Jag slänger alla papper! Jag kan ju inte läsa!

Jag hade en gång en nyanländ elev som inte verkade se till tavlan. Jag pratade med eleven om detta och han verkade förstå att han skulle skaffa glasögon. Jag gav även en lapp som han skulle ge vidare till sin mor. Jag visste ingenting om mamman ännu men för att vara säker på att budskapet kom fram skrev jag lappen på mycket enkel svenska. (Obs: Namnet är fingerat)

Efter några dagar frågade jag om eleven givit lappen till sin mor. Det hade han gjort. Utmärkt! Men ingenting hände! Det gick dagar och det gick veckor. Och i utvecklingssamtalet med mamman och eleven (och tolken) fick jag svaret varför eleven fortfarande inte fått glasögon. 

Jag: Jag gav Ahmed en gång en lapp. Har du fått lappen?

Mamma: Det har jag säkert gjort. (Skratt) Men jag får ju så mycket papper och jag kan inte läsa. Så jag slänger allt.

Återigen ett exempel hur lite status ett papper har i en oral kultur och hur mycket vikt vi lägger vid papper. Vi har ofta en tro att budskapet gått fram när vi lämnat ett papper. Så är det inte alls alla gånger! I den orala kulturen där eleven och hans mamma kommer ifrån har papper faktiskt ett obefintligt värde. 

Hur skulle jag ha gjort för att nå fram till önskat resultat snabbare?

Jag kunde så klart ha haft ett utvecklingssamtal tidigare men det är inte lätt alla gånger att planera sitt arbete så som man önskade. Läraryrket är stressigt redan nu. Dessutom trodde jag verkligen att glasögon var på gång. Men framför allt borde jag ha bett någon med samma modersmål ringa till mamman. Jag borde även ha pratat med eleven i upprepade gånger. För prata är viktigare än att skriva! Vill du nå fram till ett resultat ska du inte lita på skriftens styrka utan talets!