Sfi-skolor! Förbered er!

Ett besök på en ambitiös sfi-skola. Lärare som verkligen brinner för sitt arbete och för de 650 elever som redan finns i skolan. Men skolan beräknar få dubbelt så många elever nästa år. Många av de asylsökande som anlände till Sverige under hösten 2015 kommer att få sitt beslut under det kommande året. Är vi beredda för det? Har din skola börjat förbereda sig inför ökningen av antalet elever? Och framför allt hur kommer arbetssituationen på sfi-skolor förändras när eleverna endast får tillfälliga uppehållstillstånd? Hur kommer eleverna må när de inte får sina familjemedlemmar hit? Detta är något nytt för oss alla. Något som ska reflekteras över. Något som vi ska ta hänsyn till. Kanske vore det dags att anställa kuratorer på sfi för att kunna stötta elever?

Andraspråkstalare och fel

– Vilka språkliga fel irriterar dig mest, frågar en svensklärare. Gensvaret är enormt. Allt möjligt från de/dem-reglerna till hen tas upp. Och mycket annat. 
Diskussionen har sällan varit så aktiv i sociala medier. Jag får en klump i halsen. Det känns som om de skriver om mig. Jag gör fel i alla dessa punkter...inte alltid men det händer. Jag är andraspråkstalare. Jag förblir nog andraspråkstalare. Det stör mig inte. Jag älskar språk, jag älskar att läsa, jag älskar att skriva...skriva. I skrift får man inte göra fel. I skrift är människor väldigt konservativa. Folk har alltid synpunkter på skrift. Jag skriver böcker. Jag skriver läromedel. Jag bloggar. Jag skriver i sociala medier. Och jag gör fel. Jag kan fortfarande inte hålla koll på bestämdheten och han och hon för de sakerna existerar inte i mitt förstaspråk. Jag har ändå bestämt mig att inte låta detta begränsa mig. Jag fortsätter att skriva. 

Då kör vi!

- Och när ska barnet kunna börja gå i skolan, frågar en mamma till ett nyanlänt barn. 
- Vad sägs om klockan 8.15 i morgon bitti, undrar jag. 

Tolken tolkar. En tystnad. Ett brett leende. Eleven nickar ivrigt. Blir osäker igen. 

- Menar du verkligen i morgon? frågar barnet fundersamt. 
- Ja, i morgon, svarar jag. Passar det? 
- Ja, jag det passar, svarar barnet skrattande. 

Ett nyanlänt barn har ett stort behov att börja gå i skolan så fort det bara går. Varför vänta? Vad vinner jag på att vänta? Oftast ingenting. 

- Då kör vi! Vi ses i morgon bitti! 

Lyssna på mig, du lärare!

Idag läste våra kamratstödjare upp några tankar som de samlat från eleverna på skolan. Tankarna handlade om kränkningar som sker på vår skola. Inte bara vilka kränkningar som helst. Utan kräkningar som en lärare utsätter eleverna för. En rad ungdomar läste starka meningar som ingen lärare egentligen vill höra. 

Här är några exempel: 

"Jag ogillar när du skickar mig ut från klassrummet när jag inte orkar studera."
"Jag tycker inte om när du behandlar pojkar bättre än flickor."
"Jag skäms när du skriker åt mig eller skäller ut mig framför de andra eleverna."
"Jag vill studera mer och inte lyssna på dina berättelser om ditt privata liv."
"Det är smaklöst att du svär i klassrummet."

Det var riktigt starkt att lyssna. En tystnad sjönk in i lärarkåren. Några kände sig träffade. Andra blev chockade.  

Eleverna betonade dock att inte bara detta sker i våra klassrum. Att det sker även positiva saker. Men att dessa kränkningar sker, inte alltid, inte överallt, inte bara i vår skola, är inte okej. Lärarens professionella förhållningssätt är inte att svära och skrika. Läraren ska stå bakom värdegrunden och vara en förebild. 

Bjud på middag!

Jag fick nyligen fika hos en nyanländ familj. Deras gästvänlighet hade inga gränser. Det blev en trevlig eftermiddag med goda bakverk, barnens skratt och ett trevligt sällskap.

Familjen hade för länge sedan bestämt sig att bjuda in mig men inte vågat på grund av att de saknade kunskaper i svenska. Nu kunde vi kommunicera relativt bra och lyckades få ut en och annan skratt. De var överlyckliga. Äntligen kunde de kommunicera med mig på riktigt!

Men två år behöver det väl inte ta för att få bjuda in den första svensken hem till sig själv. Vi måste bli bättre på att välkomna nyanlända till Sverige. Jag måste bli bättre på att låta nyanlända bjuda in mig! Jag måste bjuda in nyanlända! 

