Den senaste perioden har jag arbetat med temat Migration med mina nyanlända. Ett arbetsområde som hör till samhällskunskap på högstadiet. Häromdagen skapade vi en egen migrationspolitik till Sverige. Eleverna var ganska överens: Sverige ska ta emot många invandrare men bara snälla sådana. Om man visar att man är snäll och en bra person ska man kunna stanna i landet. Oavsett var man kommer i från.
Så många gånger som jag tänkt samma som eleverna. Tänk om man fick handplocka invandrarna vi tar in i landet. Du som är så fin får stanna. Oavsett asylskäl. Men det är så klart svårt. Det behövs en viss reglering. Men reglering gör också att det blir fyrkantigt.
Jag ser individer i klassrummet. Jag ser oftast väldigt fina individer och kan inte reglerna om invandringen. Många av dessa individer har ett tungt bagage med sig. Jag har svårt att se att någon av dem inte skulle ha skäl att stanna i landet. Det är där allt krockar. Migrationsverket tolkar sina regler utifrån paragraferna de har. Jag ser människan. Emellanåt kommer vi fram till olika resultat. Då svider det i hjärtat.
Detta är ett svar till alla de främlingsfientliga åsikter som jag möter i sociala medier, inte minst på Twitter.
Nej, det är inte så att jag vill behålla alla asylsökande i detta land. Vi kan förmodligen inte. Jag tror ändå att vi kan behålla fler men framför allt vill jag ha en rättvis asylprocess. Och human! Mer begär jag inte.
Jag tycker faktiskt att det är helt okej att erbjuda en macka mitt på natten till en som ska utvisas från landet och som nu sitter i Migrationsverkets förvar i väntan på utvisning. (Läs mer här.) För vad är poängen att förbjuda? När man vet att alla dessa människor mår dåligt på grund av utvisning, kan man inte då visa lite medmänsklighet och ge en macka till dem som inte varit kapabla att äta mitt på dagen? För alla dessa människor trots att asylskälen inte alla gånger räcker till har haft något skäl att komma hit. Nu krossas deras drömmar och framtidsplaner. Så visst är det naturligt att de mår dåligt. Vissa till och med är livrädda.
Och nej, jag tycker faktiskt inte att jag begär ett brott när jag hjälper en papperslös, en före detta elev till mig, som har betytt mycket för mig. Som har visat sin otrolig värme i klassrummet. Och som har haft en mycket olycklig barndom. Och som i Europa har misshandlats och sexuellt utnyttjats.
Dessutom tycker jag inte att det är något konstigt att några ljuger i sin intervju på Migrationsverket. De är trots allt in en utsatt situation. De vet inte hur mycket de kan lita på myndigheterna i Sverige eller om de hellre ska säga så som smugglaren har sagt är bäst? Dessutom är asylsökande många gånger förvirrade i intervjusituationen. De vet inte ens vad som är viktigt att säga just då.
Det här har jag att säga just nu! Mer kommer säkert för jag antar att ni inte ger upp! Ni kommer att attackera mig framöver också. Med gömd identitet så klart!
Jag får ibland frågan om jag tror att alla mina elever är under 18 år. "Nej, det tror jag inte", svarar jag. Men jag vet också att omständigheterna kan tvinga en att ljuga om sin ålder när hen anländer till Sverige.
I boken Somalier i Sverige - mellan förtvivlan och hopp ges ett exempel om orsaken till lögnen.
I boken intervjuas Ahmed, vars fingeravtryck finns i Italien, om sin anledning: "När jag kom till Sverige var jag 22 år, men påstod jag var 13 - nio år yngre än jag egentligen är. På så sätt kunde jag undvika att lämna fingeravtryck."
Ahmed lyckades få uppehållstillstånd men att gå i skolan med så mycket yngre barn är inte alla gånger enkelt. Ahmed säger vidare i intervjun: "Det svåraste är att jag måste leva mitt liv i flera olika världar. Jag fyller 25 snart, men låtsas vara 16. Jag går i en klass med barn som är yngre än mig. Jag klär mig som dem, jag beter mig som dem och jag har samma slags frisyr. Jag är inte den jag egentligen är. Innerst inne är jag någon annan. "
En annan lögn kan vara ens utbildningsbakgrund. Att inte ha en skolbakgrund innebär automatiskt rättighet till flera sfi-timmar. Efter sfi studerar man svenska som andraspråk (SAS). När man studerar SAS ansöker man oftast CSN-pengar för att klara sitt uppehälle. Men plötsligt får man ett svar: "Eftersom du gick i gymnasiet i ditt hemland har du inte rätt till fullt studiestöd." Inte konstigt om man ljuger och uppmuntrar sina landsmän som är på väg till Sverige att ljuga.
Jag rekommenderar förresten att läsa boken Somalier i Sverige - mellan förtvivlan och hopp. Där finns många intressanta tankar kring somalier och orsaker till att deras integration inte alla gånger gått så som vi önskat. Boken kan du ladda ner eller beställa kostnadsfritt här.
