Jag sitter som en fåtölj i klassrummet

En het fråga är om nyanlända barn ska direktinkluderas eller gå i en så kallad förberedelseklass (på min skola kallar vi den introduktionsgrupp). Den frågan dyker upp i alla sammanhang där man samtalar om nyanlända. Min uppfattning utifrån det jag hört är att de flesta lärare föredrar förberedelseklass. Elever som direktinkluderas blir direktsegregerade i stället är mångas uppfattning. En lärare berättade för mig hur hennes direktinkluderade elev hade uttryckt sig: "Jag sitter som en fåtölj i klassrummet." Hjärtat brast när jag hörde detta. 

Jag fick min anställning som förstelärare i en introduktionsgrupp efter att skolan hade testat en annan modell: direktinkludering av nyanlända. Resultatet var att eleverna hamnade i kläm. Fortfarande kan jag höra från elever som jag inte undervisat att de nyanlända som kommer nu har det så mycket bättre än vad de själva hade. En elev kände sig en aning bitter på grund av den orättvisan som hen själv upplevt för att hen aldrig fick samma chans att lära sig svenska. 

Min erfarenhet är att nyanlända elever förtjänar en förberedelseklass. Men den gruppen ska inte ha stängda dörrar mot den övriga världen på skolan. Nyanlända ska ha den ena foten i förberedelseklass, den andra foten i ordinarie undervisning. I vilken mån det sker, beror helt på elevernas förkunskaper och behov. Målet är också att så fort som möjligt att slussas vidare till den ordinarie undervisningen. 

Att min skola inte lyckades med direktinkludering är summan av många saker. En skola där nyanlända väller in är inte lätt att hantera om man inte har en stenhård organisation för det. Ingen del får brista i den. Alla lärare måste kunna bemöta nyanlända på rätt sätt samt kunna arbeta språk- och kunskapsutvecklande. Men sen krävs även en stabil organisation om studiehandledning samt specialpedagogik. Inte ens en förberedelseklass är lätt att hantera men lite mer hanterbar än organisation med direktinkludering. 

Jag tror att direktinkludering kan vara möjligt om alla bitar är på sin plats. Men så länge bitarna inte faller optimalt är risken för stor att nyanlända ger upp och upplever att de sitter som fåtöljer i ett klassrum. 

Om stödsamtal

Min dotter föddes dramatiskt. Hon togs ifrån mig efter att hon slutat andas i min famn. Detta skedde några timmar efter att hon fötts. Min dotter hade hjärnblödning. Allt snurrade i huvudet på mig. Jag var så klart förvirrad och rädd. Rädslan av att hon inte kan lära sig gå, rädslan av att hon inte kan lära sig prata alls, rädslan av att hennes armar eller fötter inte kommer att fungera så som de ska, rädslan av att hon skulle få stora svårigheter begåvningsmässigt. All den här rädslan är borta idag. Hon fick den bästa vården man kan tänka sig och som till slut också räddade henne. Hon är idag frisk helt enkelt! 

Men mitt i all dramatik fick vi föräldrar också stöd. Sjukvården tog inte bara hand om dottern utan även om oss. Kuratorn kom till oss och gav stödsamtal. Vi begärde aldrig dessa samtal. Vi fick det automatiskt. Därför att vi var i chock och sorg. Det var självklart att vi mådde dåligt.

Jag har många elever i mitt klassrum som mår dåligt. En har förlorat sin far, en annan är orolig för sina släktingar mitt i kriget. En elev vet inte var hens föräldrar är och någon annan lider av traumatiska upplevelser som hen varit med om som barn. Många bor trångt och har aldrig egen tid eller plats i lägenheten. Någon har inte ett eget hem. Alla mina elever har fått lämna sina land och fått komma till ett land som är främmande för dem. Bara det är svårt. 