Ett sätt att göra det är via Invitationsdepartementet! Bjud på middag och gör en nyanländ glad för att få en svensk kontakt!

Några ord om ett och annat

Lyssna på hur jag bemöter nyanlända i mitt klassrum och vilka tre framgångsfaktorer jag lyfter upp när jag pratar om att undervisa nyanlända. Du får även höra bland annat om min resa i Gambia. 

Lyssna avsnitt 4 här:

Vad ska du göra för att visa att skolan är viktig?

Diskussion om Malala och Nobels Fredspris 2014 i en introduktionsklass. Eleverna lyssnade och deltog i diskussionen nyfiket. Att Malala inte avbröt sin skoldag på grund av priset uppskattades. Sen följde en diskussion och skrivande utifrån temat Vad ska du göra för att visa att skolan är viktig? Tanken till skrivandet kom från @visesiskolan #twitter. #MittÖppnaLöfte 

Här ser du några tankar från eleverna!

Våga göra skillnad!

Förra året träffade jag en svensk (fast barnens mor var finska men ändå) familj när jag tillbringade semester utomlands. Min sociala, alltid lika öppen son parade oss ihop på en kväll och där satt vi plötsligt med totalt främmande människor vid ett middagsbord på en restaurang. Vår diskussion tog efter ett tag en ny vändning. Från hej hej, vem är du till invandrare, hemspråk, Sverigedemokrater och de där j**** invandrare som bara lyfter socbidrag och förstör vårt land. De där j**** invandrare som inte vill arbeta eller lära sig svenska. De där j**** invandrare som tar våra jobb. Och till de där j**** politiker som gör det svårt för en att få sjukersättning trots att ens rygg är paj och man inte kan arbeta så att man måste arbeta svart. Jag bet i läppen, försökte diskutera hederligt. Jag försökte försvara. Men det var inte mycket jag kunde försvara. För ingen lyssnade på mig. De lyssnade bara på sig själva. Deras bittra liv som "fattiglappar och sjuka" kunde inte ta in något annat än deras egna berättelser. Familjen från Falkenberg la sin röst på Sverigedemokraterna. De hörde till de 13 % av Sveriges befolkning som röstade på Sverigedemokraterna. 

Hur gick det till? Min tanke är att våra politiker har verkligen misslyckats när de inte lyckats lyssna på familjen Falkenbergs berättelse. Varje människa förtjänar att bli lyssnad, sedd och hörd. Även om man inte delar samma åsikter. Och om inte en politiker hinner till familjen i Falkenberg behövs en stark, förståelig lärare. En lärare kan verkligen göra skillnad. En lärare kan lyssna, se och höra. En lärare kan visa vägen och vara förebild. En lärare kan ändra riktningen som kan påverka i bästa fall många generationer. 

Är du en sådan lärare? Vågar du stå där och stolt säga att du är en lärare som vill göra skillnad? Jag hoppas det! 

Om stödsamtal

Min dotter föddes dramatiskt. Hon togs ifrån mig efter att hon slutat andas i min famn. Detta skedde några timmar efter att hon fötts. Min dotter hade hjärnblödning. Allt snurrade i huvudet på mig. Jag var så klart förvirrad och rädd. Rädslan av att hon inte kan lära sig gå, rädslan av att hon inte kan lära sig prata alls, rädslan av att hennes armar eller fötter inte kommer att fungera så som de ska, rädslan av att hon skulle få stora svårigheter begåvningsmässigt. All den här rädslan är borta idag. Hon fick den bästa vården man kan tänka sig och som till slut också räddade henne. Hon är idag frisk helt enkelt! 

Men mitt i all dramatik fick vi föräldrar också stöd. Sjukvården tog inte bara hand om dottern utan även om oss. Kuratorn kom till oss och gav stödsamtal. Vi begärde aldrig dessa samtal. Vi fick det automatiskt. Därför att vi var i chock och sorg. Det var självklart att vi mådde dåligt.

Jag har många elever i mitt klassrum som mår dåligt. En har förlorat sin far, en annan är orolig för sina släktingar mitt i kriget. En elev vet inte var hens föräldrar är och någon annan lider av traumatiska upplevelser som hen varit med om som barn. Många bor trångt och har aldrig egen tid eller plats i lägenheten. Någon har inte ett eget hem. Alla mina elever har fått lämna sina land och fått komma till ett land som är främmande för dem. Bara det är svårt. 