Min gamla granne levde utan uppehållstillstånd i sju år. Han hade två söta barn tillsammans med en kvinna som han inte fick gifta sig med officiellt. Han hade ju inga papper för att visa vem han egentligen var och därmed kunde inte kyrkan eller moskén vigda dem. Varje morgon lämnade han sina barn på förskolan och hämtade dem tillbaka hem tidigt på eftermiddagen. Han levde som alla andra i princip. Utom att han saknade rätten att studera, arbeta och få vård. Till slut fick han lämna Sverige för att kunna ansöka uppehållstillstånd som anhörig. Det vågade han inte göra i sitt land utan åkte till sambons hemland. Nu väntar han på besked.
Samtidigt känner jag en kvinna som olyckligt nog blev kär i en man. Mannen visade senare en annan sida av sig själv. Han var kriminell och grovt inblandat i drogaffärer. Innan hon insåg hans mörka sida hade hon blivit gravid. Hon födde tvillingar till honom. Den senaste tiden har han tillbringat sin tid inne. Han släpptes fri nyligen och har återigen rätt att träffa sina barn. Det kräver han få göra men i verkligheten är han högst ointresserad av sina barn. Han kommer sällan till de bestämda möten med barnen och när han väl gör det behandlar han barnen dåligt. Det som är gemensamt i den här historien och i min gamla grannens historia är både männen saknar uppehållstillstånd och har två barn i Sverige med en kvinna som har anknytning till Sverige. Men när min bekant träffar jurister för att den kriminella mannen skulle förlora all rätt till sina barn och helst skulle få lämna hela landet får hon ett besked att det är nästan omöjligt att kicka ut en man som har barn i Sverige. Pappans rätt till barnen väger så mycket. Mer än barnens rätt till ett tryggt liv.
Och det är tyvärr den kriminella mannens historia som Sverigedemokraterna lyssnar. Det är tyvärr hans historia som förstör för så många andra i det här landet. Och samtidigt sticker orättvisan i ögonen. Pappa A är inte samma som pappa B. Men det är pappa B som förmodligen får stanna i Sverige men pappa A, trots att han sköter sig och tar hand om sina barn väldigt väl, fick åka ut från landet för att försöka få rätten till sina barn därifrån.
Hoppas ni inte tröttnar på ämnet! Men jag kan inte låta bli! Hans röst måste komma fram. Hans historia måste skrivas. På så sätt lämnar han sina spår i flera människor liv än bara i mitt.
Allt började i augusti. Han kunde inte läsa eller skriva men han var väldigt smart. Hans ödmjuka sätt imponerade mig. Han berättade om sin mamma som köpt honom och som gett honom opium i nappflaskan när han skrek för mycket. Han berättade om sin tid i Grekland där han lärde sig engelska och lagade mat på en restaurang. Han skulle vara grymt bra på att laga mat. Han berättade om de flera olika gångerna han hade försökt ta sig vidare till Italien utan att lyckas. Han berättade om Bulgarien där han misshandlats. "När kommer min tid?" frågade han ofta nästan uppgivet. "Snart", ljög jag. Men innerst inne, vet inte varför, visste jag. Den tiden skulle inte komma snart.
Idag den 28 november, på en mycket grå och regnig dag i Stockholm, kom han nedstämt till skolan. Han hade dagen innan fått höra att han skulle tillbaka till Bulgarien. Tillbaka till häktet, tillbaka till våldet. Ett Dublin-fall helt enkelt! Ingenting att göra! Går inte att överklaga! Går inte att få en jurist! Dit bara! Punkt slut. Han bad Migrationsverket att hellre skicka honom tillbaka till Afghanistan. Till och med det vore bättre. "Det går inte", var svaret. Tillbaka till Bulgarien bara.
Och alla dessa känslor i klassrummet! Eleverna grät! Vilken oro som spreds bland de som fortfarande väntar på sitt PUT. Och hej då! Den värsta dagen i mitt liv kan jag nästan säga! Jag i mitt bortskämda liv!
Jag är arg, frustrerad och ledsen. Det är sällan jag känner någonting så här starkt! Och det är bara jag i mitt varma hem fullt med kärlek och lycka. Hur känns det inom honom då?
Jag är arg på Dublin-avtalet! Jag anser att det inte är ett rättvist avtal. Vi måste ta mer ansvar i Europa! Vi kan inte belasta Italien, Grekland, Bulgarien eller Malta med allt detta! Vi måste ta vår del av kakan. Det är självklart att alla dessa desperata och fattiga människor kommer till Europa via dessa länder. Det är inte hit till Sverige de landar först. Men några av de lyckas smita iväg till Norden utan att lämna spår av sig i något annat land. Men inte alla. Och de som inte lyckas far alldeles för ofta illa. Vi behöver helt enkelt en bra och gemensam flyktingpolitik i Europa som grundar sig i human människosyn överallt. Det här känns bara orättvist och fel!
