Andraspråkstalare och fel

– Vilka språkliga fel irriterar dig mest, frågar en svensklärare. Gensvaret är enormt. Allt möjligt från de/dem-reglerna till hen tas upp. Och mycket annat. 
Diskussionen har sällan varit så aktiv i sociala medier. Jag får en klump i halsen. Det känns som om de skriver om mig. Jag gör fel i alla dessa punkter...inte alltid men det händer. Jag är andraspråkstalare. Jag förblir nog andraspråkstalare. Det stör mig inte. Jag älskar språk, jag älskar att läsa, jag älskar att skriva...skriva. I skrift får man inte göra fel. I skrift är människor väldigt konservativa. Folk har alltid synpunkter på skrift. Jag skriver böcker. Jag skriver läromedel. Jag bloggar. Jag skriver i sociala medier. Och jag gör fel. Jag kan fortfarande inte hålla koll på bestämdheten och han och hon för de sakerna existerar inte i mitt förstaspråk. Jag har ändå bestämt mig att inte låta detta begränsa mig. Jag fortsätter att skriva. 

Elevernas egen migrationspolitik

Den senaste perioden har jag arbetat med temat Migration med mina nyanlända. Ett arbetsområde som hör till samhällskunskap på högstadiet. Häromdagen skapade vi en egen migrationspolitik till Sverige. Eleverna var ganska överens: Sverige ska ta emot många invandrare men bara snälla sådana. Om man visar att man är snäll och en bra person ska man kunna stanna i landet. Oavsett var man kommer i från. 

Så många gånger som jag tänkt samma som eleverna. Tänk om man fick handplocka invandrarna vi tar in i landet. Du som är så fin får stanna. Oavsett asylskäl. Men det är så klart svårt. Det behövs en viss reglering. Men reglering gör också att det blir fyrkantigt. 

Jag ser individer i klassrummet. Jag ser oftast väldigt fina individer och kan inte reglerna om invandringen. Många av dessa individer har ett tungt bagage med sig. Jag har svårt att se att någon av dem inte skulle ha skäl att stanna i landet. Det är där allt krockar. Migrationsverket tolkar sina regler utifrån paragraferna de har. Jag ser människan. Emellanåt kommer vi fram till olika resultat. Då svider det i hjärtat. 

En bro till föräldrar

Det är inte lätt att få en fungerande kommunikation med nyanländas föräldrar om det saknas ett gemensamt språk. Att en förälder som ännu inte kan svenska skulle ha läxförhör med sitt barn på svenska känns inte rimligt. Därför översatte  en studiehandledare en text som eleverna skrivit tillsammans till kinesiska. På detta sätt kunde föräldrarna hänga med till vis del i vårt arbete på skolan. 

Våga göra skillnad!

Förra året träffade jag en svensk (fast barnens mor var finska men ändå) familj när jag tillbringade semester utomlands. Min sociala, alltid lika öppen son parade oss ihop på en kväll och där satt vi plötsligt med totalt främmande människor vid ett middagsbord på en restaurang. Vår diskussion tog efter ett tag en ny vändning. Från hej hej, vem är du till invandrare, hemspråk, Sverigedemokrater och de där j**** invandrare som bara lyfter socbidrag och förstör vårt land. De där j**** invandrare som inte vill arbeta eller lära sig svenska. De där j**** invandrare som tar våra jobb. Och till de där j**** politiker som gör det svårt för en att få sjukersättning trots att ens rygg är paj och man inte kan arbeta så att man måste arbeta svart. Jag bet i läppen, försökte diskutera hederligt. Jag försökte försvara. Men det var inte mycket jag kunde försvara. För ingen lyssnade på mig. De lyssnade bara på sig själva. Deras bittra liv som "fattiglappar och sjuka" kunde inte ta in något annat än deras egna berättelser. Familjen från Falkenberg la sin röst på Sverigedemokraterna. De hörde till de 13 % av Sveriges befolkning som röstade på Sverigedemokraterna. 

Hur gick det till? Min tanke är att våra politiker har verkligen misslyckats när de inte lyckats lyssna på familjen Falkenbergs berättelse. Varje människa förtjänar att bli lyssnad, sedd och hörd. Även om man inte delar samma åsikter. Och om inte en politiker hinner till familjen i Falkenberg behövs en stark, förståelig lärare. En lärare kan verkligen göra skillnad. En lärare kan lyssna, se och höra. En lärare kan visa vägen och vara förebild. En lärare kan ändra riktningen som kan påverka i bästa fall många generationer. 

