Vem är din familj?

Jag träffade en gång en somalisk man som jobbat på Migrationsverket. Han berättade att Migrationsverket alltid ställer frågan om familjen när personen söker asyl. Vilka familjemedlemmar har den berörda personen? Jag fick höra att varenda somalier som kommer till Sverige svarar huruvida deras föräldrar är vid livet eller inte och hur många syskon de har. Med andra ord är ens familj lika med som föräldrar och syskon. Detta bekräftade mina somaliska elever. Vi tänker så klart annorlunda. Skulle någon undra hur min familj ser ut skulle jag svara att jag är gift och har två barn. 

När jag var i Gambia var just familjebegreppet mycket intressant. Jag kan inte påstå att jag fortfarande riktigt förstår hur gambierna tänker kring familj. Men man pratade ofta om familjen och om den förlängda familjen (=extended family). Gränsen mellan familjen och den förlängda familjen var nog inte helt tvärsäker. Dessutom besvärade man sig inte alla gånger att göra skillnaden. En familj är ju en familj. I stort sett var ändå ens egen familj ens barn, föräldrar och syskon. Alla andra som bodde nära eller i samma innegård (=compound) hörde till den förlängda familjen. Det kunde vara ens farföräldrar, faster eller ingifta kvinnor eller kusiner. 

Den innegården där vi bodde i byn Taipatou innehöll nog cirka 50 personer. Allt gjordes kollektivt. Man turades om med saker som matlagning och vattenhämtning som om man bodde i ett kollektiv. Barnen kändes vara mer eller mindre allas egendom. Inte konstigt om familjen får en annan betydelse. Och när min tid i Gambia var slut hade jag plötsligt en ny familj. En gambisk familj! Och tiotals nya barn!

Demokratiundervisning för illitterata

Demokrati betyder frihet! Det tyckte alla i gruppen. Men att Somalia klassades som ett demokratiskt land gjorde mig lite osäker. Bäst att jobba extra hårt med begreppet demokrati nu. Frihet, att kunna gå i skolan, att inte ha krig, att ha fred, alla får tycka vad de vill... Än så länge många fina men tomma ord för illitterata elever som i princip hela sitt liv levt i ett icke-demokratiskt och krigsdrabbat land, Somalia. Hur skulle dessa personer kunna bli fullvärdiga medborgare i Sverige? Går det ens?

Hur skulle en idealisk representant för eleverna se ut då? Alla ville ha en representant som inte var för ung och inte för gammal heller. Dessutom skulle representanten vara utbildad. Det var alla överens om. Men könet då? Mannen och kvinnan fick ungefär lika mycket röster, några tyckte till och med att könet inte spelade någon roll. Där fick jag mina förutfattade meningar krossade! Hade någon frågat tidigare hade jag gissat på män, uteslutande. 

Nästa steg var att bilda föreningar. I små grupper skulle man bilda en förening. En lektion om föreningslivet helt enkelt. Åktenskapshjälp, Hjälp för de som hjälp behöver och Somalia-hjälp. Många fina tankar. Många möjliga föreningar. 

När vi jobbat med tema demokrati ett tag var det dags att ta upp mänskliga rättigheter. Hur ser listan ut? Vilka var viktigast för eleverna? Vilka kan man strunta i, i värsta fall? Vi spelade (med hjälp av modersmålet) ett intressant spel om mänskliga rättigheter. Du hittar spelet här. Steg för steg skulle man plocka bort mänskliga rättigheter som var minst viktiga. Svårt! Religionsfriheten gav ingen bort. Det tolkar jag som en rätt att vara den man är. För religion är väldigt viktigt för de flesta somalier. Det går hand i hand med identiteten. 

