Några ord om ett och annat

Lyssna på hur jag bemöter nyanlända i mitt klassrum och vilka tre framgångsfaktorer jag lyfter upp när jag pratar om att undervisa nyanlända. Du får även höra bland annat om min resa i Gambia. 

Lyssna avsnitt 4 här:

Plötsligt var jag inte normen

En vardagsmorgon under våren i t-banan i Stockholm. Många blickar stirrar på mig. En kvinna fnissar när hon ser mig. Så här har det aldrig känts tidigare. På jobbet säger många hur fin jag är. Men vad alla egentligen reagerar är att jag inte längre är normen. Jag är annorlunda. Det är det de påpekar trots att ingen gör det av elakhet. Jag är annorlunda eftersom jag plötsligt har en sjal i håret. En sjal, tico säger de i Gambia, som inte ens täcker hela mitt hår. Jag tycker det är vackert men det är även jobbigt att vara annorlunda. Men tänk hur det skulle kännas om jag hade en hijab på mig! Kanske någonting att testa en dag. Det är lärorikt att byta perspektiv. Det är lärorikt att få känna hur det känns att sticka ut. Önskar dock att vi en dag vore mer normkritiska och att mångfalden skulle bli normen. 

Här och nu

Ibland beundrar jag personer med utan skolbagrund och deras förmåga att leva så starkt här och nu! Det finns inga bekymmer om morgondagen, bara den här stunden är viktig. Önskar jag kunde leva mer så. Men jag kan inte. Min kalender är viktig för mig. Jag måste få planera. Jag planerar mitt liv i detaljer ibland. Det är helt sjukt! Jag planerar mina möten med mina vänner! Jag planerar mina träningstider. Jag planerar även när jag går och handlar mat. Men samtidigt älskar jag de spontana mötena med vänner och bekanta. Jag älskar när någon bara kommer spontant hem till mig och fikar på en vardagskväll. Spontanitet, gemenskap och mer kollektivt tänkande är något jag verkligen vill lära mig från illitterata och från de afrikanska individerna som jag mötte i Gambia i december! 

Några tankar kring klaner

När man anländer till landet Gambia ska man fylla i en formulär på flygplatsen. Där ska man skriva sin pappas namn. Det kan kännas löjligt att skriva det. För vem ska egentligen bry sig om vem min pappa är? Det ska inte spela någon roll om min pappa heter Jallo, Matti eller Kalle. Jag heter Tiia Ojala och jag är myndig. Det borde räcka. Men en kort tid i Gambia fick mig förstå hur viktig frågan egentligen är.

Man ärver alltid sin pappas klan i Gambia. Förmodligen är traditionen samma i de flesta länderna i Afrika. Det spelar ingen roll om man egentligen har mer "Fula-blod" i sig. Om pappan är mandinka, är barnet också mandinka. Punkt slut. Även namnet ärvs från pappan. Sidia Jatta, vår värd i Gambia, hade funderingar på att ta även sin mammas namn i bruk. Att han skulle ha två efternamn. Det ena från pappan och det andra från mamman. För jämställdhetens skull, tyckte han. Folk i hans närhet var dock övertygade om en sak: Ingen skulle kalla honom för något annat än Sidia Jatta. För man hör till pappan oavsett. Ingen skulle bry sig om hans andra namn. Det enda som räknas är ju pappans namn och pappans klan.

Gifter man sig ska kvinnan flytta till mannens compound (=innegård). Man blir en del av den förlängda familjen hos mannen. Skiljer man sig lämnas barnen hos pappan eller pappans släkt. En mamma måste återvända till sin familj, utan barn. Vi träffade en man i byn Taipatou i Gambia vars bror hade varit gift med två kvinnor. Kvinnorna hade fött honom fyra barn. Men en dag gick mannen bort och kvinnorna blev änkor. Kvinnorna var tvungna att återvända till sina familjer. Och här kommer någonting som jag inte begriper. Barnen var nämligen den döda pappans egendom, därmed skulle de inte flytta med sin mamma till mammans släkt. De skulle stanna kvar hos pappans släkt. I denna historia blev det brodern till pappan som fick ta hand om fyra främmande barn.

Mina ögon öppnades mer vad gäller klantillhörighet. Jag insåg i Gambia att vi undervärderar klanens betydelse för vissa invandrargrupper i Sverige. Vi behöver mer kunskap om detta och vad det innebär för individerna som bor i Sverige. Jag är sugen på att få veta mer. Har du tips eller kunskap kring frågan?