Är du en sådan lärare? Vågar du stå där och stolt säga att du är en lärare som vill göra skillnad? Jag hoppas det! 

Låt alla elever simma i kunskapen

Att få gå i skolan, äntligen! Vilken lycka till en elev som inte fått den möjligheten tidigare i livet. Men att vara en ungdom och börja lära sig att läsa och skriva är kämpigt. Att inkludera en sådan elev i den ordinarie undervisningen kan vara förstörande till denna person. 

Tänk själv! Att sitta i klassrummet, se andra diskutera, läsa, skriva och samarbeta. Samtidigt att sitta själv som inlåst i ett fängelse, i bokstävernas fängelse. Att inte förstå ett enda ord, en enda bokstav. Att skämmas för det. Att försöka gömma sin okunnighet. Dessutom kämpar man med allt det nya som pågår runtomkring sig. Hur beter man sig i klassrummet, i skolan och i samhället? Hur lyckas man hålla tiderna trots att man inte kan klocka? Hur äter man med gaffel och kniv? Hur spelar man pingis så som alla andra på skolan? Hur åker man buss till skolan? Vad gör man när man hoppar av på en fel busshållplats? Hur, hur och återigen hur? 

Och ingen frågar vad hen kan i stället!  Ibland kan inte ens någon fråga. Ingen som kan lyssna på hur hen jobbade på en affär i hemlandet, köpte, sålde och organiserade. Ingen kan lyssna på hur hen tog hand om alla djuren i familjen, hur hen hjälpte en ko föda sitt kalv, hur hen visste exakt hur man tämjer en häst. Ingen kan lyssna hur duktig kock hen är. 

Ett ungt liv vill inte sticka ut. Ett ungt liv vill vara som alla andra. Men hur gör vi på skolan så att ett ungt liv utan skolbakgrund inte drunknar på vår skola? Jag hävdar bestämt, med all erfarenhet om alfabetisering, att elever som saknar skolbakgrund inte ska gå i den ordinarie undervisningen. Jag hävdar att dessa elever mår bättre att få gå i en alfabetiseringsgrupp tills de blivit litterala. Det går inte alla gånger att organisera en sådan grupp på en skola men det är värt att lyfta upp frågan på kommunnivå. Finns det en möjlighet att skapa en sådan grupp i kommunen?

Jag kan inte glömma min kära före detta elevs ord efter att hon gått 60 timmar samhällsinformation på modersmålet: "Det var som om de hade kastat mig till ett hav av kunskap men jag kunde inte simma." Dessa ord bär jag med mig och gör att jag är övertygad om att det inte går att kasta en elev till en ordinarie undervisningen på högstadiet eller gymnasiet utan att hen drunknar. Inte ens studiehandledning är till någon nytta när man försöker redan ut fransk revolution när man egentligen ska koncentrera sig på läs- och skrivinlärningen, helst på modersmålet först. När man ska lära sig simma i bokstävernas värld. När man ska börja utvidga sitt perspektiv mot den litterala världen!

Om stödsamtal

Min dotter föddes dramatiskt. Hon togs ifrån mig efter att hon slutat andas i min famn. Detta skedde några timmar efter att hon fötts. Min dotter hade hjärnblödning. Allt snurrade i huvudet på mig. Jag var så klart förvirrad och rädd. Rädslan av att hon inte kan lära sig gå, rädslan av att hon inte kan lära sig prata alls, rädslan av att hennes armar eller fötter inte kommer att fungera så som de ska, rädslan av att hon skulle få stora svårigheter begåvningsmässigt. All den här rädslan är borta idag. Hon fick den bästa vården man kan tänka sig och som till slut också räddade henne. Hon är idag frisk helt enkelt! 

Men mitt i all dramatik fick vi föräldrar också stöd. Sjukvården tog inte bara hand om dottern utan även om oss. Kuratorn kom till oss och gav stödsamtal. Vi begärde aldrig dessa samtal. Vi fick det automatiskt. Därför att vi var i chock och sorg. Det var självklart att vi mådde dåligt.

