Läs om mina tankar på Sanoma Utbildningens kataloger

Om du ännu inte hunnit läsa Sanoma Utbildningens årets kataloger och vill läsa mina intervjuer så kan du läsa dem digitalt här:

http://www.sanomautbildning.se/upload/Katalog79_2015.pdf (sida 4 om nyanlända på grundskolan och mina blivande böcker)

http://media.sanomautbildning.se/bladderex/?isbn=9789162269395 (sida 6 om alfabetisering, vuxna elever på sfi och mina böcker)

Ett mejl som fick mig le varmt

Jag rensade mina mejl och insåg att ett mycket viktigt mejl hade hamnat i skräpkorgen! Vilken tur att jag hittade det! En sfi-grupp på Komvux Södervärn i Malmö hade läst boken om Lak i Resan hit. Gruppen hade tyckt om boken och ville skriva ett brev till mig. Gruppen Må bra B har gett mig godkännande att publicera brevet.  

Och här kommer fortsättningen till Lak! Vilket underbart och lyckligt slut! Stort tack Må bra B! Ni har jobbat fint!

Några ord om ett och annat

Lyssna på hur jag bemöter nyanlända i mitt klassrum och vilka tre framgångsfaktorer jag lyfter upp när jag pratar om att undervisa nyanlända. Du får även höra bland annat om min resa i Gambia. 

Lyssna avsnitt 4 här:

Vill du veta mer om alfabetisering?

Kom och lyssna på mig på Sanoma Utbildning den 2 oktober 2014. 

Läs mer här.

Låt alla elever simma i kunskapen

Att få gå i skolan, äntligen! Vilken lycka till en elev som inte fått den möjligheten tidigare i livet. Men att vara en ungdom och börja lära sig att läsa och skriva är kämpigt. Att inkludera en sådan elev i den ordinarie undervisningen kan vara förstörande till denna person. 

Tänk själv! Att sitta i klassrummet, se andra diskutera, läsa, skriva och samarbeta. Samtidigt att sitta själv som inlåst i ett fängelse, i bokstävernas fängelse. Att inte förstå ett enda ord, en enda bokstav. Att skämmas för det. Att försöka gömma sin okunnighet. Dessutom kämpar man med allt det nya som pågår runtomkring sig. Hur beter man sig i klassrummet, i skolan och i samhället? Hur lyckas man hålla tiderna trots att man inte kan klocka? Hur äter man med gaffel och kniv? Hur spelar man pingis så som alla andra på skolan? Hur åker man buss till skolan? Vad gör man när man hoppar av på en fel busshållplats? Hur, hur och återigen hur? 

Och ingen frågar vad hen kan i stället!  Ibland kan inte ens någon fråga. Ingen som kan lyssna på hur hen jobbade på en affär i hemlandet, köpte, sålde och organiserade. Ingen kan lyssna på hur hen tog hand om alla djuren i familjen, hur hen hjälpte en ko föda sitt kalv, hur hen visste exakt hur man tämjer en häst. Ingen kan lyssna hur duktig kock hen är. 

Ett ungt liv vill inte sticka ut. Ett ungt liv vill vara som alla andra. Men hur gör vi på skolan så att ett ungt liv utan skolbakgrund inte drunknar på vår skola? Jag hävdar bestämt, med all erfarenhet om alfabetisering, att elever som saknar skolbakgrund inte ska gå i den ordinarie undervisningen. Jag hävdar att dessa elever mår bättre att få gå i en alfabetiseringsgrupp tills de blivit litterala. Det går inte alla gånger att organisera en sådan grupp på en skola men det är värt att lyfta upp frågan på kommunnivå. Finns det en möjlighet att skapa en sådan grupp i kommunen?