Och vad gör vi i samhället för dem? Hur stöttar vi dessa barn? Hur stöttar vi deras föräldrar? Får nyanlända elever kuratorhjälp automatiskt? Oftast inte. Jag hör ofta att nyanlända ska få landa först. Men jag kan inte förstå skillnaden mellan nyanlända och mig. Varför behövde jag aldrig landa? Varför fick jag stödsamtal utan att jag ens begärde det? Varför var det viktigt att jag och min man mådde bra när vi hade det svårt? Och frågan som ekar i mitt huvud: Varför är det inte viktigt att ge stödsamtal för nyanlända när de har det svårt? Och hur länge ska nyanlända landa? Kan inte det vara så att de redan landat? En lång flyktresa i sig har varit tuff. Det kanske är så att den nyanlända har landat när de kommit till Sverige som i många fall varit målet.

Jag får också ofta höra att det kanske räcker med samtal med läraren. Jag håller med att små samtal mellan eleven och läraren är viktiga. Mitt uppdrag är  i första hand kunskapsförmedlare men jag är även jättegärna en medmänniska. Men att säga att mina samtal med eleven ska ersätta stödsamtal med kuratorn låter i mina öron nedvärderande. Varför behövs kurator då? Har inte en kurator mer kunskap om hur man samtalar med en människa som mår dåligt än jag som pedagog? Jag vill tro att båda typer av samtal behövs. 

Tysta elever

Små frågor efter litteraturläsningen.

Jag: "Kan man vara en vän med en flicka som inte talar?"
Eleven: "Nej! Det går ju inte."
Jag: "Men måste alla ha en vän?" 
Eleven: "Ja! Annars mår man inte bra."
Jag: "Om man inte kan vara en vän med flickan som inte talar, vem är då hennes vän?"

Tystnad

Eleven: "Någon måste vara en vän till henne."
Jag: "Vem kan vara en vän till henne som inte talar?"
Eleven: "Jag, till exempel."

Jag: "Har vi elever i klassen som inte talar?"
Eleven: "Ja, alla nya är först tysta."
Jag: "Varför?" 
Eleven: "Därför att de inte kan svenska."
Jag: "Precis. Vad måste vi göra då?"
Eleven: "Vara vänner. Då lär man sig."

Pojkar får väl inte mer utrymme i klassrummet

Det finns väl ingen lärare som gör så! sa han. Vi diskuterade huruvida pojkar och flickor får lika mycket utrymme i klassrummet. Jag hänvisade till forskning. Hävdade bestämt att pojkar oftast får mer tid i många klassrum. Men det trodde inte han. Jag önskar jag kunde tro på det också. Tyvärr tror jag inte att vi är så jämställda i Sverige. Jag tror att pojkar fortfarande får mer utrymme i klassrummet men till slut även sämre betyg och bättre lön. Detta handlar så klart inget annat än om våra normer, om våra förväntningar och föreställningar. Kanske dags för mig att be någon att räkna tid hur mycket mina pojkar respektive flickor får prata i klassrummet. Men hur gör man om majoriteten av eleverna är flickor? Hur räknar man då? Ska man då räkna tid till varje respektive individ i stället för att räkna hur mycket tid det ena eller andra könet får? Tål att tänkas vidare. 

Fru Saftglas och siffrornas pizzeria

Jag har en kreativ son. Det är svårt att få honom följa reglerna enligt regelboken. Han vill oftast gå sin egen väg. En dag gjorde han sin läxa. Han skulle plocka fem substantiv från kapitlet han läst i boken. Därefter skulle han ta ett av substantiven och göra en hel mening om det ordet. Min son ville plocka två substantiv i stället och göra en hel mening av de två orden. Jag begränsade inte hans kreativitet. Han valde orden läraren och saftglas. Hans mening skulle därmed låta Läraren hette Saftglas. Min son tyckte att meningen var rolig. Tänk om någon skulle heta Saftglas! Fröken Saftglas, hur mår du? Magister Saftglas, Vilket fint väder det är ute! Så roligt det skulle vara! Men vi vuxna är väldigt inrutade i våra tankesätt. Min sons lärare hade haft svårt att förstå kreativitet i meningen. Läraren hade ändrat meningen till Läraren hämtade saftglas.  

En lärare kan visst heta Saftglas!

Jag har idag varit hemma med min son som är förkyld. Vi har jobbat med matematik. Efter en stund tyckte min son att det blev tråkigt. Han började skapa en pizzeria till siffrorna i stället. - Siffrornas pizzeria! Den här pizzerian finns i Frankrike, sa han. Jag, vuxen och lärare, trodde en stund att sonen hade blandat Italien och Frankrike med varandra. Men nej, så var inte fallet. - För det finns faktiskt pizzerior även i Frankrike, fortsatte han sedan. 