Jag har många elever i mitt klassrum som mår dåligt. En har förlorat sin far, en annan är orolig för sina släktingar mitt i kriget. En elev vet inte var hens föräldrar är och någon annan lider av traumatiska upplevelser som hen varit med om som barn. Många bor trångt och har aldrig egen tid eller plats i lägenheten. Någon har inte ett eget hem. Alla mina elever har fått lämna sina land och fått komma till ett land som är främmande för dem. Bara det är svårt. 

Och vad gör vi i samhället för dem? Hur stöttar vi dessa barn? Hur stöttar vi deras föräldrar? Får nyanlända elever kuratorhjälp automatiskt? Oftast inte. Jag hör ofta att nyanlända ska få landa först. Men jag kan inte förstå skillnaden mellan nyanlända och mig. Varför behövde jag aldrig landa? Varför fick jag stödsamtal utan att jag ens begärde det? Varför var det viktigt att jag och min man mådde bra när vi hade det svårt? Och frågan som ekar i mitt huvud: Varför är det inte viktigt att ge stödsamtal för nyanlända när de har det svårt? Och hur länge ska nyanlända landa? Kan inte det vara så att de redan landat? En lång flyktresa i sig har varit tuff. Det kanske är så att den nyanlända har landat när de kommit till Sverige som i många fall varit målet.

Jag får också ofta höra att det kanske räcker med samtal med läraren. Jag håller med att små samtal mellan eleven och läraren är viktiga. Mitt uppdrag är  i första hand kunskapsförmedlare men jag är även jättegärna en medmänniska. Men att säga att mina samtal med eleven ska ersätta stödsamtal med kuratorn låter i mina öron nedvärderande. Varför behövs kurator då? Har inte en kurator mer kunskap om hur man samtalar med en människa som mår dåligt än jag som pedagog? Jag vill tro att båda typer av samtal behövs. 

Oroliga kroppar

En elev som slåss, får utbrott, har oro i kroppen. En elev som inte kan fokusera, som har svårt att ta tag i sitt skolarbete. ADHD? Trauman? PTSD? Sociala problem? Oftast är det svårt att sätta ord på elevens beteende. Då är det lätt att man diagnostiserar elever för fort. 

Det gäller att skapa en relation till eleven. En stor del av lärarens arbete handlar just om att skapa relationer. Lyssna på barnet, se på barnet, bekräfta barnet. Det är mitt budskap fortfarande.  

Men när det inte räcker till. Då skulle jag önska att eleven fick öppna sitt hjärta. Helst till en kurator. Kanske till och med till en psykolog. Men det är också en relation som ska byggas. Ett samtal räcker oftast inte till. För att bygga upp ett förtroende krävs mycket mer. 

Jag arbetar med elever från många olika länder. I några kulturer är kurator och psykolog endast till personer med psykisk sjukdom. Barn som skulle behöva hjälp kan nekas det eftersom föräldrarna sätter sig emot den hjälpen. Samma sak var det när jag arbetade med vuxna och unga vuxna. Det var inte alla gånger lätt att motivera personen att gå till en kurator. Därför ska kurator vara närvarande, överallt. Kuratorn ska ha samtal med eleverna i korridoren för att locka eleverna till samtal. Kurator ska bjuda in eleverna till små lätta samtal som kan utvecklas med tiden.  

Min erfarenhet är att oavsett anledningen till elevens oroliga kropp mår eleven bättre efter några stödsamtal. Om eleven har lockats till mötet. Om eleven har tagit det steget att våga försöka. Då kan man förbättra resultatet i skolan också.  

Svenska eller svenska som andraspråk?

De senaste tiden har jag fått testa elever för att avgöra om de ska läsa svenska eller svenska som andraspråk. Mitt hjärta gråter när jag hör motiveringar till varför eleven eller elevens föräldrar vill ha svenska. 

"Varför vill du läsa svenska i stället för svenska som andraspråk?", undrar jag. Eleven i högstadieåldern svarar: "Jag känner mig bekräftad om jag får läsa svenska. Att jag duger som svensk. Jag skulle kämpa hårdare då." 

"Varför vill ni att ert barn ska läsa svenska i stället för svenska som andraspråk?", undrar jag.
Föräldrarna till ett barn i lågstadieåldern svarar: "Hen är ju född här. Vad är skillnad på vårt barn och ett barn som har svenska föräldrar? Att ni bedömer hens svenska som andraspråk är diskriminerande och kränkande. Det ska inte finnas någonting som heter andraspråk!"   

