Ett samtal med en gammal elev till mig

Häromdagen träffade en gammal elev till mig. Han kom till Sverige som ensamkommande barn för fyra år sedan. Idag pratar han flytande svenska och har ett jobb att gå till varje morgon. Detta möte med honom var lärorikt för mig. Jag hade många frågor att ställa. 

- Vad tänkte du i början i klassrummet?

Det var som att vara i en dimma. Jag orkade inte ta in någonting. Jag tänkte bara på uppehållstillstånd. När jag fick uppehållstillståndet kändes det klarade i huvudet. Men det var ändå svårt att läsa tjocka böcker i biologi och andra ämnen på svenska. Jag bestämde mig ganska tidigt att jag inte vill satsa på skolan. Jag sökte jobb i stället. 

- Var det svårt att få ett jobb?

Jobb kommer inte till dig men det finns mycket i Stockholm. Är du en trevlig och arbetsam person och tar kontakt själv med olika arbetsgivare har du inga problem. Många ensamkommande, som jag, jobbar idag. Få orkar gå i skolan. De har bråttom att börja tjäna pengar. De måste ju betala skulderna till smugglarna. Sen vill deras familj ha pengar och det är klart man hjälper till.

- Jag minns verkligen hur dåligt du kunde må när du var min elev. Hur mår du idag?  

Jag mår bra. Jag har ett jobb, en lägenhet och jag har lärt mig laga mat (skrattar högt). Livet är bra. En dag vill jag börja spara till en egen lägenhet och gifta mig. 

- Hur vill du att din fru kommer att vara?  

 Hon ska jobba som jag. Men sen får hon laga all mat. Jag kan städa och tvätta men laga mat, det gillar jag inte. (skrattar högt)

 Men jag säger bara en sak. Har du inte problem i ditt hemland, ska du inte komma hit. Livet kan vara så mycket enklare i hemlandet. Men jag kunde inte stanna där. Jag hade annars dött. 

 

Vad ska du göra för att visa att skolan är viktig?

Diskussion om Malala och Nobels Fredspris 2014 i en introduktionsklass. Eleverna lyssnade och deltog i diskussionen nyfiket. Att Malala inte avbröt sin skoldag på grund av priset uppskattades. Sen följde en diskussion och skrivande utifrån temat Vad ska du göra för att visa att skolan är viktig? Tanken till skrivandet kom från @visesiskolan #twitter. #MittÖppnaLöfte 

Här ser du några tankar från eleverna!

Fru Saftglas och siffrornas pizzeria

Jag har en kreativ son. Det är svårt att få honom följa reglerna enligt regelboken. Han vill oftast gå sin egen väg. En dag gjorde han sin läxa. Han skulle plocka fem substantiv från kapitlet han läst i boken. Därefter skulle han ta ett av substantiven och göra en hel mening om det ordet. Min son ville plocka två substantiv i stället och göra en hel mening av de två orden. Jag begränsade inte hans kreativitet. Han valde orden läraren och saftglas. Hans mening skulle därmed låta Läraren hette Saftglas. Min son tyckte att meningen var rolig. Tänk om någon skulle heta Saftglas! Fröken Saftglas, hur mår du? Magister Saftglas, Vilket fint väder det är ute! Så roligt det skulle vara! Men vi vuxna är väldigt inrutade i våra tankesätt. Min sons lärare hade haft svårt att förstå kreativitet i meningen. Läraren hade ändrat meningen till Läraren hämtade saftglas.  

En lärare kan visst heta Saftglas!

Jag har idag varit hemma med min son som är förkyld. Vi har jobbat med matematik. Efter en stund tyckte min son att det blev tråkigt. Han började skapa en pizzeria till siffrorna i stället. - Siffrornas pizzeria! Den här pizzerian finns i Frankrike, sa han. Jag, vuxen och lärare, trodde en stund att sonen hade blandat Italien och Frankrike med varandra. Men nej, så var inte fallet. - För det finns faktiskt pizzerior även i Frankrike, fortsatte han sedan. 

Siffrornas pizzeria

Det är svårt för oss vuxna att ta steget utanför boxen. Det vågar barnen göra mycket mer. Det gäller bara förstå det. Låt kreativiteten flöda både hemma och i klassrummen. Begränsa inte barnens vägar. Låt barnen bli starka individer som vågar gå sina egna vägar. För annars blir världen mycket grå och tråkig!

Ansvar eller lydnad

Ansvarskultur är det som möjliggör lärandekultur i klassrummet, fick jag höra. Så sant. Motsatsen till ansvarskultur är lydnadskultur. Lydnadskulturen är den skolkulturen som mina föräldrar fick uppleva när de gick i skolan. Det är den kulturen som även jag fick uppleva i min uppväxt. Det är den kulturen som vår skolminister verkar förespråka. Lydnadskulturen handlar om makt, kontroll och bestraffningar. Lydnadskulturen handlar även om belöningar, ungefär som i programmet Super-Nanny. Klassrum där eleverna sitter tysta och där disciplin och arbetsro behärskar hämmar elevers lärande. Eleverna upplever ofta rädsla och skuld i sådana klassrum. I ansvarskulturen samarbetar alla. Alla är delaktiga. Ingen hånas eller trycks ner. Det är då alla kan ta ansvar för sin egen inlärning. Det är då lärandekulturen blomstrar. Det är då alla mår bra och det är då alla vill lära sig.    

