Mariama Ceesay- en för alla kvinnor

Mariama Ceesay: en feminist, oppositionspolitiker, människorättskämpe och journalist. Hennes glöd är att svårt att inte bli inspireras av. Med Mariama tillbringade vi en väldigt stor del av vår tid i Gambia. Hon tog oss runt i Serekunda, åkte med oss till Wulli och bjöd oss hem till sig själv för att gemensamt kunna laga god gambiansk middag. 

Mariama bryter normer och tabun genom att prata om det smärtsammaste hon varit med om, pedofili. Hon berättar om sin tid i total fattigdom som uteliggare efter att familjen nekat hennes historia. Tystnad skulle ha varit det enda rätta, tyckte många. Hon och hennes familjs rykte blev förstört men hon gav inte upp. Idag är hon en rebell som hon själv uttrycker saken. Hon går runt och talar med kvinnorna om pedofili och kvinnornas rättigheter. Hon uppmuntrar kvinnor till frihet och egenmakt. Hon kämpar för friheten och demokratin i Gambia. När vi pratar med Mariama ser man tydligt hur hon brinner för det hon gör. Hon är övertygad om sin sak. 

Mariama är politiskt aktiv och arbetar som journalist för den oberoende gambianska tidningen Foroyaa. Men att arbeta som journalist utan dator och kamera är minst sagt utmanande. Därför var jag extremt glad för att kunna skänka bort en laptop till henne för att underlätta hennes demokratiska arbete. Laptoppen är en gåva av en vänlig själ på Twitter. Stort tack till dig som jag fått datorn ifrån!

Har du någon briljerande idé om hur man skulle kunna bidra till Mariamas arbete är du mer än välkommen att kontakta mig.  Mariama är en stark kvinna som förtjänar all marknadsföring och som jag önskar all lycka till i sitt arbete för Gambias och världens kvinnor!    

Var är alla de unga männen?

Byn Taipatou där vi bodde under vår vistelse i Wulli hade ca 350 män och 850 kvinnor. Hur många barn vet jag inte men de var många. De fanns överallt. De var allt från bebisar till ungdomar. Både pojkar och flickor. Men att männen bestod av bara 1/3 del av befolkningen i byn var märkligt. Var var alla de unga männen? Flera av de männen som bodde kvar i byn hade flera fruar. Det i sin tur bidrog till ännu större antal barn. 

Men besöket i huvudstadsregionen gav en annan bild. Majoriteten av befolkningen där var unga män, såg det ut som. Det kanske var dit männen från byarna kom för att tjäna pengar. Bättre inkomster lockade nog männen.  Och drömmen om Europa. Det verkade som om alla drömde om Europa, önskade sig flytta hit. Och till Europa var det lättare att komma om man bodde i huvudstaden, nära de få turisterna som fortfarande kom till landet. Jag såg som min uppgift att ge en annan bild. Att gräset inte alla gånger var grönare på andra sidan. Jag hade ju sett alldeles för många olyckliga individer i mitt klassrum som fått lämna allt bakom sig, sin kultur, sitt språk, sin familj, sin identitet. Visst till ett ekonomiskt bättre liv men ändå, tommare och ensammare liv också. 

Men de unga kvinnorna? Vad har de för val i livet? Ofta inte många, tyvärr. Har de tur får de välja sitt livs kärlek men inte ens det är någon självklarhet. Alldeles för många tvingas gifta sig med någon i samma släkt, i samma by. Alldeles för många blir mannens ägodel, mannens andra, tredje eller fjärde fru. 

   

Romantisering av Afrika

Innan vi tog oss till Wulli från huvudstadsregionen träffade vi en imponerande oppositionspolitiker Halifa Sallah. Hans råd inför resan till landsbygden var att inte romantisera bilden av Afrika, vilket vi lätt skulle kunna göra när vi landade i Wulli och fick delta underbara ceremonier med dans och trummor. Jag vet nu exakt vad han menade med sina ord.

Halifa Sallah

Att komma till Wulli var en av mina starkaste upplevelser i livet. Jag har nog aldrig blivit så väl mottagen någon annanstans. Cirka 100 personer väntade på oss. Dans och trummor, tiotals barn som ville skaka hand med oss. Jag kom lätt in i rytmen och tyckte att jag nästan hittade de svåra afrikanska rytmerna i kroppen. Vi klev tillbaka in i bilen och fortsatte i gånghastighet till nästa by. Folket följde med till byn där ytterligare 100 personer väntade på oss. Vi var som kungligheter som alla ville se och dansa med. 

200 personer var på plats bara för vår skull! En efter en visade de sina danskunskaper och drog oss med till dansen. Vi dansade tills solen gick ner. Vi hann även höra massor med tal från olika personer. Alla avslutade talet: From your home to your home! Det kändes stort! 

Exakt som Halifa Sallah sa vore det enkelt att romantisera denna bild. Att folket trots allt är så lyckliga i Afrika. Att den sanna lyckan inte kräver pengar och material. Men hur man än vrider och vänder saken är folket i byn Taipatou, likasom i de flesta platserna i Gambia, fattiga och sliter sina kropp med arbete från morgon till kväll. Deras liv är långt ifrån lätt och ceremonierna och dansen på kvällarna kan vara ett sätt att balansera livet. Byn Taipatou saknar el och rinnande vatten, all mat lagas på brasan ute på gården. Kläderna tvättas för hand. Samtidigt ska man försöka få någon slant genom att odla sina grönsaker och sälja dem på marknader. 85 % av arbeten är s.k. kvinnoarbeten där mannen inte har någon plats. 

Så ja, helt underbart med dans och trummor! Vilken glädje och vilken energi men förmodligen nödvändigt i fattigdom och i ett slitsamt liv!