Min egen son läser svenska som andraspråk. Det tycker jag han förtjänar. För mig är andraspråk inte nedvärderande. För mig betyder det att min son är rikare med två språk i bagaget. Tyvärr är det inte så för alla. Har man en gång, två gånger, många gånger blivit diskriminerad i det svenska samhället känner man sig diskriminerad i denna fråga också. Det förstår jag. Jag blir inte diskriminerad, inte i alla fall vad jag vet. Men jag är övertygad om att dessa föräldrar och barn som jag talat med nu den senaste tiden har blivit det och kommer att bli det flera gånger framöver. 

Min son, andraspråkstalare, skulle intressant nog och förmodligen bedömas som andraspråkstalare även i Finland. Även om jag bedömer finska som hans förstaspråk, ser jag en viss skillnad på hans språk och hans kusiners språk i Finland. Jag hör hur han sjunger mer på finska, hur han söker några ord. Jag hör också att han ibland använder fel böjning. Exakt så som på svenska. Men vad jag också märker är att han är riktigt kreativ på sitt språk. Han är skicklig på att översatta mellan språken. Han är skicklig i situationer när han inte har något gemensamt språk med en annan person. Han använder hela sin kreativitet och kroppspråk när han använder sin språkliga kapacitet. Han är garanterat flerspråkig! Och jag är stolt över det. Önskar att alla andra föräldrar skulle också kunna vara det när deras barn läser svenska som andraspråk.  

Skönt med en barnvakt som talar bra svenska

"Det är så skönt att ha en barnvakt som talar bra svenska." Så uttryckte sig en granne till mig, en far till ett barn som går i samma skola som mitt. Javisst, det var inget fel på deras barnvakt. Hon var en ung och trevlig svensk tjej. 

Men den inställningen fick ändå min kropp att rysa. När talar man bra svenska? Och när är det svenska språket viktigare än sättet hur man umgås med barn? Innerst inne måste det ändå handla om trygghet. Att ha samma referensramar med en barnvakt som tar hand om ens barn måste kännas tryggt. Då vet man att man tänker någorlunda på samma sätt. Man vet att barnvakten vet hur man ringer till Vårdguiden eller larmcentralen om någonting skulle hända. Man vet också att barnen och barnvakten förstår varandra språkligt. Att ens barn lyckas förmedla sina känslor vidare till barnvakten. 

Jag har ingen svensk barnvakt. Min barnvakt som jag ibland anlitar kommer från Somalia. Jag har också haft en barnvakt från Filippinerna. Deras svenska? Hur ska jag kunna definiera deras svenska? Inte alls bra? Bra? Helt okej? Varför frågar ingen hur de är med barnen? De är ju helt underbara med barnen! Mina barn har älskat båda barnvakterna. 

På köpet har mina barn sett att vi alla inte behöver vara likadana. En gång frågade min son om barnvaktens kläder. Jag förklarade att många i Somalia hade en sjal och likadana kläder som vår barnvakt bär på. Inte mer om det. Ingenting konstigt med det. 

Plötsligt var jag inte normen

En vardagsmorgon under våren i t-banan i Stockholm. Många blickar stirrar på mig. En kvinna fnissar när hon ser mig. Så här har det aldrig känts tidigare. På jobbet säger många hur fin jag är. Men vad alla egentligen reagerar är att jag inte längre är normen. Jag är annorlunda. Det är det de påpekar trots att ingen gör det av elakhet. Jag är annorlunda eftersom jag plötsligt har en sjal i håret. En sjal, tico säger de i Gambia, som inte ens täcker hela mitt hår. Jag tycker det är vackert men det är även jobbigt att vara annorlunda. Men tänk hur det skulle kännas om jag hade en hijab på mig! Kanske någonting att testa en dag. Det är lärorikt att byta perspektiv. Det är lärorikt att få känna hur det känns att sticka ut. Önskar dock att vi en dag vore mer normkritiska och att mångfalden skulle bli normen. 

