Sfi-skolor! Förbered er!

Ett besök på en ambitiös sfi-skola. Lärare som verkligen brinner för sitt arbete och för de 650 elever som redan finns i skolan. Men skolan beräknar få dubbelt så många elever nästa år. Många av de asylsökande som anlände till Sverige under hösten 2015 kommer att få sitt beslut under det kommande året. Är vi beredda för det? Har din skola börjat förbereda sig inför ökningen av antalet elever? Och framför allt hur kommer arbetssituationen på sfi-skolor förändras när eleverna endast får tillfälliga uppehållstillstånd? Hur kommer eleverna må när de inte får sina familjemedlemmar hit? Detta är något nytt för oss alla. Något som ska reflekteras över. Något som vi ska ta hänsyn till. Kanske vore det dags att anställa kuratorer på sfi för att kunna stötta elever?

Låt alla elever simma i kunskapen

Att få gå i skolan, äntligen! Vilken lycka till en elev som inte fått den möjligheten tidigare i livet. Men att vara en ungdom och börja lära sig att läsa och skriva är kämpigt. Att inkludera en sådan elev i den ordinarie undervisningen kan vara förstörande till denna person. 

Tänk själv! Att sitta i klassrummet, se andra diskutera, läsa, skriva och samarbeta. Samtidigt att sitta själv som inlåst i ett fängelse, i bokstävernas fängelse. Att inte förstå ett enda ord, en enda bokstav. Att skämmas för det. Att försöka gömma sin okunnighet. Dessutom kämpar man med allt det nya som pågår runtomkring sig. Hur beter man sig i klassrummet, i skolan och i samhället? Hur lyckas man hålla tiderna trots att man inte kan klocka? Hur äter man med gaffel och kniv? Hur spelar man pingis så som alla andra på skolan? Hur åker man buss till skolan? Vad gör man när man hoppar av på en fel busshållplats? Hur, hur och återigen hur? 

Och ingen frågar vad hen kan i stället!  Ibland kan inte ens någon fråga. Ingen som kan lyssna på hur hen jobbade på en affär i hemlandet, köpte, sålde och organiserade. Ingen kan lyssna på hur hen tog hand om alla djuren i familjen, hur hen hjälpte en ko föda sitt kalv, hur hen visste exakt hur man tämjer en häst. Ingen kan lyssna hur duktig kock hen är. 

Ett ungt liv vill inte sticka ut. Ett ungt liv vill vara som alla andra. Men hur gör vi på skolan så att ett ungt liv utan skolbakgrund inte drunknar på vår skola? Jag hävdar bestämt, med all erfarenhet om alfabetisering, att elever som saknar skolbakgrund inte ska gå i den ordinarie undervisningen. Jag hävdar att dessa elever mår bättre att få gå i en alfabetiseringsgrupp tills de blivit litterala. Det går inte alla gånger att organisera en sådan grupp på en skola men det är värt att lyfta upp frågan på kommunnivå. Finns det en möjlighet att skapa en sådan grupp i kommunen?

Jag kan inte glömma min kära före detta elevs ord efter att hon gått 60 timmar samhällsinformation på modersmålet: "Det var som om de hade kastat mig till ett hav av kunskap men jag kunde inte simma." Dessa ord bär jag med mig och gör att jag är övertygad om att det inte går att kasta en elev till en ordinarie undervisningen på högstadiet eller gymnasiet utan att hen drunknar. Inte ens studiehandledning är till någon nytta när man försöker redan ut fransk revolution när man egentligen ska koncentrera sig på läs- och skrivinlärningen, helst på modersmålet först. När man ska lära sig simma i bokstävernas värld. När man ska börja utvidga sitt perspektiv mot den litterala världen!

Lärarens kraft att påverka

Läs hur jag blev läromedelsförfattare!

Manus nr 1 mars 2014 #Sverigesläromedelsförfattarensförbund

Skönt med en barnvakt som talar bra svenska

"Det är så skönt att ha en barnvakt som talar bra svenska." Så uttryckte sig en granne till mig, en far till ett barn som går i samma skola som mitt. Javisst, det var inget fel på deras barnvakt. Hon var en ung och trevlig svensk tjej. 

Men den inställningen fick ändå min kropp att rysa. När talar man bra svenska? Och när är det svenska språket viktigare än sättet hur man umgås med barn? Innerst inne måste det ändå handla om trygghet. Att ha samma referensramar med en barnvakt som tar hand om ens barn måste kännas tryggt. Då vet man att man tänker någorlunda på samma sätt. Man vet att barnvakten vet hur man ringer till Vårdguiden eller larmcentralen om någonting skulle hända. Man vet också att barnen och barnvakten förstår varandra språkligt. Att ens barn lyckas förmedla sina känslor vidare till barnvakten. 

Jag har ingen svensk barnvakt. Min barnvakt som jag ibland anlitar kommer från Somalia. Jag har också haft en barnvakt från Filippinerna. Deras svenska? Hur ska jag kunna definiera deras svenska? Inte alls bra? Bra? Helt okej? Varför frågar ingen hur de är med barnen? De är ju helt underbara med barnen! Mina barn har älskat båda barnvakterna. 

På köpet har mina barn sett att vi alla inte behöver vara likadana. En gång frågade min son om barnvaktens kläder. Jag förklarade att många i Somalia hade en sjal och likadana kläder som vår barnvakt bär på. Inte mer om det. Ingenting konstigt med det. 

Alla dessa kläder!

Har du någonsin skänkt bort dina gamla kläder till en insamlingslåda? Har du någonsin tänkt på vad som händer med de kläderna? Har du också trott att de delas ut till de behövande någonstans i tredje världen? 

Jag undrade många gånger i Gambia var alla dessa högar gamla västerländska kläder kom ifrån. En gång frågade jag en gambier om det. Han svarade att de kom från en container som européer skänkt till dem. Men hallåå! Jag är kanske naiv men jag har verkligen trott att de skänks till behövande. Istället säljs de till behövande som vidare säljer kläderna till andra behövande. Någon tjänar på det är det säkert. Förmodligen flera. Jag får nu bara hoppas att pengarna hamnar i rätta händer, i alla fall delvis. För det är säkert att försäljarna som sålde kläder behövde verkligen pengarna. 

Att lära illitterata om tidsperspektiv

Illitterata är mer händelseorienterade än tidsorienterade. Det är bra att kunna göra dem mer medvetna om tiden eftersom tiden har en så betydelsefull funktion i vår kultur. Att jobba med sin egen tidslinje är konkret och gör eleven mer medveten om tidsperspektivet i sin egen framtid. För hur många gånger jag har fått höra att eleven vill bli läkare och tror att det sker inom 5 år. Inte realistiskt för en illitterat, inte ens realistiskt för de flesta! 
Man kan även jobba med det förflutna men det finns alltid en risk att det väcker mycket känslor och skapar många tårar. Framtiden ger hopp och är därför enklare och roligare att jobba med. 


Så här kan ett färdigt resultat se ut: 

Tips till processen: 

1. Ta aldrig elevens drömmar ifrån en! Vill eleven bli läkare, så låt henne drömma vidare om det. Allt är möjligt men det kan ta tid och det finns många delmål på vägen dit. 
2. Var noga med delmålen! Man brukar inte få någonting direkt utan det krävs många steg till målet!
3. Var realistisk med tiderna! Det går oftast inte bli klar med sfi på ett år om man är illitterat. Låt eleven inte tro att det går så fort. 
4. Det är viktigt att eleven får presentera sin tidslinje för varandra. Jag lovar, många tycker det är extra intressant att höra vad eleven vill bli för någonting i framtiden.