Jag kan inte glömma min kära före detta elevs ord efter att hon gått 60 timmar samhällsinformation på modersmålet: "Det var som om de hade kastat mig till ett hav av kunskap men jag kunde inte simma." Dessa ord bär jag med mig och gör att jag är övertygad om att det inte går att kasta en elev till en ordinarie undervisningen på högstadiet eller gymnasiet utan att hen drunknar. Inte ens studiehandledning är till någon nytta när man försöker redan ut fransk revolution när man egentligen ska koncentrera sig på läs- och skrivinlärningen, helst på modersmålet först. När man ska lära sig simma i bokstävernas värld. När man ska börja utvidga sitt perspektiv mot den litterala världen!

Matteundervisning för elever utan skolbakgrund

Från det konkreta mot det abstrakta! Så här såg min matteundervisning ut en gång när jag fortfarande undervisade elever med kort eller ingen skolbakgrund. 

Först visade jag en liters mjölkförpackning och ett decilitermått. Jag ställde frågan hur många deciliter innehåller en liter. Jag fick många intressanta svar men inget rätt. Vi började räkna. Ett, två, tre....tio! Underbart. Och sen började vi repetera och repetera. Vi tränade deciliter och liter in och ut. Ingen kunskap kommer gratis och därför är repetitionen mycket viktigt med elever med kort eller ingen skolbakgrund. Och jag hade massor med övningar tills eleverna verkligen förstod hur allt går till. 

På samma sätt gjorde vi i nästa steg med gram. Hur många gram innehåller ett kilo? Och sen repetition efter repetition. 

Till slut ansåg jag att eleverna var värda ett pris. Vi skulle baka kokosbollar. Ett utmärkt sätt att träna lite till men även få variation i övningen och se om eleverna kunde använda kunskapen i verkligheten. 

Och resultatet blev smaskigt och eleverna var hur nöjda som helst!

Receptbok för nyanlända

Fikade hos grannen. Fick goda kakor som hon bakat med sin 6-åriga dotter. Fick bekanta mig med denna söta receptbok.

Och där fick jag en idé att boken kan lätt användas i alfabetiseringsundervisning och i undervisning med nyanlända. Varför inte skriva ner receptet därefter gemensamt med eleverna?

Testa du också!

Vill du lära dig mer om alfabetisering?

Jag föreläser om mina böcker och om alfabetisering samt arbetet med studerande med kort eller ingen skolbakgrund!

Kom och lyssna på mig i Malmö eller i Göteborg den 7 och 8 maj!

Läs mer: Inspirationskväll

Lärarens kraft att påverka

Läs hur jag blev läromedelsförfattare!

Manus nr 1 mars 2014 #Sverigesläromedelsförfattarensförbund

Resan hit

Ny upplaga av Resan hit är snart ute! Bläddra och bekanta dig mer här:

Resan hit - bläddra

Missa inte lärarhandledningen!

Här och nu

Ibland beundrar jag personer med utan skolbagrund och deras förmåga att leva så starkt här och nu! Det finns inga bekymmer om morgondagen, bara den här stunden är viktig. Önskar jag kunde leva mer så. Men jag kan inte. Min kalender är viktig för mig. Jag måste få planera. Jag planerar mitt liv i detaljer ibland. Det är helt sjukt! Jag planerar mina möten med mina vänner! Jag planerar mina träningstider. Jag planerar även när jag går och handlar mat. Men samtidigt älskar jag de spontana mötena med vänner och bekanta. Jag älskar när någon bara kommer spontant hem till mig och fikar på en vardagskväll. Spontanitet, gemenskap och mer kollektivt tänkande är något jag verkligen vill lära mig från illitterata och från de afrikanska individerna som jag mötte i Gambia i december! 

Att hitta rätt

Jag bjöd hem till mig ett par mina gamla elever. En av kvinnorna hade precis fått sina fyra barn till Sverige och hon var överlycklig och ville visa sina barn till mig. Kvinnorna var illitterata. Jag förklarade tydligt hur de skulle komma till mig. Jag vill egentligen hämta dem från stationen men tänkte att det skulle bli en bra träning för dem att hitta rätt. Allt var klart! Men allt gick inte riktigt så som planerat. 