Näst i demokratiundervisningen var olika spel om samarbete. Förbluffande! Så fint eleverna samarbetade! Antingen hade lektionerna om demokrati påverkat eller jag hade varit blind tidigare när jag inte sett allt detta. Vi gick även igenom hur riksdagen fungerar och hur det går till när man röstar. Alla dessa frågor! Eleverna var verkligen engagerade! En elev berättade om sina samtal hemma. Hon hade precis fått höra att det en gång var väldigt demokratiskt och fint i Somalia. Många funderingar om detta. Många frågor. Varför hjälper ingen oss? Varför tillåts kriget fortsätta? 

Det är helt otroligt hur mycket intresse det fanns i klassrummet! Och när eleverna till slut sa att de nu verkligen förstår demokrati kändes det verkligen att de gjorde det. I alla fall på mycket högre nivå än de gjorde tidigare. Helt otroligt!  

Till slut var det dags för en prövning! Gruppen skulle skriva ett medborgarförslag till sin stadsdel. Rösta kan eleverna ännu inte i Sverige så medborgarförslaget fick bli det första steget mot att rösta. Det ska städas mer. Det ska finnas fler nattvandrare. Det ska byggas en cykelbana och erbjudas billiga cykelkurser. Ett kafé för kvinnor vore trevligt. Stadsdelen saknar bankomat! Många fina tankar! Eleverna blev stolta! Tyvärr väntar de fortfarande på ett svar från stadsdelen. Ett svar som aldrig verkar komma. 

När allt detta arbetas i flera veckor samt klassråd hölls varje månad känns det verkligen otroligt! Jag känner starkt att det går att bli fullvärdig medborgare i Sverige även om man börjar sin bana som illitterat. Men det kommer inte gratis och det kommer inte självt. Det måste bearbetas steg för steg och dit måste man komma tillbaka till. Men som sagt, det går! 

Dhaqan Celis - ett somaliskt hedersrelaterat förtryck

"Så klart får du använda min bild", sa eleven glatt till mig. Hennes fina bild var mycket värd för mig! Och jag var tacksam för att kunna använda den i olika sammanhang. Vid ett annat tillfälle var eleven sur på en annan lärare för att hennes bilder (som hon gett tillåtelse till att använda) spridits via en gruppsida på Facebook. Jag tog tillfället i akt för att prata med henne. Jag började genom att berömma hennes bild och jag frågade en gång till om jag fick använda hennes bild. "Absolut", sa hon igen. Men utan att jag behövde fråga mer började hon prata. Hon uttryckte sig en oro för en bild på Facebook. Någon skulle kunna se den och skicka henne tillbaka till Somalia. Jag fick höra att hon var orolig för bilden för hon tillsammans med en kille där. Jag fick se bilden senare. Jag tyckte inte alls att hon hade någon kontakt med killen på bilden; de råkade bara vara på samma bild. 


Jag förstod inte riktigt innebörden av det tjejen sagt till mig innan jag läste om Ahmed på Brinkemobloggen. Ett barn som anses ha förlorat för mycket av sin somaliska identitet skickas tillbaka till Somalia för att kunna återförenas med sitt somaliska ursprung. Sådana resor kallas Dhaqan Celis enligt Per Brinkemo. Eleven som jag pratade med var inget barn men en ung tjej. Hon betonade att pappan hade makt, trots att han befann sig i Somalia. Det är obegripligt hur ordet kan spridas så fort ända till ett av mest kaotiska länderna i världen, Somalia. Men ordets makt i den oraliska kulturen ska absolut inte underskattas.


Samtalet med eleven skedde tyvärr på min sista dag i den skolan. Jag försökte säga till henne att hon som vuxen skulle kunna påverka sitt eget liv. Att hon hade alla möjligheter i Sverige. Men tyvärr, mitt arbete med henne tog slut precis då det borde ha börjat. För mig handlar Draqan Celis om somaliskt hedersrelaterat förtryck. Debatten i media om hedersrelaterat våld och förtryck tar oftast bara upp exempel från Mellanöstern. Det är väl dags att undersöka vidare hur den somaliska typen av hedersförtryck ser ut. Därefter kan vi försöka hitta vägar till de unga somalier som inte vill leva efter hedersnormerna men tvingas till det.     

