatiskt. Därför att vi var i chock och sorg. Det var självklart att vi mådde dåligt.

Jag har många elever i mitt klassrum som mår dåligt. En har förlorat sin far, en annan är orolig för sina släktingar mitt i kriget. En elev vet inte var hens föräldrar är och någon annan lider av traumatiska upplevelser som hen varit med om som barn. Många bor trångt och har aldrig egen tid eller plats i lägenheten. Någon har inte ett eget hem. Alla mina elever har fått lämna sina land och fått komma till ett land som är främmande för dem. Bara det är svårt. 

Och vad gör vi i samhället för dem? Hur stöttar vi dessa barn? Hur stöttar vi deras föräldrar? Får nyanlända elever kuratorhjälp automatiskt? Oftast inte. Jag hör ofta att nyanlända ska få landa först. Men jag kan inte förstå skillnaden mellan nyanlända och mig. Varför behövde jag aldrig landa? Varför fick jag stödsamtal utan att jag ens begärde det? Varför var det viktigt att jag och min man mådde bra när vi hade det svårt? Och frågan som ekar i mitt huvud: Varför är det inte viktigt att ge stödsamtal för nyanlända när de har det svårt? Och hur länge ska nyanlända landa? Kan inte det vara så att de redan landat? En lång flyktresa i sig har varit tuff. Det kanske är så att den nyanlända har landat när de kommit till Sverige som i många fall varit målet.

Jag får också ofta höra att det kanske räcker med samtal med läraren. Jag håller med att små samtal mellan eleven och läraren är viktiga. Mitt uppdrag är  i första hand kunskapsförmedlare men jag är även jättegärna en medmänniska. Men att säga att mina samtal med eleven ska ersätta stödsamtal med kuratorn låter i mina öron nedvärderande. Varför behövs kurator då? Har inte en kurator mer kunskap om hur man samtalar med en människa som mår dåligt än jag som pedagog? Jag vill tro att båda typer av samtal behövs. 

Lärarens kraft att påverka

Läs hur jag blev läromedelsförfattare!

Manus nr 1 mars 2014 #Sverigesläromedelsförfattarensförbund

Fru Saftglas och siffrornas pizzeria

Jag har en kreativ son. Det är svårt att få honom följa reglerna enligt regelboken. Han vill oftast gå sin egen väg. En dag gjorde han sin läxa. Han skulle plocka fem substantiv från kapitlet han läst i boken. Därefter skulle han ta ett av substantiven och göra en hel mening om det ordet. Min son ville plocka två substantiv i stället och göra en hel mening av de två orden. Jag begränsade inte hans kreativitet. Han valde orden läraren och saftglas. Hans mening skulle därmed låta Läraren hette Saftglas. Min son tyckte att meningen var rolig. Tänk om någon skulle heta Saftglas! Fröken Saftglas, hur mår du? Magister Saftglas, Vilket fint väder det är ute! Så roligt det skulle vara! Men vi vuxna är väldigt inrutade i våra tankesätt. Min sons lärare hade haft svårt att förstå kreativitet i meningen. Läraren hade ändrat meningen till Läraren hämtade saftglas.  

En lärare kan visst heta Saftglas!

Jag har idag varit hemma med min son som är förkyld. Vi har jobbat med matematik. Efter en stund tyckte min son att det blev tråkigt. Han började skapa en pizzeria till siffrorna i stället. - Siffrornas pizzeria! Den här pizzerian finns i Frankrike, sa han. Jag, vuxen och lärare, trodde en stund att sonen hade blandat Italien och Frankrike med varandra. Men nej, så var inte fallet. - För det finns faktiskt pizzerior även i Frankrike, fortsatte han sedan. 

Siffrornas pizzeria

Det är svårt för oss vuxna att ta steget utanför boxen. Det vågar barnen göra mycket mer. Det gäller bara förstå det. Låt kreativiteten flöda både hemma och i klassrummen. Begränsa inte barnens vägar. Låt barnen bli starka individer som vågar gå sina egna vägar. För annars blir världen mycket grå och tråkig!