Konkret matematik

Även matematik ska vara konkret med mina elever. Nu håller vi på med vikt och massa. Hur mycket väger en bok, hur mycket väger ett kuvert? Hur mycket väger din mobil? Apelsin, mjölpaket, kaffepaket? Vi testar fram och tillbaka. Och du då? Hur mycket väger du? Jag har med mig en personvåg. De som vill kan väga sig själva. Och till min stor förvåning hoppar alla utom en (normalviktig) kille på vågen och säger högt sin vikt. Hon 83 kg. Han 62 kg. Hon 41 kg. Ingen skäms över sin vikt. Jag undrar hur många, speciellt tjejer, hade hoppat på vågen i ett helsvenskt klassrum?

Pengar, vassågo!

Dagen efter min 30-års fest hittade jag en femhundring hemma hos mig. Jag skickade ett sms till vännerna och upplyste att jag hade hittat pengar. Telefonen ringde och vår afrikanska vän berättade att det var en födelsedagspresent till mig! 500 kronor! Det kändes pinsamt och svårt att acceptera. Jag ville verkligen inte behålla pengarna. 

För snart ett år sedan hade vår son sin födelsedag. Och mycket riktigt! Hans kompis, vars föräldrar har sitt ursprung i Mellanöstern gav honom pengar som present. En hundring! Återigen kändes det jobbigt och fel att ta emot pengarna!

Det är väldigt svårt för mig att ta emot pengar som present. Presentkort går bra men pengar direkt till handen, aldrig i livet! Det måste vara min kultur som präglat mig i denna fråga. 

Jag vet inte hur det ligger till i kulturer från Afrika och Mellanöstern egentligen. Jag vet inte om det ens förekommer i dessa kulturer eller om det bara är en falsk uppfattning att man ger pengar som present i Sverige. Har du bättre kunskap om detta? Hur ska man förhålla sig till presenter som är rena pengar?

Mutor! Jag? Aldrig i livet!

Det var en gång en oerfaren, ung och naiv lärare. Det var en gång jag! Inte trodde jag att jag skulle bli mutad. Inte förstod jag det ens då. Jag trodde det var oartigt att tacka nej till en lunch. Han ville prata om skolrelaterade saker med mig. Han var verkligen tvungen. Han skulle behöva hjälp. Jag vet inte varför men jag tackade ja. Vi åt på en restaurang bredvid skolan. Vi pratade ditt och datt. Jag försökte komma till själva ämnet. Han pratade om allt mellan himmel och jord. Jag minns att det kändes konstigt. Vi skulle prata om skolarbetet. Äntligen kom han till själva frågan. Han hade ju bara en uppgift kvar men han skulle behöva sitt betyg snarast. Han måste komma in på utbildningen till hösten och han skulle skicka sin ansökan med betyg under veckan. Men den där uppgiften...den skulle han gärna göra om ett par veckor. Jag litade på honom och sa ja. Han fick sitt betyg. Ett G. Men den där uppgiften gjorde han aldrig. 

Att han aldrig gjorde sin uppgift var en besvikelse. Han hade ju lovat mig. Samtidigt kan jag tycka att den uppgiften inte hade någon verklig betydelse för hans betyg. Han hade absolut förtjänat det. Men skolan hade ett princip att eleven ska ha gjort vissa uppgifter innan man kan godkänna kursen. En uppgift av väldigt många gör ingen stor skillnad. Dessutom ska man titta på målen och inte antalet uppgifter. Men han hade ju lovat mig! Och han hade betalt min lunch trots att jag tyckte att det var pinsamt och olämpligt men jag trodde att jag skulle vara oartig om jag vägrade ta emot den. Idag förstår jag en sak: Jag blev mutad den dagen!   

Jag är också invandrare!

Det är en torsdagskväll i T-Centralen. Polisen är på plats. En polisman pratar med en lite upprörd afrikan. Jag hör mannen fråga om han nu äntligen får gå. Han har nog kontrollerats för att kunna utesluta att han inte är en gömd flykting. Nej, det var inte han. Men eftersom han är svart ville polisen kontrollera just honom. Min man, invandrare också, går fram till polisen. Han tar fram sitt ID-kort och säger: "Jag är också invandrare. Här är mitt ID-kort." Polisen ser förvånad ut. Han skulle nog inte se så förvånad ut om inte min man hade ljust hår och såg ut som vilken svensk som helst. 