Socialen tar våra barn!

Många elever till mig är rädda för myndigheter. Det är svårt att förstå hur djupt rädslan och hatet sitter. Jag kan någolunda förstå var rädslan kommer ifrån. Polisen i hemlandet har inte alla gånger varit för att hjälpa en individ. Polisen har kanske pressat ut pengar eller till och mer torterat en, skyldig eller inte. Jag har hört att inte bara polisen i Sverige drabbas. Inte ens brandkåren är välkommen alla gånger. En möjlig anledning till det är att militären agerar som brandkår i många länder och att förtroendet för myndigheter överhuvudtaget är lågt.


När jag arbetade med tema föräldraskap med en grupp somalier ställde jag frågan vad eleverna vet om föräldskap i Sverige. Alla svarade nästan i kör: Socialen tar våra barn! Eleverna var oroliga för att socialen skulle ta barnen från dem om barnen en dag skulle få komma till Sverige (de flesta hade sina barn kvar i Afrika). Därför uttryckte de sig en oro för att inte våga vara föräldrar i Sverige. Eleverna visste att man inte får aga sina barn och att det inte är lätt att vara en förälder i ett nytt land. Men deras önskan var att få veta hur man gör istället? Hur kan man lyckas som förälder i Sverige? 


När jag lyssnade på elevernas oro insåg jag varför oroligheter bland ungdomar i Tensta eller Rosengård förekommer. Att föräldrarna inte vågar ställa krav på barnen eller sätta gränser är en bidragande faktor. Det var det eleverna på min kurs uttryckte sig flera gånger. Många är oroliga för att göra fel pga rädslan för socialen. 


Vad gjorde vi då? Vi bjöd in en person från socialen. Det blev lyckat. Väldigt lyckat faktiskt! Kanske blev det ännu mer lyckat just för att personen råkade ha samma ursprung som eleverna. Ämnet avdramatiserades och det kom fram att eleverna egentligen inte hade sett en enda familj förlora sina barn till socialen. Men rykten hade varit starkare än faktumen och i den oraliska kulturen eleverna kommer ifrån har rykten pondus. När eleverna hade blivit av med oron för socialen, kunde vi koncentrera oss på andra viktiga frågor. 


Så mycket som det går fel i integration. Så mycket som vi skulle kunna rätta till om vi mötte varandra på bättre sätt. Att kunna lyssna och förstå vad invandrare har på hjärtat och sen möta fördomarna är viktigt om man vill nå fram till varandra. Ingen dialog, ingen integration. Och viktigast av allt maktbalansen utjämnas. Det är inte VI som ska lära DEM utan vi ska lära från varandra. Allt integrationsarbete, oavsett om det är sfi, politiskt arbete eller föreningsliv, ska utgå från en jämställd bas. Då kan vi möta varandra och då kan vi veta mer om varandra och sluta tro så mycket.  

Rätt Steg - en framgångsrik utbildning för illitterata och kortutbildade

Jag har den senaste tiden arbetat på Rätt Steg som är ett delprojekt inom Etablering Stockholm.
Rätt Steg utbildar den som är nyanländ och kortutbildad i Stockholm genom att utbildning i samhälls- och arbetslivskunskaper för att möjliggöra vägen närmare arbetslivet. Kursdeltagarna går parallellt på sfi. Stolt kan jag berätta att flera kursdeltagare har fått en anställning efter att ha gått på Rätt Steg. Helt underbart! Rätt Steg har verkligen lyckats. Men vilka är framgångsfaktorerna?


Först och främst har man tillgång till modersmålsstödet på Rätt Steg. Det har varit en dyrbar hjälp för att nå fram till eleverna, inte bara språkligt utan även kulturellt. Denna hjälp saknas oftast på sfi. Det är så klart mycket bättre att veta vad som sägs än att gissa sig fram.