Låt mina barn vinna varje gång, tvinga inte dem att välja

Min dotter har bytt avdelning på sin förskola. Den nya personalen välkomnar henne genom att jobba med temat om olika länder. En pedagog visar stolt vad de har skapat. Det är fint! Mycket fint. Men...poängen är att de påstår att min dotter kommer från Finland. Jag korrigerar lite tyst genom att säga att Hennes föräldrar kommer från Finland. Pedagogen noterar inte vad jag säger. Mina två barn är födda i Sverige. De talar två språk: finska och svenska. De har två nationaliteter men de har svenskt pass. De kommer absolut inte från Finland. De kan inte invandra till Sverige om de är födda här. Så nej, de kommer inte från Finland.     

Jag lider i hjärtat. Jag vill att mina barn får själva välja sin identitet. Jag vill att de får själva säga om de är svenskar, finnar, européer eller världsmedborgare. Jag vill inte att någon annan bestämmer det i stället för dem. Men jag vill inte såra pedagogerna. De är fina mot min dotter, de gör ett bra jobb. Men önskar i smyg att de lät henne hitta sitt eget jag. Det verkar vara svårt för människor. Den största utmaningen uppstår varje gång när Finland tävlar mot Sverige i ishockey. Då försöker folk att få min son att välja ett lag. Min son är strategisk. Han hejar det laget som leder i tävlingen. Min son vinner varje gång! Han är sju år. Varje år är jag orolig att han väljer ett lag bara för att han måste. I min värld behöver han inte välja. I min värld behöver inte min dotter tvingas bli en finne. I min värld är mina barn individer med två språk och med många kulturella erfarenheter i bagaget. I min värld är de barn, inga finnar, inga svenskar. 

En orolig men tacksam mamma

En förälder sitter bekymrat bredvid sitt lilla barn. Läraren har precis gått igenom läget om barnet. Barnet som ska utredas. Ett annorlunda barn. Men ett barn som alla andra trots allt. Ett barn som behöver bli sedd. Ett barn som behöver kärlek, uppmuntran, uppmärksamhet. Ett barn som behöver bli lyssnat, behöver stimulans, behöver känna sig viktigt. Jag ser mammans oro. Jag går till henne och säger: "Your child is lovely. What ever it is she/he needs love." Mamman lyfter blicken och ler. "Tack", säger hon. "Tack Tiia! I love you!" 

Ödet bakom Kajsa Kavat

Som en avslutning på terminen innan julfesten imorgon läste jag en saga om Kajsa Kavat till eleverna. 

I tre månaders ålder lämnades Kajsa Kavat bakom mormors dörr. Varför undrade jag? Varför lämnade någon en liten bebis bakom mormors dörr? Eleverna visste exakt, vilka öden det kan finnas bakom Kajsa Kavat. 

Kanske var familjen fattig. Kanske fanns det ingen pappa så att mamman var tvungen att lämna bebisen ifrån sig. Eller kanske fanns det redan för många barn i familjen. Så lät svaren. 

Det kändes som eleverna visste vad de talade om. Det kändes att alldeles för många av mina elever hade sett och hört något sådant hända. Mina elever, dessa fina barn! Men många var säkra. När Kajsa Kavat blir vuxen, då hämtar den biologiska mamman sitt barn tillbaka. Och pappan, ropade en. För livet kan ju faktiskt förändras.

Mamma borta

"Mamma borta!", skrek eleverna engagerat. Jag hade läst boken Mamma borta av Chris Haughton för eleverna varje morgon under en hel veckas tid. Berättelsen var enkel att förstå och fångade eleverna totalt. Vi hade så roligt när jag läste boken om den lilla, söta, ugglan som letade efter sin mamma. De två första morgnarna var gruppen helt tyst. Sen började de läsa med mig, mumla  tyst när jag läste. Till slut kunde de varenda ord i berättelsen och skrek ut innan jag ens hann öppna munnen. Vilken stämning! Vilken underbar grupp! Vilket engagemang! Vill du läsa boken, beställ den här. 