Han får stanna, varsågod. Han i samma situation får icke stanna. Han ska till Bulgarien. Och sen då? Bulgarien vill inte ha honom. Bulgarien sparkar ut honom men först ska han sitta i fängelse lite, kanske ett halvt år, om han själv har rätt. Varför vet jag inte men jag bryr mig inte om det! Jag bryr mig om rättvisan! Om människorna! Om honom! Jag bryr mig helt enkelt om honom för han var världens finaste kille och jag saknar honom redan!
Han sa en gång till mig: "Det finns ingen rättvisa i världen". Idag tror jag på det! Hoppas jag får tillbaka min tro på rättvisan, människan och godheten snart igen!
Han kämpade med sin läs- och skrivinlärning. Han gjorde mycket men inte tillräckligt, tyckte jag. Jag hejade på honom, trodde på honom och försökte engagera honom. Jag var säker på att han en dag skulle lyckas.
Men sedan kom han aldrig till skolan. Han var bara, puff, borta! Jag fick höra att han fanns i Italien. Att han var ett s.k. Dublin-fall. Migrationsverket hade hittat hans fingeravtryck i Italien och att han hade skickats tillbaka dit. Inte konstigt att hans tankar spärrades ofta och att han inte lärde sig läsa och skriva ordentligt. Han hade för mycket att oroa sig. Och där stod jag som lärare och fick bara acceptera att min minderåriga elev hade ensamt skickats till Italien och att jag aldrig ens fick säga hej då till honom.
Rykten från hans landsmän berättade senare att han stuckit från Italien för att det inte var humant där. Att han behandlades som ett djur där. Det senaste jag hörde var att han skulle vara i Norge.
Hur ser hans liv ut nu? Gömd flykting i Europa utan läs- och skrivkunskaper. Jag hoppas att hans landsmän tar hand om honom, vilket jag tror de gör. Men ändå. Livet är grymt orättvist. Och det värsta är att klockan tickar igen. Vem av mina elever är näst på tur? Den svårt traumatiserade afghanska pojkens fall prövas i Sverige i stället för Italien. Det var den goda nyheten. Men detta sker i princip aldrig. I de flesta av fallen måste du bara acceptera läget. Och hur blir det med den tvååriga flickan Haddile?
Lektionen ska börja och han pratar i telefon. Jag ser i hans ansikte att han är spänd. Någonting är på gång. Han kliver in i klassrummet, kroppen lätt skakande. Men ansiktet, ansiktet skiner som den starkaste stjärnan i himmeln. YES! Jag ropar. Migrationsverket, eller hur? Han nickar. Och där står jag framför alla mina elever och gråter. Och det gör han också. Vi kramar varandra och gråter. Han har fått sitt permanenta uppehållstillstånd! Overkligt och så fint! Han förtjänar verkligen en ny start på livet. Det är sjukt hur starkt dessa beslut påverkar mig. Den här gången fick jag gråta av glädje. Känns riktigt skönt! Det var PUT nummer ett denna termin. Och alla de andra som fortfarande väntar. De är starka! Tänk att de orkar glädjas åt honom. Fast jag ser att det snurrar i deras huvud. Hopp och förtvivlan. Starka känslor. Tänk om jag också. Tänk om jag inte. Panik, förtvivlan, hopp, glädje, panik, förtvivlan, hopp, glädje och återigen panik.
Jag har under vårterminen 2012 jobbat med enbart vuxna, illitterata somalier. Många av kursdeltagarna har sina barn kvar i Afrika. Livet är en daglig kamp mellan att orka kämpa vidare och att inte orka. Det är en stor sorg att se deras smärta. De blir aldrig hela utan sina barn. Och jag kan verkligen inte klandra dem. Jag är ju en mor själv och vet hur starka känslor en har mot sina barn.
Mina kursdeltagare kämpar ständigt för att få sina barn hit till Sverige. Men hur går det till? Jag har försökt få fram mer information om hur man kan återförena sig med sina barn. Somaliernas pass eller id-handlingar godkänns ju inte i Sverige och det gör saken mycket svårare. När jag läser runt i Migrationsverkets sida hittar jag inga tydliga riktlinjer. Jag får fram att man kan erbjudas ett DNA-test för att styrka släktskapet. Jag får även fram att Migrationsverket kan erbjuda ett DNA-test om man kan få uppehållstillstånd när släktskapet är styrkt. Men vad jag inte får fram är när barnet egentligen kan få uppehållstillstånd. Vilka regler och riktlinjer gäller då? Jag fick inte svaret på min fråga ens när jag talade med en expert på Migrationsverket.
Jag befarar att det är godtyckligt. Jag har sett en somalier att få göra ett DNA-test och därmed får sin familj till Sverige samtidigt som jag har sett en annan somalier att inte få göra test och därmed inte får sin familj hit. Ingen kan förklara varför det gick till så där. Det skrämmer mig. Det skrämmer mig att jag alldeles för ofta får en känsla av att Migrationsverkets process inte är rättssäkert. Hoppas, hoppas, verkligen, att jag har fel!