Siffrornas pizzeria

Det är svårt för oss vuxna att ta steget utanför boxen. Det vågar barnen göra mycket mer. Det gäller bara förstå det. Låt kreativiteten flöda både hemma och i klassrummen. Begränsa inte barnens vägar. Låt barnen bli starka individer som vågar gå sina egna vägar. För annars blir världen mycket grå och tråkig!

Låt mina barn vinna varje gång, tvinga inte dem att välja

Min dotter har bytt avdelning på sin förskola. Den nya personalen välkomnar henne genom att jobba med temat om olika länder. En pedagog visar stolt vad de har skapat. Det är fint! Mycket fint. Men...poängen är att de påstår att min dotter kommer från Finland. Jag korrigerar lite tyst genom att säga att Hennes föräldrar kommer från Finland. Pedagogen noterar inte vad jag säger. Mina två barn är födda i Sverige. De talar två språk: finska och svenska. De har två nationaliteter men de har svenskt pass. De kommer absolut inte från Finland. De kan inte invandra till Sverige om de är födda här. Så nej, de kommer inte från Finland.     

Jag lider i hjärtat. Jag vill att mina barn får själva välja sin identitet. Jag vill att de får själva säga om de är svenskar, finnar, européer eller världsmedborgare. Jag vill inte att någon annan bestämmer det i stället för dem. Men jag vill inte såra pedagogerna. De är fina mot min dotter, de gör ett bra jobb. Men önskar i smyg att de lät henne hitta sitt eget jag. Det verkar vara svårt för människor. Den största utmaningen uppstår varje gång när Finland tävlar mot Sverige i ishockey. Då försöker folk att få min son att välja ett lag. Min son är strategisk. Han hejar det laget som leder i tävlingen. Min son vinner varje gång! Han är sju år. Varje år är jag orolig att han väljer ett lag bara för att han måste. I min värld behöver han inte välja. I min värld behöver inte min dotter tvingas bli en finne. I min värld är mina barn individer med två språk och med många kulturella erfarenheter i bagaget. I min värld är de barn, inga finnar, inga svenskar. 

En orolig men tacksam mamma

En förälder sitter bekymrat bredvid sitt lilla barn. Läraren har precis gått igenom läget om barnet. Barnet som ska utredas. Ett annorlunda barn. Men ett barn som alla andra trots allt. Ett barn som behöver bli sedd. Ett barn som behöver kärlek, uppmuntran, uppmärksamhet. Ett barn som behöver bli lyssnat, behöver stimulans, behöver känna sig viktigt. Jag ser mammans oro. Jag går till henne och säger: "Your child is lovely. What ever it is she/he needs love." Mamman lyfter blicken och ler. "Tack", säger hon. "Tack Tiia! I love you!" 

Jag saknar honom - tre viktiga ord

Jag minns en elev mycket väl. Någon skulle beskriva honom som besvärlig, jobbig och skolkare. Men jag visste att det enda han behövde var kärlek, känslan av att vara sedd och viktig. Varje morgon han inte var i skolan satte jag eleverna i arbete och ringde ett samtal till hans boende. Varje gång bad jag personalen hälsa eleven att jag saknade honom. Inget mer men mycket välvalda ord. Efter en halvtimme var han i skolan...varenda gång. Råkade det bli en dag då jag helt enkelt inte hann ringa honom kom han inte. 

I skolan kunde han plötsligt försvinna. Direkt jag vände mig bort från honom kunde han lämna klassrummet. Jag minns en gång när jag vände mig tillbaka och såg att han inte var där. Jag frågade de andra var han var. Eleverna sa att han precis lämnat rummet. Jag gick ut och sprang efter honom. Jag ropade hans namn. Efter en stund vände han sig om, log och gick tillbaka till klassrummet.

Ett år efter att han bytt skola träffade jag honom i tunnelbanan. Han kramade mig hårt, sa "Tack för allt" och steg av från tåget. Mitt hjärta sprack av lycka.  

Stanna till

Stanna till. Lyssna. Se på barnet. Vad ser du? Vad hör du? 

Stanna till. Tänk. Reflektera. Vad uppmärksammar du? Vad stärker du hos barnet? Vad ser du? Vad ser du inte?  

Ge beröm. Var kärleksfull, lyhörd. Le. Låt barnet blomstra. Stäng av resten av världen en stund. Ge den stunden till det enskilda barnet. Allt för att lugna ner barnet, stärka barnet, lyfta barnet. Låt barnet känna sig viktig. En kort stund kan räcka just då.

Gå sen till nästa barn. Se på barnet och lyssna.