Pojkar får väl inte mer utrymme i klassrummet

Det finns väl ingen lärare som gör så! sa han. Vi diskuterade huruvida pojkar och flickor får lika mycket utrymme i klassrummet. Jag hänvisade till forskning. Hävdade bestämt att pojkar oftast får mer tid i många klassrum. Men det trodde inte han. Jag önskar jag kunde tro på det också. Tyvärr tror jag inte att vi är så jämställda i Sverige. Jag tror att pojkar fortfarande får mer utrymme i klassrummet men till slut även sämre betyg och bättre lön. Detta handlar så klart inget annat än om våra normer, om våra förväntningar och föreställningar. Kanske dags för mig att be någon att räkna tid hur mycket mina pojkar respektive flickor får prata i klassrummet. Men hur gör man om majoriteten av eleverna är flickor? Hur räknar man då? Ska man då räkna tid till varje respektive individ i stället för att räkna hur mycket tid det ena eller andra könet får? Tål att tänkas vidare. 

Låt mina barn vinna varje gång, tvinga inte dem att välja

Min dotter har bytt avdelning på sin förskola. Den nya personalen välkomnar henne genom att jobba med temat om olika länder. En pedagog visar stolt vad de har skapat. Det är fint! Mycket fint. Men...poängen är att de påstår att min dotter kommer från Finland. Jag korrigerar lite tyst genom att säga att Hennes föräldrar kommer från Finland. Pedagogen noterar inte vad jag säger. Mina två barn är födda i Sverige. De talar två språk: finska och svenska. De har två nationaliteter men de har svenskt pass. De kommer absolut inte från Finland. De kan inte invandra till Sverige om de är födda här. Så nej, de kommer inte från Finland.     

Jag lider i hjärtat. Jag vill att mina barn får själva välja sin identitet. Jag vill att de får själva säga om de är svenskar, finnar, européer eller världsmedborgare. Jag vill inte att någon annan bestämmer det i stället för dem. Men jag vill inte såra pedagogerna. De är fina mot min dotter, de gör ett bra jobb. Men önskar i smyg att de lät henne hitta sitt eget jag. Det verkar vara svårt för människor. Den största utmaningen uppstår varje gång när Finland tävlar mot Sverige i ishockey. Då försöker folk att få min son att välja ett lag. Min son är strategisk. Han hejar det laget som leder i tävlingen. Min son vinner varje gång! Han är sju år. Varje år är jag orolig att han väljer ett lag bara för att han måste. I min värld behöver han inte välja. I min värld behöver inte min dotter tvingas bli en finne. I min värld är mina barn individer med två språk och med många kulturella erfarenheter i bagaget. I min värld är de barn, inga finnar, inga svenskar. 

Plötsligt var jag inte normen

En vardagsmorgon under våren i t-banan i Stockholm. Många blickar stirrar på mig. En kvinna fnissar när hon ser mig. Så här har det aldrig känts tidigare. På jobbet säger många hur fin jag är. Men vad alla egentligen reagerar är att jag inte längre är normen. Jag är annorlunda. Det är det de påpekar trots att ingen gör det av elakhet. Jag är annorlunda eftersom jag plötsligt har en sjal i håret. En sjal, tico säger de i Gambia, som inte ens täcker hela mitt hår. Jag tycker det är vackert men det är även jobbigt att vara annorlunda. Men tänk hur det skulle kännas om jag hade en hijab på mig! Kanske någonting att testa en dag. Det är lärorikt att byta perspektiv. Det är lärorikt att få känna hur det känns att sticka ut. Önskar dock att vi en dag vore mer normkritiska och att mångfalden skulle bli normen. 

Jag är också invandrare!

Det är en torsdagskväll i T-Centralen. Polisen är på plats. En polisman pratar med en lite upprörd afrikan. Jag hör mannen fråga om han nu äntligen får gå. Han har nog kontrollerats för att kunna utesluta att han inte är en gömd flykting. Nej, det var inte han. Men eftersom han är svart ville polisen kontrollera just honom. Min man, invandrare också, går fram till polisen. Han tar fram sitt ID-kort och säger: "Jag är också invandrare. Här är mitt ID-kort." Polisen ser förvånad ut. Han skulle nog inte se så förvånad ut om inte min man hade ljust hår och såg ut som vilken svensk som helst. 