Skönt med en barnvakt som talar bra svenska

"Det är så skönt att ha en barnvakt som talar bra svenska." Så uttryckte sig en granne till mig, en far till ett barn som går i samma skola som mitt. Javisst, det var inget fel på deras barnvakt. Hon var en ung och trevlig svensk tjej. 

Men den inställningen fick ändå min kropp att rysa. När talar man bra svenska? Och när är det svenska språket viktigare än sättet hur man umgås med barn? Innerst inne måste det ändå handla om trygghet. Att ha samma referensramar med en barnvakt som tar hand om ens barn måste kännas tryggt. Då vet man att man tänker någorlunda på samma sätt. Man vet att barnvakten vet hur man ringer till Vårdguiden eller larmcentralen om någonting skulle hända. Man vet också att barnen och barnvakten förstår varandra språkligt. Att ens barn lyckas förmedla sina känslor vidare till barnvakten. 

Jag har ingen svensk barnvakt. Min barnvakt som jag ibland anlitar kommer från Somalia. Jag har också haft en barnvakt från Filippinerna. Deras svenska? Hur ska jag kunna definiera deras svenska? Inte alls bra? Bra? Helt okej? Varför frågar ingen hur de är med barnen? De är ju helt underbara med barnen! Mina barn har älskat båda barnvakterna. 

På köpet har mina barn sett att vi alla inte behöver vara likadana. En gång frågade min son om barnvaktens kläder. Jag förklarade att många i Somalia hade en sjal och likadana kläder som vår barnvakt bär på. Inte mer om det. Ingenting konstigt med det. 

Ett barn lyckas om föräldrarna lyckas

Jag arbetar i ett segregerat område. Segregation för mig handlar inte om etnicitet. Den handlar om utanförskap, bidragsberoende, social klass och bristen på framtidstro. En bitter påminnelse om det var att mina registreringskyltar blev stulna i området under min andra vecka på jobbet. Utanförskap skapar kriminalitet. Kriminalitet skapar otrygghet. 

Jag arbetar med nyanlända barn. Barn är framtid. Mitt arbete är viktigt och dessa söta barn förtjänar det bästa. Därför behöver de nyanlända barnen en bra skola som skapar alla möjligheter för dem för det framtida livet i Sverige. Men att satsa på barnens skola räcker inte. För att dessa barn kan må bra behövs även att deras föräldrar mår bra. Föräldrar som inte har ett arbete, som har bristande svenskkunskaper och som kanske till och med är deprimerade är inget tillräckligt stöd för barnen. Därför behövs en rejäl satsning även för föräldrarnas del. 

Jag som lärare i svenska som andraspråk ser saken från mitt perspektiv. Jag ser starkt att det behövs en rejäl reform i utbildning i svenska för invandrare (=sfi). Jag har under flera års tid sett att sfi har varit ett mycket lågprioriterat område. Sfi-peng är skamligt låg, det saknas behöriga lärare samt det saknas kunskap om hur man bäst undervisar vuxna så att de snabbt hittar sin plats i samhället. Det finns såklart duktiga eldsjälar inom sfi också. Men de är inte tillräckligt många i dagsläget. Mycket mer behövs göra för att locka engagerade, kunniga lärare till sfi.

Sfi är självklart bara en del av lösningen. Mycket annat ska också göras. Men våra nyanlända barn ska få det bättre. Och en del av förbättringen går via föräldrars utbildning i det svenska språket.  

Pappans rätt till sina barn

Min gamla granne levde utan uppehållstillstånd i sju år. Han hade två söta barn tillsammans med en kvinna som han inte fick gifta sig med officiellt. Han hade ju inga papper för att visa vem han egentligen var och därmed kunde inte kyrkan eller moskén vigda dem. Varje morgon lämnade han sina barn på förskolan och hämtade dem tillbaka hem tidigt på eftermiddagen. Han levde som alla andra i princip. Utom att han saknade rätten att studera, arbeta och få vård. Till slut fick han lämna Sverige för att kunna ansöka uppehållstillstånd som anhörig. Det vågade han inte göra i sitt land utan åkte till sambons hemland. Nu väntar han på besked. 