Musik och Afrika

Musik i den afrikanska vardagen kan inte längre vara en myt! Jag har nu sett med mina egna ögon hur den fanns överallt. Den fanns i undervisningen, i barnens leker. Den fanns på kvällarna vid brasan efter en lång och slitsam dag med sitt hushållsarbete eller med arbetet inom jordbruket. Musiken fanns i talen och vid festerna. Den fanns med även när man tiggde pengar. Rytmen fanns i kvinnornas arbete vad de än gjorde. Lyssna här på Samba och hennes tack-sång till oss efter vår vistelse i Wulli i Gambia! Visst är hon underbar?

Vem är din familj?

Jag träffade en gång en somalisk man som jobbat på Migrationsverket. Han berättade att Migrationsverket alltid ställer frågan om familjen när personen söker asyl. Vilka familjemedlemmar har den berörda personen? Jag fick höra att varenda somalier som kommer till Sverige svarar huruvida deras föräldrar är vid livet eller inte och hur många syskon de har. Med andra ord är ens familj lika med som föräldrar och syskon. Detta bekräftade mina somaliska elever. Vi tänker så klart annorlunda. Skulle någon undra hur min familj ser ut skulle jag svara att jag är gift och har två barn. 

När jag var i Gambia var just familjebegreppet mycket intressant. Jag kan inte påstå att jag fortfarande riktigt förstår hur gambierna tänker kring familj. Men man pratade ofta om familjen och om den förlängda familjen (=extended family). Gränsen mellan familjen och den förlängda familjen var nog inte helt tvärsäker. Dessutom besvärade man sig inte alla gånger att göra skillnaden. En familj är ju en familj. I stort sett var ändå ens egen familj ens barn, föräldrar och syskon. Alla andra som bodde nära eller i samma innegård (=compound) hörde till den förlängda familjen. Det kunde vara ens farföräldrar, faster eller ingifta kvinnor eller kusiner. 

Den innegården där vi bodde i byn Taipatou innehöll nog cirka 50 personer. Allt gjordes kollektivt. Man turades om med saker som matlagning och vattenhämtning som om man bodde i ett kollektiv. Barnen kändes vara mer eller mindre allas egendom. Inte konstigt om familjen får en annan betydelse. Och när min tid i Gambia var slut hade jag plötsligt en ny familj. En gambisk familj! Och tiotals nya barn!

Mariama Ceesay- en för alla kvinnor

Mariama Ceesay: en feminist, oppositionspolitiker, människorättskämpe och journalist. Hennes glöd är att svårt att inte bli inspireras av. Med Mariama tillbringade vi en väldigt stor del av vår tid i Gambia. Hon tog oss runt i Serekunda, åkte med oss till Wulli och bjöd oss hem till sig själv för att gemensamt kunna laga god gambiansk middag. 

Mariama bryter normer och tabun genom att prata om det smärtsammaste hon varit med om, pedofili. Hon berättar om sin tid i total fattigdom som uteliggare efter att familjen nekat hennes historia. Tystnad skulle ha varit det enda rätta, tyckte många. Hon och hennes familjs rykte blev förstört men hon gav inte upp. Idag är hon en rebell som hon själv uttrycker saken. Hon går runt och talar med kvinnorna om pedofili och kvinnornas rättigheter. Hon uppmuntrar kvinnor till frihet och egenmakt. Hon kämpar för friheten och demokratin i Gambia. När vi pratar med Mariama ser man tydligt hur hon brinner för det hon gör. Hon är övertygad om sin sak. 

Mariama är politiskt aktiv och arbetar som journalist för den oberoende gambianska tidningen Foroyaa. Men att arbeta som journalist utan dator och kamera är minst sagt utmanande. Därför var jag extremt glad för att kunna skänka bort en laptop till henne för att underlätta hennes demokratiska arbete. Laptoppen är en gåva av en vänlig själ på Twitter. Stort tack till dig som jag fått datorn ifrån!

Har du någon briljerande idé om hur man skulle kunna bidra till Mariamas arbete är du mer än välkommen att kontakta mig.  Mariama är en stark kvinna som förtjänar all marknadsföring och som jag önskar all lycka till i sitt arbete för Gambias och världens kvinnor!    

Svårigheter i alfabetiseringsundervisningen i Gambia

Det var underbart att följa med i alfabetiseringsundervisningen i Gambia.  Men undervisningen hade sina svårigheter. Här är en lista över några punkter jag kommit på.

1. Det saknades böcker och pennor.
2. Det saknades bänkar och bord. 
3. Det saknades kunniga lärare.
4. Det saknades utbildningslokaler. 
5. Det saknades el/ljus för att kunna bedriva undervisning efter att mörkret hade fallit (vilket skulle kvinnorna föredra). 
6. Det saknades tid i vissa perioder för att kunna följa med i undervisningen kontinuerligt. Speciellt regnperioden var tuff. Då hann inte kvinnorna komma till lektionerna. 