Jag är invandrare också. Jag är inte född i Sverige. Jag är född i Finland. Men Finlands sak är vår sak. I praktiken är jag ju nästan svensk. Det är ingen som ifrågasätter om jag har rätt att vara här eller inte, trots att jag faktiskt levde "illegalt" här ett år när jag kom. Jag anmälde mig på Skatteverket först efter att bott ett år i landet. Jag talar inte ens helt korrekt svenska. Men ändå. Jag blir aldrig stoppad av polisen. Jag blir aldrig stoppad av tullen. Jag är inbjuden till olika svenska sammanhang. Jag väljs inte bort p g a mitt namn när jag söker jobb, trots mitt utländska namn. Jag har blont hår och i filmerna representerar blonda ofta det goda. Jag har mer status än den där afrikanen som vi såg i T-Centralen. Jag har kanske till och med mer status i detta samhälle än Jonas Hassen Khemiri som faktiskt är född här och som talar och skriver bättre svenska än jag. 

Ingen har säkert missat Jonas Hassan Khemiris brev till Beatrice Ask. Men jag kan inte låta bli att länka det här: Jonas Hassan Khemiris brev till Beatrice Ask

En annan text som alla bara måste läsa är Vian tahirs inlägg i hennes underbara blogg: Vian Tahirs inlägg "Jo. Du måste faktiskt flytta på dig." 

Mycket intressanta tankar i båda texterna!

Några tankar kring klaner

När man anländer till landet Gambia ska man fylla i en formulär på flygplatsen. Där ska man skriva sin pappas namn. Det kan kännas löjligt att skriva det. För vem ska egentligen bry sig om vem min pappa är? Det ska inte spela någon roll om min pappa heter Jallo, Matti eller Kalle. Jag heter Tiia Ojala och jag är myndig. Det borde räcka. Men en kort tid i Gambia fick mig förstå hur viktig frågan egentligen är.

Man ärver alltid sin pappas klan i Gambia. Förmodligen är traditionen samma i de flesta länderna i Afrika. Det spelar ingen roll om man egentligen har mer "Fula-blod" i sig. Om pappan är mandinka, är barnet också mandinka. Punkt slut. Även namnet ärvs från pappan. Sidia Jatta, vår värd i Gambia, hade funderingar på att ta även sin mammas namn i bruk. Att han skulle ha två efternamn. Det ena från pappan och det andra från mamman. För jämställdhetens skull, tyckte han. Folk i hans närhet var dock övertygade om en sak: Ingen skulle kalla honom för något annat än Sidia Jatta. För man hör till pappan oavsett. Ingen skulle bry sig om hans andra namn. Det enda som räknas är ju pappans namn och pappans klan.

Gifter man sig ska kvinnan flytta till mannens compound (=innegård). Man blir en del av den förlängda familjen hos mannen. Skiljer man sig lämnas barnen hos pappan eller pappans släkt. En mamma måste återvända till sin familj, utan barn. Vi träffade en man i byn Taipatou i Gambia vars bror hade varit gift med två kvinnor. Kvinnorna hade fött honom fyra barn. Men en dag gick mannen bort och kvinnorna blev änkor. Kvinnorna var tvungna att återvända till sina familjer. Och här kommer någonting som jag inte begriper. Barnen var nämligen den döda pappans egendom, därmed skulle de inte flytta med sin mamma till mammans släkt. De skulle stanna kvar hos pappans släkt. I denna historia blev det brodern till pappan som fick ta hand om fyra främmande barn.

Mina ögon öppnades mer vad gäller klantillhörighet. Jag insåg i Gambia att vi undervärderar klanens betydelse för vissa invandrargrupper i Sverige. Vi behöver mer kunskap om detta och vad det innebär för individerna som bor i Sverige. Jag är sugen på att få veta mer. Har du tips eller kunskap kring frågan?

Att förlora sitt ansikte

Under hösten 2012 skrev jag ett inlägg Om jag skäms gör jag inte det mer. Detta inlägg är en fortsättning till det. 

Det kom fram till att tjejen kände sig mobbad. Att en av killarna som tidigare under hösten pratat fult om tjejer och som varit tvungen att erkänna sitt fel inför mig och tjejen behandlade henne som luft enligt tjejen. Tjejen kände på sig även att killen fortsatte prata om henne med de andra killarna. Rätt eller fel? Det vet jag inte. Bara en känsla eller en verklighet? Ingen aning! Men jag bestämde mig att prata med killen. Med killen som jag uppfattade som mogen och klok. 