Kvinnorna ringde mig från stationen. De hittade ändå inte. Efter en lång förklaring insåg vi att kvinnorna hade stigit av på en annan station än vad jag hade sagt. Ingen fara, den andra stationen var lika nära men nu gällde det att få kvinnorna hem till mig. Jag förklarade och förklarade. Jag fick många "okej" som svar. Men plötsligt insåg jag att ett "okej" inte var lika med "Jag förstår". Jag fick börja allt från början. 

Till slut hittade kvinnorna gatan som skulle leda hem till mig. De stavade fram till gatunamnet, Jakobsdalsvägen, och jag var glad att de hittat rätt. "Rakt fram nu bara!", uppmanade jag. Och det gjorde de! Men de dök inte upp. Var var de nu, undrade jag? Senare fick jag en förklaring. 

När kvinnorna läste gatuskyltet var deras perspektiv så här:  

Och när jag uppmanade dem att gå rakt fram gjorde de det bokstavligen! Kvinnorna svängde alltså till vänster eftersom deras rakt fram var från den positionen där de läste skyltet. Logiskt, väldigt logiskt, men helt fel!  

I litteratas värld är perspektivet så här: 



























Rakt fram bara, inga konstigheter! Eller hur?

Var är rättvisan idag?

Hoppas ni inte tröttnar på ämnet! Men jag kan inte låta bli! Hans röst måste komma fram. Hans historia måste skrivas. På så sätt lämnar han sina spår i flera människor liv än bara i mitt. 

Allt började i augusti. Han kunde inte läsa eller skriva men han var väldigt smart. Hans ödmjuka sätt imponerade mig. Han berättade om sin mamma som köpt honom och som gett honom opium i nappflaskan när han skrek för mycket. Han berättade om sin tid i Grekland där han lärde sig engelska och lagade mat på en restaurang. Han skulle vara grymt bra på att laga mat. Han berättade om de flera olika gångerna han hade försökt ta sig vidare till Italien utan att lyckas. Han berättade om Bulgarien där han misshandlats. "När kommer min tid?" frågade han ofta nästan uppgivet. "Snart", ljög jag. Men innerst inne, vet inte varför, visste jag. Den tiden skulle inte komma snart. 

Idag den 28 november, på en mycket grå och regnig dag i Stockholm, kom han nedstämt till skolan. Han hade dagen innan fått höra att han skulle tillbaka till Bulgarien. Tillbaka till häktet, tillbaka till våldet. Ett Dublin-fall helt enkelt! Ingenting att göra! Går inte att överklaga! Går inte att få en jurist! Dit bara! Punkt slut. Han bad Migrationsverket att hellre skicka honom tillbaka till Afghanistan. Till och med det vore bättre. "Det går inte", var svaret. Tillbaka till Bulgarien bara. 

Och alla dessa känslor i klassrummet! Eleverna grät! Vilken oro som spreds bland de som fortfarande väntar på sitt PUT. Och hej då! Den värsta dagen i mitt liv kan jag nästan säga! Jag i mitt bortskämda liv! 

Jag är arg, frustrerad och ledsen. Det är sällan jag känner någonting så här starkt! Och det är bara jag i mitt varma hem fullt med kärlek och lycka. Hur känns det inom honom då? 

Jag är arg på Dublin-avtalet! Jag anser att det inte är ett rättvist avtal. Vi måste ta mer ansvar i Europa! Vi kan inte belasta Italien, Grekland, Bulgarien eller Malta med allt detta! Vi måste ta vår del av kakan. Det är självklart att alla dessa desperata och fattiga människor kommer till Europa via dessa länder. Det är inte hit till Sverige de landar först. Men några av de lyckas smita iväg till Norden utan att lämna spår av sig i något annat land. Men inte alla. Och de som inte lyckas far alldeles för ofta illa. Vi behöver helt enkelt en bra och gemensam flyktingpolitik i Europa som grundar sig i human människosyn överallt. Det här känns bara orättvist och fel! 