Elevdemokrati

En morgon ville eleverna prata med mig. Det lät seriöst. De började försiktigt. Men till slut kom de till saken. De ville göra något roligt! De skulle vilja åka skridskor eller gå på bio. Lite som en klassresa fast bara en dag. Men det var ingen självklarhet för eleverna att skolan skulle betala den lusten. Och kommunen har en strikt regel om att det inte är tillåtet att begära pengar från eleverna. Därför hade eleverna redan en plan. De skulle sälja choklad och tjäna de pengarna som krävdes. Utmärkt, sa jag. Detta är ju elevdemokrati i allra högsta grad. 

Jag lovade ta reda på olika alternativ vi skulle kunna göra. Eleverna skulle ta reda på hur och vad de skulle kunna sälja för att tjäna pengarna. På vägen hem såg jag redan några av mina elever att springa i regnet. De hade köpt choklad på mataffären och hade satt igång försäljningen. Jag köpte direkt några chokladkakor. Vilken initiativkraft!

Efter ett par dagar presenterade jag mina idéer. Ett alternativ var Naturhistoriska Riksmuseet och Cosmonova. Det röstade eleverna för. Eleverna hade hälften av pengarna. Jag lovade fråga rektorn om skolan var redo att betala andra halvan. Det sa rektorn ja till. Det blev en fin kompromiss. 

Nu väntar eleverna spänt på vår utflykt. Det gör de säkert ännu mer för att de bidragit till resan själva. Heja elevdemokratin! 

Att bygga en relation till elever

Några elever på min skola, i närheten av mitt klassrum, lever livet fullständigt när de bara får ett tillfälle. De springer och skriker i korridoren när de har rast, inte alla gånger samtidigt som mina elever har rast. Det stör mitt arbete. Det stör min undervisning.

Häromdagen satt några av dem i sofforna utanför mitt klassrum. Framför dem, på golvet, fanns massor med pappersbitar som någon slängt där efter att rivit pappren i små bitar. Jag bad killarna att plocka upp pappren. Det funkade så klart inte. Jag småpratade med killarna. Jag frågade om deras intressen, om skolan och vad de höll på med sina mobiler. Killarna pratade glatt med mig samtidigt som de tuggade tuggummi och åt smågodis (inte tillåtet!). Jag bad dem plocka upp pappren en gång till. Jag utmanade dem. Om jag skulle plocka upp fler pappersbitar än dem skulle de ge mig en godis. Skulle de däremot vinna tävlingen skulle jag istället ge killarna något roligt, något de behöver. Jag var inte klar med tanken vad jag egentligen skulle ha givit dem men en kram hade de i alla fall behövt. En kram är alltid roligt och någonting de här killarna behövde desperat. Fortfarande, det gick inte hem, men jag såg hur killarna blev mer och mer intresserade. De var riktigt nyfikna på vad jag skulle erbjuda dem. Jag frågade om de skulle svara likadant till sina mammor. Jag såg hur besvärade de blev av den frågan. Mamma är helig för dem, antar jag. Att blanda in mamman var fult av mig, men effektivt. Det orsakade lite skuldkänslor hos tuffingarna.

Jag lyckades inte få eleverna att plocka upp pappersbitarna men jag väckte någonting hos dem. Det viktigaste var att jag började bygga upp en relation till dem. En relation som gör att det blir lättare för mig att få de göra det jag säger de ska göra trots att de inte är mina egna elever. På det sättet blir miljön trivsammare för oss alla.  

Jag slänger alla papper! Jag kan ju inte läsa!

Jag hade en gång en nyanländ elev som inte verkade se till tavlan. Jag pratade med eleven om detta och han verkade förstå att han skulle skaffa glasögon. Jag gav även en lapp som han skulle ge vidare till sin mor. Jag visste ingenting om mamman ännu men för att vara säker på att budskapet kom fram skrev jag lappen på mycket enkel svenska. (Obs: Namnet är fingerat)

Efter några dagar frågade jag om eleven givit lappen till sin mor. Det hade han gjort. Utmärkt! Men ingenting hände! Det gick dagar och det gick veckor. Och i utvecklingssamtalet med mamman och eleven (och tolken) fick jag svaret varför eleven fortfarande inte fått glasögon. 

Jag: Jag gav Ahmed en gång en lapp. Har du fått lappen?

Mamma: Det har jag säkert gjort. (Skratt) Men jag får ju så mycket papper och jag kan inte läsa. Så jag slänger allt.