Killen hade många intressanta åsikter. I vissa punkter hade han helt rätt, i vissa punkter såg man tydligt att han förstorade saken. Till viss mån handlade det nog om skam, fortfarande. Han skämdes och därför var relationen mellan honom och henne inte helt nollställd. Deras möten med varandra skuggades av skam och det kunde vara en anledning till varför det inte kändes bra mellan dem. Men en sak i samtalet tyckte jag var extra intressant.

Killen gick med på att gå till tjejen och prata med henne. Han skulle gå till henne och nollställa situationen. Detta skulle han göra i respekt mot mig. Detta visste jag redan när jag bad honom göra det. Men om tjejen skulle säga nej till honom, vägra lösa konflikt med honom skulle det vara kört för honom, ansåg han. Han skulle vara tvungen att byta skola. Allt detta på grund av att han skulle förnedras så totalt, att han skulle tappa sitt ansikte. Och om de andra killarna skulle få veta, vilket han trodde absolut skulle hända, skulle han få skämmas så fruktansvärt mycket. Han skulle inte kunna stanna kvar i skolan. 

Men han lovade prata med tjejen och jag gick hem förtvivlat för att fundera hur allt skulle rent praktiskt gå till. Jag ville verkligen inte riskera killens rykte och verkligen inte att han skulle bli offer i allt detta. En lång helg med många tankar. Tänk om min plan skulle misslyckas?

Måndag. Tjejen var inte i skolan. Jag var nervös men samtidigt nästan lättad. Men detta innebar också att jag och killen fick vänta lite till. Jobbigt! På tisdag kom hon. Jag hämtade killen från klassrummet mitt på lektionen. Han var i ett annat klassrum än tjejen. Jag ljög högt att killen skulle till skolsköterskan. Detta för att gardera honom. Jag smugglade honom in i mitt arbetsrum och hämtade tjejen. Nu skulle de få prata igenom allt. Jag satte mig vid mitt arbetsbord och bad ungdomarna reda ut situationen. Jag satt nära i fall de behövde mig men annars var de fria att prata på sina modersmål.   

Och de pratade. Säkert 1 1/2 timmar. De lät väldigt fina mot varandra. De diskuterade verkligen. Det fanns ingen spänning utan det var bara en lättsam men seriös diskussion. Och sen i slutet en kram! Underbart! Jag ville nästan skrika av lättnad och lycka. Vilka fina ungdomar! Det blev verkligen ett lyckligt slut!   

Men jag kan ändå inte sluta tänka på hur starkt kulturen sitter hos en grupp och hos en individ. Den här killen är verkligen mogen och har en stor vilja att gå framåt i livet. Han kan reflektera över det han lärt sig och upplevt. Han kunde förklara för mig att hur mycket han än försöker har han svårt att helt strunta i det han lärt sig i sin uppväxt. Och dessutom kan han inte ändra de andra i hans egen grupp. Om han blir utfryst i en grupp kan han inte göra mycket åt saken själv. Gruppen styr väldigt mycket i den kulturen han kommer ifrån. Det här blev ett annat perspektiv av hederskulturen. Heder och skam. Individens egna val kontra gruppens styrka och vilja. Ingen lätt balansgång!

Vem är din familj?

Jag träffade en gång en somalisk man som jobbat på Migrationsverket. Han berättade att Migrationsverket alltid ställer frågan om familjen när personen söker asyl. Vilka familjemedlemmar har den berörda personen? Jag fick höra att varenda somalier som kommer till Sverige svarar huruvida deras föräldrar är vid livet eller inte och hur många syskon de har. Med andra ord är ens familj lika med som föräldrar och syskon. Detta bekräftade mina somaliska elever. Vi tänker så klart annorlunda. Skulle någon undra hur min familj ser ut skulle jag svara att jag är gift och har två barn. 

När jag var i Gambia var just familjebegreppet mycket intressant. Jag kan inte påstå att jag fortfarande riktigt förstår hur gambierna tänker kring familj. Men man pratade ofta om familjen och om den förlängda familjen (=extended family). Gränsen mellan familjen och den förlängda familjen var nog inte helt tvärsäker. Dessutom besvärade man sig inte alla gånger att göra skillnaden. En familj är ju en familj. I stort sett var ändå ens egen familj ens barn, föräldrar och syskon. Alla andra som bodde nära eller i samma innegård (=compound) hörde till den förlängda familjen. Det kunde vara ens farföräldrar, faster eller ingifta kvinnor eller kusiner. 