Jag är invandrare också. Jag är inte född i Sverige. Jag är född i Finland. Men Finlands sak är vår sak. I praktiken är jag ju nästan svensk. Det är ingen som ifrågasätter om jag har rätt att vara här eller inte, trots att jag faktiskt levde "illegalt" här ett år när jag kom. Jag anmälde mig på Skatteverket först efter att bott ett år i landet. Jag talar inte ens helt korrekt svenska. Men ändå. Jag blir aldrig stoppad av polisen. Jag blir aldrig stoppad av tullen. Jag är inbjuden till olika svenska sammanhang. Jag väljs inte bort p g a mitt namn när jag söker jobb, trots mitt utländska namn. Jag har blont hår och i filmerna representerar blonda ofta det goda. Jag har mer status än den där afrikanen som vi såg i T-Centralen. Jag har kanske till och med mer status i detta samhälle än Jonas Hassen Khemiri som faktiskt är född här och som talar och skriver bättre svenska än jag. 

Ingen har säkert missat Jonas Hassan Khemiris brev till Beatrice Ask. Men jag kan inte låta bli att länka det här: Jonas Hassan Khemiris brev till Beatrice Ask

En annan text som alla bara måste läsa är Vian tahirs inlägg i hennes underbara blogg: Vian Tahirs inlägg "Jo. Du måste faktiskt flytta på dig." 

Mycket intressanta tankar i båda texterna!

Ja! Jag har fördomar om dig!

Ja, jag erkänner! Jag har fördomar! Jag har fördomar om somalier, kurder och romer. Jag har fördomar om svenskar, om medelklass, överklass och arbetarklass. Jag har fördomar om punkare, rappare och hippies! Jag har även fördomar om kristna och muslimer. Och inte tal om ens hur mycket fördomar jag har om min egen grupp, finländare och även om just dig. Jag är en vuxen människa som brukar har förutfattade meningar om allt och alla. För vem kan vara helt neutral? Vi präglas ju av så mycket i vår omgivning. 

Men när jag säger detta högt känner sig folk provocerade! Jag har blivit kallad för rasist när jag sagt att jag så klart har mycket fördomar, både positiva och negativa, om olika etniska grupper som jag undervisar. Jag har sett hur många himlar med ögonen och tycker att jag är olämplig som lärare för invandrare. 

Men jag erkänner mina förutfattade meningar och är medveten om dem. Jag kämpar även emot mina fördomar och försöker bli av med dem. Jag försöker tänka normkritiskt för jag tror att det är det bästa sättet att jobba mot mobbning bland annat. Jag försöker bryta normerna både i min undervisning och i mitt privata liv. Men jag säger bara att det inte är lätt alla gånger och jag hävdar att vi alla vuxna har fördomar. Den som påstår något annat är nog inte medveten om sina egna fördomar och normer. 

Men det intressanta är att det är lättare att ha fördomar när man står utanför kontexten. När jag undervisar, ser jag mina elever som individer. Mohamed, Said och Farzana från ett och samma land är tre olika individer. Men när jag är utanför klassrummet och talar om det berörda landet kan jag höra hur jag uttalar mig vissa förutfattade meningar och generaliseringar. När jag jobbar och träffar individerna ser jag ingen sjal men sitter jag på torget i någon av Stockholms invandrartäta förorter kan jag plötsligt vakna till när jag reagerar på kvinnor som är heltäckta av sina sjalar. Det händer alltså när jag inte har kontakt med kvinnorna, när jag sitter där på torget och är utanför deras liv. 

En sommar sommarjobbade jag på hemtjänst. En pensionär, låt oss säga hon heter Britt, hade ett väldigt groteskt och ibland även rasistiskt språk. Jag var så klart helt okej. Jag var ju blond och finne och Finlands sak är vår sak! Personalen som jag vikarierade för, vi säger Temnit, kom från Eritrea. Hon var därmed svart. Jag hörde ofta Britt uttala sig saker om invandrare som jag önskar ingen invandrare behövde någonsin höra. Zlatan är väl ingen svensk! De där negrerna borde åka hem! var ett par exempel som jag hörde Britt säga. En dag påpekade jag att även Temnit var svart och att det inte är lämpligt att prata om svarta med ordet neger och inte heller med en sådan ton. Britt tittade på mig och sa förvånat: Nämen! Temnit är väl inte någon neger! Britts kära Temnit som verkligen hade blivit som en dotter till Britt var inte någon neger eftersom hon stod så nära Britt. Men alla de andra på tv:n var negrer eftersom de var främmande och okända för Britt. Och det okända och främmande är läskigt! Nu får jag påpeka att Britt kom från den generationen som fick lära sig i geografiundervisningen om olika raser och deras utseenden samt att ordet neger var ett helt vanligt ord som användes för att beteckna de svarta. 

Men lärdomen av Britt är återigen: Det främmande och okända, det som finns utanför är läskigt. Det som du har nära, som är viktigt för dig är inte längre läskigt utan älskvärt. De som är utanför är massor och då kommer fördomarna lättare upp. De som man har nära är individer.  

Så ja, jag har mina förutfattade meningar men jag kämpar emot dem! Vågar du erkänna dina fördomar?