Gemenskap vid middagar

Gemenskap var något oerhört stort i Gambia. Byn Taipatou var inget undantag. Att äta middag skedde så klart gemensamt. Vi satt runt en stor fat mat med flera personer. Alla åt från samma fat. De flesta åt med händerna, vi var hedersgäster som fick skedar. Det var väldigt fint att göra det tillsammans. Det kändes verkligen att man var en del av familjen. Men myntet har sin andra sida också. Hygien i byn var inte det bästa. I de primitiva förhållandena var det så klart svårt att hålla samma standard som vi var vana vid i Sverige. Sanden, som fanns överallt, kändes ofta i tänderna. Samma sand som vi trampat på, samma sand där lilla Mohammed bajsat på och samma sand där byns män spottat på. Och att rinnande vatten saknades i byn var ju en garanti att allas händer inte var de renaste efter toalettbesöket. Och de händerna åt från samma fat som vi. Gemenskapen har sitt pris!

Romantisering av Afrika

Innan vi tog oss till Wulli från huvudstadsregionen träffade vi en imponerande oppositionspolitiker Halifa Sallah. Hans råd inför resan till landsbygden var att inte romantisera bilden av Afrika, vilket vi lätt skulle kunna göra när vi landade i Wulli och fick delta underbara ceremonier med dans och trummor. Jag vet nu exakt vad han menade med sina ord.

Halifa Sallah

Att komma till Wulli var en av mina starkaste upplevelser i livet. Jag har nog aldrig blivit så väl mottagen någon annanstans. Cirka 100 personer väntade på oss. Dans och trummor, tiotals barn som ville skaka hand med oss. Jag kom lätt in i rytmen och tyckte att jag nästan hittade de svåra afrikanska rytmerna i kroppen. Vi klev tillbaka in i bilen och fortsatte i gånghastighet till nästa by. Folket följde med till byn där ytterligare 100 personer väntade på oss. Vi var som kungligheter som alla ville se och dansa med. 

200 personer var på plats bara för vår skull! En efter en visade de sina danskunskaper och drog oss med till dansen. Vi dansade tills solen gick ner. Vi hann även höra massor med tal från olika personer. Alla avslutade talet: From your home to your home! Det kändes stort! 

Exakt som Halifa Sallah sa vore det enkelt att romantisera denna bild. Att folket trots allt är så lyckliga i Afrika. Att den sanna lyckan inte kräver pengar och material. Men hur man än vrider och vänder saken är folket i byn Taipatou, likasom i de flesta platserna i Gambia, fattiga och sliter sina kropp med arbete från morgon till kväll. Deras liv är långt ifrån lätt och ceremonierna och dansen på kvällarna kan vara ett sätt att balansera livet. Byn Taipatou saknar el och rinnande vatten, all mat lagas på brasan ute på gården. Kläderna tvättas för hand. Samtidigt ska man försöka få någon slant genom att odla sina grönsaker och sälja dem på marknader. 85 % av arbeten är s.k. kvinnoarbeten där mannen inte har någon plats. 

Så ja, helt underbart med dans och trummor! Vilken glädje och vilken energi men förmodligen nödvändigt i fattigdom och i ett slitsamt liv!

Keba Karang: Alfabetisering i Gambia

Två veckor i Gambia, fullt med intryck och erfarenheter. Nu är det dags att reflektera över vad jag upplevt och lärt mig. Tankarna är så många att jag inte vet vad jag ska börja med.

Keba, Karang, Adult literacy, vuxnas alfabetisering på Gambias landsbygd, i Wulli distriktet, skedde på vuxnas villkor. Nödvändigt om man ska få kvinnorna och de enstaka männen till lektionerna. Tiden och antalet lektioner per vecka bestämdes av deltagarna varje gång de träffades. Lektionerna hade nyligen påbörjats igen efter en regnperiod då man inte hann så mycket mer än sitt ordinarie arbete med jordbruket. 

Det satt oftast 30-50 kvinnor i varierande ålder, många med sina barn, på lektionerna under ett träd eller i en enkel undervisningslokal beroende på vilken by vi var i. Svarta tavlan stod lutad mot en husvägg eller ett träd. Folk satt på enkla bänkar, stenar eller vattendunkar. Skrivböcker, pennor och suddgummin fanns nästan inte alls. Det unika i Wulli är att alfabetisering icke sker på landets officiella språk, engelska, utan på deltagarnas modersmål mandinka.

Avkodning och matematik var de upprepande momenten i undervisningen. Den som ville svara skulle lyfta upp handen och gå fram till tavlan. Varje rätt svar fick fina applåder. Ibland avslutades lektionerna med diskussioner av olika slag. Man kunde prata om vikten av att lära sig att läsa eller om hur ett annat alfabetiseringsprojekt skulle påverka området. 

Stämningen var ofta en aning kaotisk utifrån det västerländska perspektivet. Kvinnor kom lite i olika tider, någon tänkte inte på att lektionen redan påbörjats och tog en runda för att hälsa alla innan hon satte sig vid bänken. Barn ammades, något skrek och fick bäras bort. Fåren bräkte och åsnan vrålade.  

Men viljan att lära sig fanns definitivt med. Lektionerna var fullt med entusiasm, humor och värme. Kvinnorna i området hade börjat förstå vikten av utbildning. En kvinna jämförde hjärnan med en dator. Det pratades om de mänskliga rättigheterna, varav en var utbildning. Ibland kom orden i form av en sång.