Han får stanna, varsågod. Han i samma situation får icke stanna. Han ska till Bulgarien. Och sen då? Bulgarien vill inte ha honom. Bulgarien sparkar ut honom men först ska han sitta i fängelse lite, kanske ett halvt år, om han själv har rätt. Varför vet jag inte men jag bryr mig inte om det! Jag bryr mig om rättvisan! Om människorna! Om honom! Jag bryr mig helt enkelt om honom för han var världens finaste kille och jag saknar honom redan!    

Han sa en gång till mig: "Det finns ingen rättvisa i världen". Idag tror jag på det! Hoppas jag får tillbaka min tro på rättvisan, människan och godheten snart igen!

Vågar jag prata öppet om allt?

Du som kan finska lyssna på mig och mina underbara elever på Sveriges radios finsktalande kanal Sisuradio!

Du som icke kan finska kan lyssna en kort stund i början av reportaget och sen spola fram till ungefär 12:e och 17:nde minut och lyssna lite längre på vad mina elever säger om sin tid i Sverige.

Det här blev ett startskott till en intressant lektion om demokrati! Men innan reportern kom var frågan: "Vågar jag som ny i Sverige prata öppet om allt?" "Ja, det får du", var mitt svar. "I en demokrati får du prata helt fritt!" Tänk! Ingen självklarhet för alla i denna värld!

Klicka här för att lyssna: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2532&artikel=5356339

En bra man har en bil och andra intressanta tankar

En bra man är snäll, hjälper kvinnan, lyssnar på kvinnan och har bara en kvinna, tyckte gruppen. Någon försökte övertyga andra att en bra man hade en bil också. Det är ju viktigt! En man måste ha en bil! "Har du det då?", frågade jag. "Nej, men i Afghanistan hade jag en bil." "Är du inte en bra man då?", provocerade jag. "Jag är en bra man!" sa han. "Jag hade en bil i Afghanistan", upprepade han. Andra i gruppen skakade huvudet. Nej, en bil, inte viktigt. 

"Hur är en bra kvinna då?", frågade jag. "Samma", sa gruppen. "Samma man. Samma." "Ahaa, du menar att en bra kvinna är snäll, hjälper och lyssnar och har bara en kvinna." "Ja...NEJJJ! Lärare, inte kvinna. En kvinna har en man", skrattade eleverna. "Men kan en kvinna ha en kvinna om de älskar varandra och är snälla mot varandra?" "Nej, jag är afghan, en kvinna älskar en kvinna. Inte bra." "Varför inte?", försökte jag. Det är bara så. I Afghanistan får man inte göra så.

Att inte kunna förklara varför handlar så klart delvis om språkbristningar. Men det handlar också om att illitterata inte är tränade i sitt kritiska tänkande. Så är det bara, så gör vi, punkt slut. Ett väldigt typiskt resonemang av en illitterat. Världen är antingen eller, svart eller vit, haram eller halal, inte både och. 

Jag ville fortsätta prata om temat. "Om din dotter kommer hem en dag och säger: Jag älskar en kvinna. Vad gör du?" "Jag säger nej", svarade alla utom en modig. Den modige var övertygad om att dottern vet vad hon gör och att hon ska få bestämma själv. Alla andra bara suckade. "Nej, inte bra, inte okej." "Men om din dotter skriker och gråter? Om dottern säger att hon inte kan älska en man? Vad säger du då?" "Nej, en kvinna älskar en kvinna. Inte bra. Sverige okej, men inte i Afghanistan. Jag afghan. Jag säger nej."  