Rätt Stegs lärare är inte bara lärare. De är även mentorer, något som inte brukar förekomma på sfi på samma sätt. Mentorernas uppgift är att ha ansvar för undervisningen, men även att samverka med sfi-lärare, handläggare, coacher, skolpersonal med flera. Dessutom ska mentorn stötta och handleda kursdeltagaren. Mentorn är lite som allt i allo för att kursdeltagaren lyckas med sina studier men även ibland ett viktigt stöd för att kursdeltagaren får sina basala behov tillgodosedda. Det kan till exempel handla om att hjälpa boka tid till läkaren eller kontakta socialsekreteraren när kursdeltagaren plötsligt inte fått sitt försörjningsstöd. 


Teman i Rätt Steg är följande: 

• Praktisk samhällsorientering
• Grundläggande datorkunskap
• Praktisk arbetslivserfarenhet
• Föräldraskap
• Hälsa 

Teman är valda utifrån de kunskaperna som behövs i det här nya samhället och för att kunna komma närmare arbetslivet. Innehållet i varje tema styrs av elevernas önskemål och mentorernas tankar vad som behövs. Dialogen i denna fas är väldigt viktigt. Annars kan man missa elevernas behov totalt. Har man en öppen dialog kan man bättre se vad som behövs för att förstå mer om det svenska samhället och arbetslivet. 


Dessutom har Rätt Steg en fungerande praktikmodell där många bitar som man lärt sig under utbildningens gång faller på sin plats. 


Jag har sett att Rätt Steg - modellen fungerar men jag har länge sökt ett djupare svar varför. Jag läste idag en artikel av Qarin Franke som jag läst för länge sedan men hade helt glömt bort. Artikeln heter Alfabetiseringsundervisningen och vardagens krav på litteracitet.
Artikeln handlar om hur en framgångsrik alfabetiseringsundervisning ser ut. Franke lyfter upp tre viktiga punkter.  

1) ömsesidig respekt och levande dialog mellan alla medaktörer i utbildningen (2) meningsfullhet och användbarhet när det gäller undervisningens form, innehåll och material
(3) allas delaktighet och medansvar i lärandeprocessen


Nu är vi nära svaret, anser jag. Att man har ömsesidig respekt borde vara en självklarhet oavsett utbildningsform. Jag brukar prata om Ramar och kramar när jag pratar om min undervisning (Se Lisetten nr 1 2012: s. 16). Men levande dialog kan vara svårt utan hjälp av modersmålet. Den möjligheten har man på Rätt Steg. 


Innehållet i Rätt Steg ska vara meningsfullt och "vuxet". Man är plötsligt en vuxen människa med sina vuxna behov, allt från att förstå hur en förskola fungerar till att förstå vad en arbetsgivare förväntar sig från dig som individ.


Allt detta sker som jag redan nämnt i dialogform. Dessutom betonas individens ansvar hela vägen. Det är du som individ som skapar förutsättningar för din framtid. Rätt Steg är bara ett hjälpmedel.

Somaliernas återförening med sina barn i Sverige

Jag har under vårterminen 2012 jobbat med enbart vuxna, illitterata somalier. Många av kursdeltagarna har sina barn kvar i Afrika. Livet är en daglig kamp mellan att orka kämpa vidare och att inte orka. Det är en stor sorg att se deras smärta. De blir aldrig hela utan sina barn. Och jag kan verkligen inte klandra dem. Jag är ju en mor själv och vet hur starka känslor en har mot sina barn.


Mina kursdeltagare kämpar ständigt för att få sina barn hit till Sverige. Men hur går det till? Jag har försökt få fram mer information om hur man kan återförena sig med sina barn. Somaliernas pass eller id-handlingar godkänns ju inte i Sverige och det gör saken mycket svårare. När jag läser runt i Migrationsverkets sida hittar jag inga tydliga riktlinjer. Jag får fram att man kan erbjudas ett DNA-test för att styrka släktskapet. Jag får även fram att Migrationsverket kan erbjuda ett DNA-test om man kan få uppehållstillstånd när släktskapet är styrkt. Men vad jag inte får fram är när barnet egentligen kan få uppehållstillstånd. Vilka regler och riktlinjer gäller då? Jag fick inte svaret på min fråga ens när jag talade med en expert på Migrationsverket.