Den innegården där vi bodde i byn Taipatou innehöll nog cirka 50 personer. Allt gjordes kollektivt. Man turades om med saker som matlagning och vattenhämtning som om man bodde i ett kollektiv. Barnen kändes vara mer eller mindre allas egendom. Inte konstigt om familjen får en annan betydelse. Och när min tid i Gambia var slut hade jag plötsligt en ny familj. En gambisk familj! Och tiotals nya barn!

Diskussioner om polygami

I Gambia tillåts en man ha upp till fyra fruar, exakt så som det står i Koranen. Det var hög status att ha mer än en fru. En man med bara en fru var ingen man fick man en känsla av ibland. Jag pratade med en kvinna om hur det var att dela en man med någon annan. Det var inget problem fick jag höra men jag tyckte mig ändå att se en viss sorg i blicken när hon sa det.  

En gång hade vi en mycket intressant diskussion med en man om polygami. I det läget visste jag inte att han hade två fruar. Jag skämtade att jag skulle bli Gambias första kvinna med fyra män. Men det skulle inte vara möjligt, sa han! Det var ju emot religionen. Jag är ledsen men jag tvivlar på det. Att det står i Koranen att en man får ha upp till fyra fruar kan jag inte neka, men jag tror inte det står bokstavligen där att det är förbjudet för kvinnan att ha flera män. Men det är nog så man vill tolka det. Den som har annan kunskap om saken, får gärna upplysa mig om saken.

Vår diskussion gick till Tibet där en kvinna kan vara gift med flera män, oftast bröder till varandra. Vår gambiska vän kunde inte förstå detta. Tanken hade aldrig ens funnits i hans värld. Han blev förvirrad och började undra hur det skulle gå till. Vad skulle hända när alla män vore hemma samtidigt? Antingen skulle kvinnan gå sönder eller mannen skulle ju vara tvungen att vänta på kvinnan! Inte möjligt!

Jag vände på saken. I polygyni (=en man är gift med flera kvinnor) är ju kvinnan tvungen att vänta på mannen, påpekade jag. Jag såg att jag gjorde vårt manliga sällskap ännu mer förvirrad. Han hade nog aldrig tänkt på saken utifrån kvinnans perspektiv. Jag är övertygad på att han hade svårt att släppa tanken den kvällen när han gick hem till sina fruar. 

Gemenskap vid middagar

Gemenskap var något oerhört stort i Gambia. Byn Taipatou var inget undantag. Att äta middag skedde så klart gemensamt. Vi satt runt en stor fat mat med flera personer. Alla åt från samma fat. De flesta åt med händerna, vi var hedersgäster som fick skedar. Det var väldigt fint att göra det tillsammans. Det kändes verkligen att man var en del av familjen. Men myntet har sin andra sida också. Hygien i byn var inte det bästa. I de primitiva förhållandena var det så klart svårt att hålla samma standard som vi var vana vid i Sverige. Sanden, som fanns överallt, kändes ofta i tänderna. Samma sand som vi trampat på, samma sand där lilla Mohammed bajsat på och samma sand där byns män spottat på. Och att rinnande vatten saknades i byn var ju en garanti att allas händer inte var de renaste efter toalettbesöket. Och de händerna åt från samma fat som vi. Gemenskapen har sitt pris!

Vågar jag prata öppet om allt?

Du som kan finska lyssna på mig och mina underbara elever på Sveriges radios finsktalande kanal Sisuradio!

Du som icke kan finska kan lyssna en kort stund i början av reportaget och sen spola fram till ungefär 12:e och 17:nde minut och lyssna lite längre på vad mina elever säger om sin tid i Sverige.

Det här blev ett startskott till en intressant lektion om demokrati! Men innan reportern kom var frågan: "Vågar jag som ny i Sverige prata öppet om allt?" "Ja, det får du", var mitt svar. "I en demokrati får du prata helt fritt!" Tänk! Ingen självklarhet för alla i denna värld!

Klicka här för att lyssna: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2532&artikel=5356339