Lära sig läsa och skriva med datorn

Det har hörts många kritiska röster i media om att några skolor erbjuder en iPad till barnen och att barnen då lär sig skriva med datorn innan de lär sig skriva för hand. Efter att jag lyssnat tidigare under hösten på årets Alfakonferens i Sandefjord om hur de gjort i Norge med vuxna illitterata är jag så imponerad och redo att testa detta med mina elever. 

Det behövs tre program för att metoden kan användas i sin helhet. 

1 Word
2 Talsyntes (vår skola har Claro Read och det finns som app också till en billig penning men det finns en hel del andra talsyntesprogram i marknaden)
3 Skolstil (http://www.skolstil.se/)

Eleverna får lära sig skriva och därmed även läsa mycket effektivare. Skriver eleven fel, hör hon detta och kan rätta tills det låter rätt. Hjärnan får arbeta in i  det sista.  

Det verkar finnas många fördelar med denna metod. Illitterata lär sig skriva snabbare och kan snabbare skapa längre texter. Dessutom kommer läsinlärningen och finare handstil nästan gratis. 

Nu gäller det bara att hitta ett sätt att finansiera iPad-plattorna till eleverna. Har du några guldvärda tips hur?

Ett steg mot den litterata världen!

Att ta sina illitterata elever till ett bibliotek kan vara känsligt. Men den här gången var det en succé. Eleverna var helt fascinerade av att se böcker, musik och ljudböcker samt vissa filmer på deras språk. Några lånade riktiga skönlitterära böcker på dari; någon lånade en barnbok på wolof. En elev lånade en ljudbok på persiska och en annan musik på amarinja. Några ivriga ville ta sig till de svenska böckerna och låna lättlästa böcker på svenska. Jag kände starkt: här tog eleverna ett stort steg framåt mot den litterata världen!

Demokratiundervisning för illitterata

Demokrati betyder frihet! Det tyckte alla i gruppen. Men att Somalia klassades som ett demokratiskt land gjorde mig lite osäker. Bäst att jobba extra hårt med begreppet demokrati nu. Frihet, att kunna gå i skolan, att inte ha krig, att ha fred, alla får tycka vad de vill... Än så länge många fina men tomma ord för illitterata elever som i princip hela sitt liv levt i ett icke-demokratiskt och krigsdrabbat land, Somalia. Hur skulle dessa personer kunna bli fullvärdiga medborgare i Sverige? Går det ens?

Hur skulle en idealisk representant för eleverna se ut då? Alla ville ha en representant som inte var för ung och inte för gammal heller. Dessutom skulle representanten vara utbildad. Det var alla överens om. Men könet då? Mannen och kvinnan fick ungefär lika mycket röster, några tyckte till och med att könet inte spelade någon roll. Där fick jag mina förutfattade meningar krossade! Hade någon frågat tidigare hade jag gissat på män, uteslutande. 

Nästa steg var att bilda föreningar. I små grupper skulle man bilda en förening. En lektion om föreningslivet helt enkelt. Åktenskapshjälp, Hjälp för de som hjälp behöver och Somalia-hjälp. Många fina tankar. Många möjliga föreningar. 

När vi jobbat med tema demokrati ett tag var det dags att ta upp mänskliga rättigheter. Hur ser listan ut? Vilka var viktigast för eleverna? Vilka kan man strunta i, i värsta fall? Vi spelade (med hjälp av modersmålet) ett intressant spel om mänskliga rättigheter. Du hittar spelet här. Steg för steg skulle man plocka bort mänskliga rättigheter som var minst viktiga. Svårt! Religionsfriheten gav ingen bort. Det tolkar jag som en rätt att vara den man är. För religion är väldigt viktigt för de flesta somalier. Det går hand i hand med identiteten. 

Näst i demokratiundervisningen var olika spel om samarbete. Förbluffande! Så fint eleverna samarbetade! Antingen hade lektionerna om demokrati påverkat eller jag hade varit blind tidigare när jag inte sett allt detta. Vi gick även igenom hur riksdagen fungerar och hur det går till när man röstar. Alla dessa frågor! Eleverna var verkligen engagerade! En elev berättade om sina samtal hemma. Hon hade precis fått höra att det en gång var väldigt demokratiskt och fint i Somalia. Många funderingar om detta. Många frågor. Varför hjälper ingen oss? Varför tillåts kriget fortsätta? 