"Det saknas"-lista är lång och skulle kunna göras ännu längre. Man märker snabbt om hur basala saker vi pratar om nu. Men det som inte saknas i vuxnas alfabetiseringsundervisning i Wulli-distriktet i Gambia, väger ändå mest: Viljan att lära sig!

Var är alla de unga männen?

Byn Taipatou där vi bodde under vår vistelse i Wulli hade ca 350 män och 850 kvinnor. Hur många barn vet jag inte men de var många. De fanns överallt. De var allt från bebisar till ungdomar. Både pojkar och flickor. Men att männen bestod av bara 1/3 del av befolkningen i byn var märkligt. Var var alla de unga männen? Flera av de männen som bodde kvar i byn hade flera fruar. Det i sin tur bidrog till ännu större antal barn. 

Men besöket i huvudstadsregionen gav en annan bild. Majoriteten av befolkningen där var unga män, såg det ut som. Det kanske var dit männen från byarna kom för att tjäna pengar. Bättre inkomster lockade nog männen.  Och drömmen om Europa. Det verkade som om alla drömde om Europa, önskade sig flytta hit. Och till Europa var det lättare att komma om man bodde i huvudstaden, nära de få turisterna som fortfarande kom till landet. Jag såg som min uppgift att ge en annan bild. Att gräset inte alla gånger var grönare på andra sidan. Jag hade ju sett alldeles för många olyckliga individer i mitt klassrum som fått lämna allt bakom sig, sin kultur, sitt språk, sin familj, sin identitet. Visst till ett ekonomiskt bättre liv men ändå, tommare och ensammare liv också. 

Men de unga kvinnorna? Vad har de för val i livet? Ofta inte många, tyvärr. Har de tur får de välja sitt livs kärlek men inte ens det är någon självklarhet. Alldeles för många tvingas gifta sig med någon i samma släkt, i samma by. Alldeles för många blir mannens ägodel, mannens andra, tredje eller fjärde fru. 

   

Gemenskap vid middagar

Gemenskap var något oerhört stort i Gambia. Byn Taipatou var inget undantag. Att äta middag skedde så klart gemensamt. Vi satt runt en stor fat mat med flera personer. Alla åt från samma fat. De flesta åt med händerna, vi var hedersgäster som fick skedar. Det var väldigt fint att göra det tillsammans. Det kändes verkligen att man var en del av familjen. Men myntet har sin andra sida också. Hygien i byn var inte det bästa. I de primitiva förhållandena var det så klart svårt att hålla samma standard som vi var vana vid i Sverige. Sanden, som fanns överallt, kändes ofta i tänderna. Samma sand som vi trampat på, samma sand där lilla Mohammed bajsat på och samma sand där byns män spottat på. Och att rinnande vatten saknades i byn var ju en garanti att allas händer inte var de renaste efter toalettbesöket. Och de händerna åt från samma fat som vi. Gemenskapen har sitt pris!

Romantisering av Afrika

Innan vi tog oss till Wulli från huvudstadsregionen träffade vi en imponerande oppositionspolitiker Halifa Sallah. Hans råd inför resan till landsbygden var att inte romantisera bilden av Afrika, vilket vi lätt skulle kunna göra när vi landade i Wulli och fick delta underbara ceremonier med dans och trummor. Jag vet nu exakt vad han menade med sina ord.

Halifa Sallah

Att komma till Wulli var en av mina starkaste upplevelser i livet. Jag har nog aldrig blivit så väl mottagen någon annanstans. Cirka 100 personer väntade på oss. Dans och trummor, tiotals barn som ville skaka hand med oss. Jag kom lätt in i rytmen och tyckte att jag nästan hittade de svåra afrikanska rytmerna i kroppen. Vi klev tillbaka in i bilen och fortsatte i gånghastighet till nästa by. Folket följde med till byn där ytterligare 100 personer väntade på oss. Vi var som kungligheter som alla ville se och dansa med. 

200 personer var på plats bara för vår skull! En efter en visade de sina danskunskaper och drog oss med till dansen. Vi dansade tills solen gick ner. Vi hann även höra massor med tal från olika personer. Alla avslutade talet: From your home to your home! Det kändes stort! 

Exakt som Halifa Sallah sa vore det enkelt att romantisera denna bild. Att folket trots allt är så lyckliga i Afrika. Att den sanna lyckan inte kräver pengar och material. Men hur man än vrider och vänder saken är folket i byn Taipatou, likasom i de flesta platserna i Gambia, fattiga och sliter sina kropp med arbete från morgon till kväll. Deras liv är långt ifrån lätt och ceremonierna och dansen på kvällarna kan vara ett sätt att balansera livet. Byn Taipatou saknar el och rinnande vatten, all mat lagas på brasan ute på gården. Kläderna tvättas för hand. Samtidigt ska man försöka få någon slant genom att odla sina grönsaker och sälja dem på marknader. 85 % av arbeten är s.k. kvinnoarbeten där mannen inte har någon plats. 

