Att bygga en relation till elever

Några elever på min skola, i närheten av mitt klassrum, lever livet fullständigt när de bara får ett tillfälle. De springer och skriker i korridoren när de har rast, inte alla gånger samtidigt som mina elever har rast. Det stör mitt arbete. Det stör min undervisning.

Häromdagen satt några av dem i sofforna utanför mitt klassrum. Framför dem, på golvet, fanns massor med pappersbitar som någon slängt där efter att rivit pappren i små bitar. Jag bad killarna att plocka upp pappren. Det funkade så klart inte. Jag småpratade med killarna. Jag frågade om deras intressen, om skolan och vad de höll på med sina mobiler. Killarna pratade glatt med mig samtidigt som de tuggade tuggummi och åt smågodis (inte tillåtet!). Jag bad dem plocka upp pappren en gång till. Jag utmanade dem. Om jag skulle plocka upp fler pappersbitar än dem skulle de ge mig en godis. Skulle de däremot vinna tävlingen skulle jag istället ge killarna något roligt, något de behöver. Jag var inte klar med tanken vad jag egentligen skulle ha givit dem men en kram hade de i alla fall behövt. En kram är alltid roligt och någonting de här killarna behövde desperat. Fortfarande, det gick inte hem, men jag såg hur killarna blev mer och mer intresserade. De var riktigt nyfikna på vad jag skulle erbjuda dem. Jag frågade om de skulle svara likadant till sina mammor. Jag såg hur besvärade de blev av den frågan. Mamma är helig för dem, antar jag. Att blanda in mamman var fult av mig, men effektivt. Det orsakade lite skuldkänslor hos tuffingarna.

Jag lyckades inte få eleverna att plocka upp pappersbitarna men jag väckte någonting hos dem. Det viktigaste var att jag började bygga upp en relation till dem. En relation som gör att det blir lättare för mig att få de göra det jag säger de ska göra trots att de inte är mina egna elever. På det sättet blir miljön trivsammare för oss alla.