Allt detta sker tack vare Sidia Jatta som under en lång period kämpat för att utveckla området. Utvecklingen ska ske inifrån, sa han ofta. Och för att kunna ge redskap för folk för att utveckla landet behövs utbildning. Mer om Mr Sidia Jatta får du läsa senare. Sidia Jatta, Gambias Mahatma Gandhi, förtjänar en grundligare presentation i något av mina senare inlägg. Innan dess kan du läsa lite om honom här.    

Sidia Jatta

Tack och god jul!

Tack du min fina läsare som jag fått under det senaste halvåret jag skrivit min blogg! Jag hoppas att du fortfarande trivs med på resan! Mitt nästa resmål är Gambia! Inte direkt till de vackra sandstränderna där utan till landsbygden i Wulli-diskriktet där jag och två kära vänner/kollegor upplever det riktiga afrikanska livet och på köpet lär oss mer om hur man alfabetiserar vuxna i Afrika. Det blir säkert en resa fullt med äventyr och många lärdomar, ett minne för livet helt enkelt, men även en resa fullt med saknad till min underbara familj som stannar kvar i det kalla! Jag byter perspektiv, lever primitivt under enkla förhållanden i ett nytt land utan min familj men förhoppningsvis leder det till många nya värdefulla insikter om livet. Hänger du kvar i min blogg kommer du säkert få läsa mina tankar från resan nästa år, 2013! 


Mitt nyårslöfte kommer nog bli att bli ännu bättre litteracitetslärare med ännu mer förståelse för mina elever och ännu mer engagemang för de som aldrig fått en möjlighet att gå i skolan som barn! Och till Jultomtens önskelista har jag skrivit bl a ett önskemål om att min elev som Migrationsverket vill skicka till Bulgarien får stanna i Sverige. Sen har jag önskat att Sverige gav bättre förutsättningar till dem som har kommit hit för att arbeta men aldrig fått en möjlighet till ett arbete i vårt land. Mina elever skulle nu säga Inshallah! Jag nöjer mig att önska dig God Jul och Gott Nytt År innan mina löften och önskemålen blir uppfyllda!

Hela världen i mitt klassrum

Jag har träffat hela världen genom mitt arbete. Jag har fått träffa en kolumbiansk kirurg, en eritreansk elitidrottare och en etiopisk toppolitiker. Jag har träffat en son till Saddams närmsta vän och medarbetare samt en avhoppad iransk diplomat. Jag har träffat en afghansk bonde, en somalisk grönsaksförsäljare och en kambodiansk före detta prostituerad och offer till människohandel. Jag har även fått träffa en kanadensisk kärleksinvandrare och litteraturvetare samt en estnisk professionell dansare. Och en irakisk fabriksägare och en kurdisk musiker har jag också haft äran att träffa. Jag har verkligen ett privilegiert arbete! Jag möter hela världen i mitt arbete!

Integrationsarbete som bäst

Jag promenerade med gruppen i det snökaotiska Stockholm. Först mötte vi en personbil som fastnat i snön. Mina underbara killar skyndade sig för att hjälpa. Vi skrattade och tyckte att det var roligt. Folk klappade händerna och vinkade från huset bredvid. Vi fortsatte gå och innan vi ens hade slutat skratta såg vi en till bil i snön. Ett skåpbil. Och återigen, sprang killarna för att hjälpa. Jag försökte också hjälpa till för att visa tjejerna i gruppen en förebild av en kvinna som kan putta en bil men det fick jag inte göra, tyckte killarna och flyttade mig bort. Men det gick bra med bilen ändå, eller kanske just därför. Och ännu en gång upprepades allt detta. 500 meter och tre bilar. Jag var så stolt över mina elever. De här små och positiva vardagsmöten med svenskar är det bästa integrationsarbetet. Det är med andra ord inte helt fel med snökaos i Stockholm! 

En historielektion på enkel svenska

"Vad betyder Nationaldag?", frågade en elev när han fick en lista över datum då eleverna var lediga under årets gång. En annan som kunde lite engelska förklarade ytterligare: "Du vet! Nationaldagen i Afghanistan är ett datum då vi blev fria från Stor-Britannien. Vem har Sverige hört till förut?" 

Jag visste inte riktigt hur jag skulle förklara allt på enkel svenska. Jag berättade hur Sverige undvikit krig på länge, att sista kriget var för över 200 år sedan. Att Sverige är Sverige och har varit enbart Sverige i över 200 år. Reaktionen var mäktig: "Afghanistan, bara krig 200 år! Varför, lärare, varför?" Jag förklarade om svensk diplomatisk politik. Att man vill undvika krig och löser problem genom att prata. Återigen, allt på mycket enkel svenska, mycket förenklat. "Och Finland då?", frågade någon. Finland har haft krig för 70 år sedan. Det tog lång tid att allt blev bra men nu är Finland lika stabilt som Sverige fortsatte jag svara. "Finland samma?" frågade någon. "Ja, Finland samma", fortsatte jag. Någon annan bekräftade detta påstående: "Finland samma. Mycket fin! Samma." 

Så här kan min vardag se ut i klassrummet. Små men viktiga frågor dyker upp och engagerar. De små, viktiga frågorna kan utvidga ens världsbild trots det enkla, torftiga språket vi är tvungna att använda och trots den mycket förenklade världsbilden. Men jag önskar så att jag kunde ha haft elevernas modersmål som hjälp.