Återigen ett exempel hur lite status ett papper har i en oral kultur och hur mycket vikt vi lägger vid papper. Vi har ofta en tro att budskapet gått fram när vi lämnat ett papper. Så är det inte alls alla gånger! I den orala kulturen där eleven och hans mamma kommer ifrån har papper faktiskt ett obefintligt värde. 

Hur skulle jag ha gjort för att nå fram till önskat resultat snabbare?

Jag kunde så klart ha haft ett utvecklingssamtal tidigare men det är inte lätt alla gånger att planera sitt arbete så som man önskade. Läraryrket är stressigt redan nu. Dessutom trodde jag verkligen att glasögon var på gång. Men framför allt borde jag ha bett någon med samma modersmål ringa till mamman. Jag borde även ha pratat med eleven i upprepade gånger. För prata är viktigare än att skriva! Vill du nå fram till ett resultat ska du inte lita på skriftens styrka utan talets!

Skolsköterska på sfi

Jag har tidigare skrivit om bristen på kurator på sfi. (Se mitt inlägg: Psykisk och fysisk ohälsa) Det tycker jag fortfarande är skamligt. Samma gäller för bristen på skolsköterska inom sfi. Jag förstår att det inte finns någon budget för sfi att anställa extra personal som kurator eller skolsköterska. Man kan inte skylla på skolorna utan det är mer ett politiskt ansvar. Dock anser jag att rektorerna borde lyfta upp problemet i olika sammanhang. Finns det ingen som lyfter upp problemet, finns det ingen som vill ge pengarna heller. 


Men hur som helst, nu till själva ämnet. Jag har alldeles för ofta mött elever på sfi som har hörsel- och synproblem. Jag har ofta misstänkt att vissa elever kan behöva glasögon eller hörselapparat. Två relativt enkla saker att upptäcka och rätta till. Tänk om jag hade haft en skolsköterska på sfi som jag hade kunnat skicka eleven till? Då hade vi fått bekräftelse på en gång och eleven hade kunnat få hjälp snabbare och därmed hade kunnat studera bättre.


Men nej, jag har inte haft den hjälpen på sfi. Däremot har jag haft samtal med eleven där jag påpekat om problemet. Jag har hänvisat eleven till rätt ställe för att se om eleven har det problem som jag misstänkt hon eller han har. Men om eleven saknar självinsikt och inte tycker att det finns något problem? Inte alls ovanligt för illitterata och korttidsutbildade. Det är inte säkert att hon går till optiker eller hörselklinik trots att jag flera gånger påpekar om detta. Detta kan leda till att eleven sitter år efter år på sfi och inte kan se till tavlan eller höra läraren. Hur kan man lära sig svenska då?

Att boka tid med en illitterat

Att man inte fått en möjlighet att gå i skolan som barn påverkar ens kognitiva utveckling. Det påverkar i många områden i vardagen. Illitterata har bland annat svårt med eget ansvar. Det ser jag i mitt arbete mycket tydligt. Att boka tid med en illitterat som lever starkt här och nu kan vara en utmaning. Min älskade kollega fick uppleva det igen häromdagen. Trots att man varit med om det många gånger tidigare, blir man ändå lika förbluffad varje gång. Min kollega hade bokat tid med eleven. Hon hade dessutom varit tydlig. Hon hade nämligen ställt frågan om eleven råkar ha andra bokade tider samma dag. Nej, det skulle eleven inte ha. Dagen närmade sig och dagen innan fick eleven ett sms. Hon skulle till tandläkaren. Och så klart samtidigt som hon skulle träffa sin lärare. Det ställde till lite.


Vad skulle min kollega ha gjort? Det är återigen lätt att inte ta ansvaret för det handlar ju om vuxna personer. Men illitterata har svårt med eget ansvar. Det hänger ihop med hjärnans fysiska egenskaper som inte har utvecklats eftersom man inte utvecklat läs- och skrivkunnighet som barn. Då måste vi som jobbar med personer med kort eller ingen skolbakgrund göra allt för att stödja deras väg in i den abstrakta världen och till eget ansvar.


Att träna almanacka är ett steg åt det bättre. Och varje dag! Det är jobbigt och tidskrävande. Men trots att jag själv glömmer bort det är det mitt ansvar som lärare att börja dagen med almanacka för det är någonting som hjälper våra elever. Att gå igenom vad som komma skall under veckan och vilka tider eleven fått dagen innan. Alla viktiga tider antecknas i kalendern. Då påminner man eleverna om aktiviteterna under veckan. Det är väl självklart att alla elever har sin egen almanacka. Dessutom ska man alltid vara extra tydlig om tiderna. Annars kan det hända som det gjorde en gång för mig. Att eleven kommer klockan nio i stället för klockan 15. Och varför? Joo, för det finns ett annat tidssystem i Somalia. Klockan sju är klockan ett. Det är då solen går upp och det är då dagen börjar. Dagen börjar med sin första timme, klockan är alltså ett. Mycket logiskt, tycker jag!