Så ja, helt underbart med dans och trummor! Vilken glädje och vilken energi men förmodligen nödvändigt i fattigdom och i ett slitsamt liv!

Keba Karang: Alfabetisering i Gambia

Två veckor i Gambia, fullt med intryck och erfarenheter. Nu är det dags att reflektera över vad jag upplevt och lärt mig. Tankarna är så många att jag inte vet vad jag ska börja med.

Keba, Karang, Adult literacy, vuxnas alfabetisering på Gambias landsbygd, i Wulli distriktet, skedde på vuxnas villkor. Nödvändigt om man ska få kvinnorna och de enstaka männen till lektionerna. Tiden och antalet lektioner per vecka bestämdes av deltagarna varje gång de träffades. Lektionerna hade nyligen påbörjats igen efter en regnperiod då man inte hann så mycket mer än sitt ordinarie arbete med jordbruket. 

Det satt oftast 30-50 kvinnor i varierande ålder, många med sina barn, på lektionerna under ett träd eller i en enkel undervisningslokal beroende på vilken by vi var i. Svarta tavlan stod lutad mot en husvägg eller ett träd. Folk satt på enkla bänkar, stenar eller vattendunkar. Skrivböcker, pennor och suddgummin fanns nästan inte alls. Det unika i Wulli är att alfabetisering icke sker på landets officiella språk, engelska, utan på deltagarnas modersmål mandinka.

Avkodning och matematik var de upprepande momenten i undervisningen. Den som ville svara skulle lyfta upp handen och gå fram till tavlan. Varje rätt svar fick fina applåder. Ibland avslutades lektionerna med diskussioner av olika slag. Man kunde prata om vikten av att lära sig att läsa eller om hur ett annat alfabetiseringsprojekt skulle påverka området. 

Stämningen var ofta en aning kaotisk utifrån det västerländska perspektivet. Kvinnor kom lite i olika tider, någon tänkte inte på att lektionen redan påbörjats och tog en runda för att hälsa alla innan hon satte sig vid bänken. Barn ammades, något skrek och fick bäras bort. Fåren bräkte och åsnan vrålade.  

Men viljan att lära sig fanns definitivt med. Lektionerna var fullt med entusiasm, humor och värme. Kvinnorna i området hade börjat förstå vikten av utbildning. En kvinna jämförde hjärnan med en dator. Det pratades om de mänskliga rättigheterna, varav en var utbildning. Ibland kom orden i form av en sång.

Allt detta sker tack vare Sidia Jatta som under en lång period kämpat för att utveckla området. Utvecklingen ska ske inifrån, sa han ofta. Och för att kunna ge redskap för folk för att utveckla landet behövs utbildning. Mer om Mr Sidia Jatta får du läsa senare. Sidia Jatta, Gambias Mahatma Gandhi, förtjänar en grundligare presentation i något av mina senare inlägg. Innan dess kan du läsa lite om honom här.    

Sidia Jatta

Tack och god jul!

Tack du min fina läsare som jag fått under det senaste halvåret jag skrivit min blogg! Jag hoppas att du fortfarande trivs med på resan! Mitt nästa resmål är Gambia! Inte direkt till de vackra sandstränderna där utan till landsbygden i Wulli-diskriktet där jag och två kära vänner/kollegor upplever det riktiga afrikanska livet och på köpet lär oss mer om hur man alfabetiserar vuxna i Afrika. Det blir säkert en resa fullt med äventyr och många lärdomar, ett minne för livet helt enkelt, men även en resa fullt med saknad till min underbara familj som stannar kvar i det kalla! Jag byter perspektiv, lever primitivt under enkla förhållanden i ett nytt land utan min familj men förhoppningsvis leder det till många nya värdefulla insikter om livet. Hänger du kvar i min blogg kommer du säkert få läsa mina tankar från resan nästa år, 2013! 


Mitt nyårslöfte kommer nog bli att bli ännu bättre litteracitetslärare med ännu mer förståelse för mina elever och ännu mer engagemang för de som aldrig fått en möjlighet att gå i skolan som barn! Och till Jultomtens önskelista har jag skrivit bl a ett önskemål om att min elev som Migrationsverket vill skicka till Bulgarien får stanna i Sverige. Sen har jag önskat att Sverige gav bättre förutsättningar till dem som har kommit hit för att arbeta men aldrig fått en möjlighet till ett arbete i vårt land. Mina elever skulle nu säga Inshallah! Jag nöjer mig att önska dig God Jul och Gott Nytt År innan mina löften och önskemålen blir uppfyllda!