Det är helt otroligt hur mycket intresse det fanns i klassrummet! Och när eleverna till slut sa att de nu verkligen förstår demokrati kändes det verkligen att de gjorde det. I alla fall på mycket högre nivå än de gjorde tidigare. Helt otroligt!  

Till slut var det dags för en prövning! Gruppen skulle skriva ett medborgarförslag till sin stadsdel. Rösta kan eleverna ännu inte i Sverige så medborgarförslaget fick bli det första steget mot att rösta. Det ska städas mer. Det ska finnas fler nattvandrare. Det ska byggas en cykelbana och erbjudas billiga cykelkurser. Ett kafé för kvinnor vore trevligt. Stadsdelen saknar bankomat! Många fina tankar! Eleverna blev stolta! Tyvärr väntar de fortfarande på ett svar från stadsdelen. Ett svar som aldrig verkar komma. 

När allt detta arbetas i flera veckor samt klassråd hölls varje månad känns det verkligen otroligt! Jag känner starkt att det går att bli fullvärdig medborgare i Sverige även om man börjar sin bana som illitterat. Men det kommer inte gratis och det kommer inte självt. Det måste bearbetas steg för steg och dit måste man komma tillbaka till. Men som sagt, det går! 

Jag slänger alla papper! Jag kan ju inte läsa!

Jag hade en gång en nyanländ elev som inte verkade se till tavlan. Jag pratade med eleven om detta och han verkade förstå att han skulle skaffa glasögon. Jag gav även en lapp som han skulle ge vidare till sin mor. Jag visste ingenting om mamman ännu men för att vara säker på att budskapet kom fram skrev jag lappen på mycket enkel svenska. (Obs: Namnet är fingerat)

Efter några dagar frågade jag om eleven givit lappen till sin mor. Det hade han gjort. Utmärkt! Men ingenting hände! Det gick dagar och det gick veckor. Och i utvecklingssamtalet med mamman och eleven (och tolken) fick jag svaret varför eleven fortfarande inte fått glasögon. 

Jag: Jag gav Ahmed en gång en lapp. Har du fått lappen?

Mamma: Det har jag säkert gjort. (Skratt) Men jag får ju så mycket papper och jag kan inte läsa. Så jag slänger allt.

Återigen ett exempel hur lite status ett papper har i en oral kultur och hur mycket vikt vi lägger vid papper. Vi har ofta en tro att budskapet gått fram när vi lämnat ett papper. Så är det inte alls alla gånger! I den orala kulturen där eleven och hans mamma kommer ifrån har papper faktiskt ett obefintligt värde. 

Hur skulle jag ha gjort för att nå fram till önskat resultat snabbare?

Jag kunde så klart ha haft ett utvecklingssamtal tidigare men det är inte lätt alla gånger att planera sitt arbete så som man önskade. Läraryrket är stressigt redan nu. Dessutom trodde jag verkligen att glasögon var på gång. Men framför allt borde jag ha bett någon med samma modersmål ringa till mamman. Jag borde även ha pratat med eleven i upprepade gånger. För prata är viktigare än att skriva! Vill du nå fram till ett resultat ska du inte lita på skriftens styrka utan talets!

Hasiba lyckades!

Går det att bli riktigt bra i svenska när man kommit som vuxen illitterat till Sverige? Detta är en fråga som jag ibland får. Läs gärna hur Hasiba lyckats! Intervjun är från 2009 då jag jobbade i ett samverkansprojekt tillsammans med några andra engagerade litteracitetslärare. 

http://www.lidingo.se/download/18.7f48be5b122dc36880f80003887/Intervju+med+Hasiba.pdf