Och vad gör vi i samhället för dem? Hur stöttar vi dessa barn? Hur stöttar vi deras föräldrar? Får nyanlända elever kuratorhjälp automatiskt? Oftast inte. Jag hör ofta att nyanlända ska få landa först. Men jag kan inte förstå skillnaden mellan nyanlända och mig. Varför behövde jag aldrig landa? Varför fick jag stödsamtal utan att jag ens begärde det? Varför var det viktigt att jag och min man mådde bra när vi hade det svårt? Och frågan som ekar i mitt huvud: Varför är det inte viktigt att ge stödsamtal för nyanlända när de har det svårt? Och hur länge ska nyanlända landa? Kan inte det vara så att de redan landat? En lång flyktresa i sig har varit tuff. Det kanske är så att den nyanlända har landat när de kommit till Sverige som i många fall varit målet.

Jag får också ofta höra att det kanske räcker med samtal med läraren. Jag håller med att små samtal mellan eleven och läraren är viktiga. Mitt uppdrag är  i första hand kunskapsförmedlare men jag är även jättegärna en medmänniska. Men att säga att mina samtal med eleven ska ersätta stödsamtal med kuratorn låter i mina öron nedvärderande. Varför behövs kurator då? Har inte en kurator mer kunskap om hur man samtalar med en människa som mår dåligt än jag som pedagog? Jag vill tro att båda typer av samtal behövs. 

En uppochnervänd värld

Sitter på ett torgkafé i min lilla hemstad. Frossar i mig en grismunk, en finsk delikatess. Plötsligt vaknar jag till. På bordet bredvid mig sitter fyra mattelärare. Deras diskussion gör mig nyfiken. De pratar inte om jobbiga elever eller om hur tråkigt det blir att återvända till sitt jobb. De pratar inte om arbetsbördan eller om sänkande elevresultat. De pratar om lärande. De pratar om matematiska uppgifter. De pratar hur eleverna brukar närma en viss matematisk uppgift. Diskussionen hamnar även en kort stund till Pisa-undersökningen. Lärarnas konstaterande är att det gäller att ha hög nivå på undervisningen. Sen återgår lärarna till matematiken och till hur man bäst förklarar för eleverna ett matematiskt moment.

Detta kallar jag för kollegialt lärande och för professionalism. Det finns delar jag skulle kunna kritisera i den finska skolan utifrån mina egna erfarenheter. Men faktumet att lärare är professionella, kunniga i Finland återstår. Finska lärare har oftast en magisterexamen. Bara det! Någonting att reflektera över här i Sverige. 

Min väninna i Finland utbildade sig först till ekonom men studerade senare även pedagogik för att kunna arbeta som lärare. Hon berättar om situationen där alla som vill bli lärare inte kan bli det. Alla tas inte in på utbildningen helt enkelt. Samtidigt berättar min väninna om personer som arbetat exempelvis med fonder eller på banken tidigare bestämmer sig att bli lärare senare i livet. För att det är fint att vara lärare. För att läraryrket är attraktiv med bra arbetsvillkor. För att lärare är högst uppskattade. Samtidigt hör jag en svensk väninna till mig säga att det är väl bra att gå vidare i livet när man lämnar läraryrket. En uppochnervänd värld!

Hon var bäst i matte!

Första dagen i matematik-undervisningen i den ordinarie klassen. Jag var orolig. Hur skulle det gå? För att hjälpa till skickade jag två elever samtidigt. Allt detta för att de skulle kunna stötta varandra sen. 

"Hur gick det?" undrade jag efter lektionen. "Hon var bäst i matte", sa den andra. Hon log stolt. Hon hade varit bäst av alla elever trots att hon inte kunde mycket svenska ännu. 

En påminnelse om att nyanlända har med sig mycket kunskaper som de inte alla gånger får visa. Men de förtjänar alla möjligheter till det. Att inte kunna språket betyder långt ifrån att man inte kan någonting. Man kan visst mycket. Ibland till och med mer än någon annan i klassen!

Pojkar får väl inte mer utrymme i klassrummet

Det finns väl ingen lärare som gör så! sa han. Vi diskuterade huruvida pojkar och flickor får lika mycket utrymme i klassrummet. Jag hänvisade till forskning. Hävdade bestämt att pojkar oftast får mer tid i många klassrum. Men det trodde inte han. Jag önskar jag kunde tro på det också. Tyvärr tror jag inte att vi är så jämställda i Sverige. Jag tror att pojkar fortfarande får mer utrymme i klassrummet men till slut även sämre betyg och bättre lön. Detta handlar så klart inget annat än om våra normer, om våra förväntningar och föreställningar. Kanske dags för mig att be någon att räkna tid hur mycket mina pojkar respektive flickor får prata i klassrummet. Men hur gör man om majoriteten av eleverna är flickor? Hur räknar man då? Ska man då räkna tid till varje respektive individ i stället för att räkna hur mycket tid det ena eller andra könet får? Tål att tänkas vidare. 