Jag befarar att det är godtyckligt. Jag har sett en somalier att få göra ett DNA-test och därmed får sin familj till Sverige samtidigt som jag har sett en annan somalier att inte få göra test och därmed inte får sin familj hit. Ingen kan förklara varför det gick till så där. Det skrämmer mig. Det skrämmer mig att jag alldeles för ofta får en känsla av att Migrationsverkets process inte är rättssäkert. Hoppas, hoppas, verkligen, att jag har fel!

Psykisk och fysisk ohälsa

Huvudvärk, ont i ryggen, ont i benen, ont i axlarna. Hjärtat klappar för hårt när man går upp i trappor. Kanske ett hjärtfel? Trötthet och smärta. Ingen ork, ingen lust, ingen kraft. Det är inte så ovanligt att elever på sfi känner sig trötta och kraftlösa. Den känslan är ibland så stark att man inte kan koncentrera sig på skolan. Alldeles för många elever har en dålig hälsa och en dålig självinsikt. Det gäller inte minst för illitterata. Det är ju en allmän sanning att ju lägre utbildningsnivå man har desto sämre hälsa har man. Detta alltså generellt och oavsett nationalitet.

Det är viktigt att få ordning på den fysiska hälsan. Att en person är frisk gör att man har lättare att ta sig in kunskap och därmed även att få ett jobb i Sverige. För vem vill anställa sjuka? Och ännu mindre: Vem vill anställa en som är både sjuk och har bristande svenskkunskaper? Inte många skulle jag tro. Ibland kommer det fram att värken i kroppen är lätt löst. Huvudvärken kan ”bara” handla om en dålig syn. Då kan ett par glasögon lösa problemet. Toppen! Men vad gör sfi:n när det behövs mer?

Jag läste en artikel på GP om somalier i Sverige och deras psykiska ohälsa. I artikeln skrivs att mellan 30 och 40 procent av flyktingar från ett krigshärjat område lider av mer eller mindre allvarlig PTSD. Detta säger Eva-Lena Lindholm, chef på regionens kris- och traumaenhet i Göteborg. Tänk hur många av dessa personer sitter på sfi år efter år och inte kommer någonstans på grund av PTSD och trauman. Är det inte det minsta att man kräver en skolsköterska och en kurator till sfi? Då kan man kanske nå fram till dessa elever bättre än vad man gör idag. Det är skamligt att den hjälpen oftast saknas på sfi. Ingen lyfter upp saken ens. Ibland har man en övertro att vuxna människor kan söka hjälp själv när det behövs. Men vad händer när man inte kan söka den hjälpen? När man inte har den kunskapen? När man aldrig tidigare fått den möjligheten? När man dessutom är illitterat. Är det inte bättre då att hjälpen kommer till en?

Men i samma artikel säger Yasin Ekdahl, möjligen den enda somalisktalande psykologen i Sverige, att det inte är så lätt att få somalier till psykvården. ”Antingen är man frisk eller så är man galen. Det finns inga steg däremellan.”, säger han. Det här känner jag igen. Det är inte lätt att få somaliska elever på sfi, som verkar må dåligt, till en psykolog. Samtidigt har jag ändå en erfarenhet att många somaliska ungdomar på Språkintroduktionen går till kuratorn. Är det för att en kurator inte är en psykolog? När jag översätter ordet kurator i Lexin, ett lexikon på nätet, får jag fram en följande formulering: person som har till yrke att ge råd och upplysningar i allmänna och individuella sociala frågor. Det kanske inte är så laddad att gå till en person som ger råd och upplysningar. Jag vet inte. Hur som helst, många mår dåligt, pga. traumatiska upplevelser från kriget. Jag skulle göra det om jag hade upplevt krig! Är inte sfi då en bra kanal att nå fram till personer med psykisk och fysisk ohälsa?