Samtidigt känner jag en kvinna som olyckligt nog blev kär i en man. Mannen visade senare en annan sida av sig själv. Han var kriminell och grovt inblandat i drogaffärer. Innan hon insåg hans mörka sida hade hon blivit gravid. Hon födde tvillingar till honom. Den senaste tiden har han tillbringat sin tid inne. Han släpptes fri nyligen och har återigen rätt att träffa sina barn. Det kräver han få göra men i verkligheten är han högst ointresserad av sina barn. Han kommer sällan till de bestämda möten med barnen och när han väl gör det behandlar han barnen dåligt. Det som är gemensamt i den här historien och i min gamla grannens historia är både männen saknar uppehållstillstånd och har två barn i Sverige med en kvinna som har anknytning till Sverige. Men när min bekant träffar jurister för att den kriminella mannen skulle förlora all rätt till sina barn och helst skulle få lämna hela landet får hon ett besked att det är nästan omöjligt att kicka ut en man som har barn i Sverige. Pappans rätt till barnen väger så mycket. Mer än barnens rätt till ett tryggt liv.  

Och det är tyvärr den kriminella mannens historia som Sverigedemokraterna lyssnar. Det är tyvärr hans historia som förstör för så många andra i det här landet. Och samtidigt sticker orättvisan i ögonen. Pappa A är inte samma som pappa B. Men det är pappa B som förmodligen får stanna i Sverige men pappa A, trots att han sköter sig och tar hand om sina barn väldigt väl, fick åka ut från landet för att försöka få rätten till sina barn därifrån. 

Några tankar kring klaner

När man anländer till landet Gambia ska man fylla i en formulär på flygplatsen. Där ska man skriva sin pappas namn. Det kan kännas löjligt att skriva det. För vem ska egentligen bry sig om vem min pappa är? Det ska inte spela någon roll om min pappa heter Jallo, Matti eller Kalle. Jag heter Tiia Ojala och jag är myndig. Det borde räcka. Men en kort tid i Gambia fick mig förstå hur viktig frågan egentligen är.

Man ärver alltid sin pappas klan i Gambia. Förmodligen är traditionen samma i de flesta länderna i Afrika. Det spelar ingen roll om man egentligen har mer "Fula-blod" i sig. Om pappan är mandinka, är barnet också mandinka. Punkt slut. Även namnet ärvs från pappan. Sidia Jatta, vår värd i Gambia, hade funderingar på att ta även sin mammas namn i bruk. Att han skulle ha två efternamn. Det ena från pappan och det andra från mamman. För jämställdhetens skull, tyckte han. Folk i hans närhet var dock övertygade om en sak: Ingen skulle kalla honom för något annat än Sidia Jatta. För man hör till pappan oavsett. Ingen skulle bry sig om hans andra namn. Det enda som räknas är ju pappans namn och pappans klan.

Gifter man sig ska kvinnan flytta till mannens compound (=innegård). Man blir en del av den förlängda familjen hos mannen. Skiljer man sig lämnas barnen hos pappan eller pappans släkt. En mamma måste återvända till sin familj, utan barn. Vi träffade en man i byn Taipatou i Gambia vars bror hade varit gift med två kvinnor. Kvinnorna hade fött honom fyra barn. Men en dag gick mannen bort och kvinnorna blev änkor. Kvinnorna var tvungna att återvända till sina familjer. Och här kommer någonting som jag inte begriper. Barnen var nämligen den döda pappans egendom, därmed skulle de inte flytta med sin mamma till mammans släkt. De skulle stanna kvar hos pappans släkt. I denna historia blev det brodern till pappan som fick ta hand om fyra främmande barn.

Mina ögon öppnades mer vad gäller klantillhörighet. Jag insåg i Gambia att vi undervärderar klanens betydelse för vissa invandrargrupper i Sverige. Vi behöver mer kunskap om detta och vad det innebär för individerna som bor i Sverige. Jag är sugen på att få veta mer. Har du tips eller kunskap kring frågan?