Fru Saftglas och siffrornas pizzeria

Jag har en kreativ son. Det är svårt att få honom följa reglerna enligt regelboken. Han vill oftast gå sin egen väg. En dag gjorde han sin läxa. Han skulle plocka fem substantiv från kapitlet han läst i boken. Därefter skulle han ta ett av substantiven och göra en hel mening om det ordet. Min son ville plocka två substantiv i stället och göra en hel mening av de två orden. Jag begränsade inte hans kreativitet. Han valde orden läraren och saftglas. Hans mening skulle därmed låta Läraren hette Saftglas. Min son tyckte att meningen var rolig. Tänk om någon skulle heta Saftglas! Fröken Saftglas, hur mår du? Magister Saftglas, Vilket fint väder det är ute! Så roligt det skulle vara! Men vi vuxna är väldigt inrutade i våra tankesätt. Min sons lärare hade haft svårt att förstå kreativitet i meningen. Läraren hade ändrat meningen till Läraren hämtade saftglas.  

En lärare kan visst heta Saftglas!

Jag har idag varit hemma med min son som är förkyld. Vi har jobbat med matematik. Efter en stund tyckte min son att det blev tråkigt. Han började skapa en pizzeria till siffrorna i stället. - Siffrornas pizzeria! Den här pizzerian finns i Frankrike, sa han. Jag, vuxen och lärare, trodde en stund att sonen hade blandat Italien och Frankrike med varandra. Men nej, så var inte fallet. - För det finns faktiskt pizzerior även i Frankrike, fortsatte han sedan. 

Siffrornas pizzeria

Det är svårt för oss vuxna att ta steget utanför boxen. Det vågar barnen göra mycket mer. Det gäller bara förstå det. Låt kreativiteten flöda både hemma och i klassrummen. Begränsa inte barnens vägar. Låt barnen bli starka individer som vågar gå sina egna vägar. För annars blir världen mycket grå och tråkig!

Boklåda

Jag har några barn i min grupp som kommer tidigt till skolan. Då sitter de oftast och väntar på att undervisningen ska börja. Därför har jag skapat små enkla böcker som eleven kan läsa innan vi kör igång med lektionen. En boklåda är ett fint sätt att locka eleverna till läsning. Böckerna jag skrivit är skrivna för nyanlända elever. De är lagom korta (oftast bara några enstaka sidor) så att eleven hinner bli klar med berättelserna. 

Att få en elev utan läsvana läsa en "bok" är en stor vinst. Det känns bra när man ser en elev att bli intresserad av läsningen. Skapa du också en boklåda. Böckerna behöver inte vara några revolutionerande berättelser. Vanliga texter om vanliga människor räcker redan långt

Ansvar eller lydnad

Ansvarskultur är det som möjliggör lärandekultur i klassrummet, fick jag höra. Så sant. Motsatsen till ansvarskultur är lydnadskultur. Lydnadskulturen är den skolkulturen som mina föräldrar fick uppleva när de gick i skolan. Det är den kulturen som även jag fick uppleva i min uppväxt. Det är den kulturen som vår skolminister verkar förespråka. Lydnadskulturen handlar om makt, kontroll och bestraffningar. Lydnadskulturen handlar även om belöningar, ungefär som i programmet Super-Nanny. Klassrum där eleverna sitter tysta och där disciplin och arbetsro behärskar hämmar elevers lärande. Eleverna upplever ofta rädsla och skuld i sådana klassrum. I ansvarskulturen samarbetar alla. Alla är delaktiga. Ingen hånas eller trycks ner. Det är då alla kan ta ansvar för sin egen inlärning. Det är då lärandekulturen blomstrar. Det är då alla mår bra och det är då alla vill lära sig.