Jag är också invandrare!

Det är en torsdagskväll i T-Centralen. Polisen är på plats. En polisman pratar med en lite upprörd afrikan. Jag hör mannen fråga om han nu äntligen får gå. Han har nog kontrollerats för att kunna utesluta att han inte är en gömd flykting. Nej, det var inte han. Men eftersom han är svart ville polisen kontrollera just honom. Min man, invandrare också, går fram till polisen. Han tar fram sitt ID-kort och säger: "Jag är också invandrare. Här är mitt ID-kort." Polisen ser förvånad ut. Han skulle nog inte se så förvånad ut om inte min man hade ljust hår och såg ut som vilken svensk som helst. 

Jag är invandrare också. Jag är inte född i Sverige. Jag är född i Finland. Men Finlands sak är vår sak. I praktiken är jag ju nästan svensk. Det är ingen som ifrågasätter om jag har rätt att vara här eller inte, trots att jag faktiskt levde "illegalt" här ett år när jag kom. Jag anmälde mig på Skatteverket först efter att bott ett år i landet. Jag talar inte ens helt korrekt svenska. Men ändå. Jag blir aldrig stoppad av polisen. Jag blir aldrig stoppad av tullen. Jag är inbjuden till olika svenska sammanhang. Jag väljs inte bort p g a mitt namn när jag söker jobb, trots mitt utländska namn. Jag har blont hår och i filmerna representerar blonda ofta det goda. Jag har mer status än den där afrikanen som vi såg i T-Centralen. Jag har kanske till och med mer status i detta samhälle än Jonas Hassen Khemiri som faktiskt är född här och som talar och skriver bättre svenska än jag. 

Ingen har säkert missat Jonas Hassan Khemiris brev till Beatrice Ask. Men jag kan inte låta bli att länka det här: Jonas Hassan Khemiris brev till Beatrice Ask

En annan text som alla bara måste läsa är Vian tahirs inlägg i hennes underbara blogg: Vian Tahirs inlägg "Jo. Du måste faktiskt flytta på dig." 

Mycket intressanta tankar i båda texterna!

Att hitta rätt

Jag bjöd hem till mig ett par mina gamla elever. En av kvinnorna hade precis fått sina fyra barn till Sverige och hon var överlycklig och ville visa sina barn till mig. Kvinnorna var illitterata. Jag förklarade tydligt hur de skulle komma till mig. Jag vill egentligen hämta dem från stationen men tänkte att det skulle bli en bra träning för dem att hitta rätt. Allt var klart! Men allt gick inte riktigt så som planerat. 

Kvinnorna ringde mig från stationen. De hittade ändå inte. Efter en lång förklaring insåg vi att kvinnorna hade stigit av på en annan station än vad jag hade sagt. Ingen fara, den andra stationen var lika nära men nu gällde det att få kvinnorna hem till mig. Jag förklarade och förklarade. Jag fick många "okej" som svar. Men plötsligt insåg jag att ett "okej" inte var lika med "Jag förstår". Jag fick börja allt från början. 

Till slut hittade kvinnorna gatan som skulle leda hem till mig. De stavade fram till gatunamnet, Jakobsdalsvägen, och jag var glad att de hittat rätt. "Rakt fram nu bara!", uppmanade jag. Och det gjorde de! Men de dök inte upp. Var var de nu, undrade jag? Senare fick jag en förklaring. 

När kvinnorna läste gatuskyltet var deras perspektiv så här:  

Och när jag uppmanade dem att gå rakt fram gjorde de det bokstavligen! Kvinnorna svängde alltså till vänster eftersom deras rakt fram var från den positionen där de läste skyltet. Logiskt, väldigt logiskt, men helt fel!  

I litteratas värld är perspektivet så här: 



























Rakt fram bara, inga konstigheter! Eller hur?

En kram = en mänsklig rättighet

Ett ensamkommande flyktingbarn har många gånger fått fly för livet. Resan hit till Sverige har oftast varit en komplicerad historia. Att ta sig hit till Norden tar ju ofta flera månader, till och med flera år. Man har fått lämna mycket bakom sig, inte bara i sitt hemland utan även under resans gång. Man har fått lämna många vänner, reskamrater och många familjemedlemmar samt många människor som betytt mer eller mindre och som man mött på vägen hit. I alldeles för många gånger även utan att ha kunnat ta farväl på riktigt! 

Att lugna ner sig till slut i Sverige utan att behöva fly kan vara svårt för några. Några känner sig en oro i kroppen, känslan av att behöva fly väldigt länge. Det känns många gånger att dessa ungdomar flyr sina traumatiska upplevelser. Det tar sina uttryck oftast fysiskt. Att inte orka koncentrera sig. Att "explodera" vilken minut som helst. Att inte sova bra. Att inte vara kapabel att ta in ny kunskap. 

En dag kan eleven bara vara borta. Eleven kan ha skickats till ett annat land eller till en annan kommun. Att behöva flytta utan att ha kunnat säga hej då till sina skolkamrater och lärare känns onödigt, tycker jag. Måste man ha så bråttom? Kan man inte vänta en extra dag för att få ett avslut för en period i livet? Behöver man verkligen lämna allt utan någon varning? Bara att kunna ge ett klassfoto och en kram kan betyda så mycket för en individ. Att en dag få veta att ens elev har skickats till Arvidsjaur eller Italien känns inte bra. Ett avslut med kramar borde vara en mänsklig rättighet även för asylsökande flyktingungdomar. 

Pappans rätt till sina barn

Min gamla granne levde utan uppehållstillstånd i sju år. Han hade två söta barn tillsammans med en kvinna som han inte fick gifta sig med officiellt. Han hade ju inga papper för att visa vem han egentligen var och därmed kunde inte kyrkan eller moskén vigda dem. Varje morgon lämnade han sina barn på förskolan och hämtade dem tillbaka hem tidigt på eftermiddagen. Han levde som alla andra i princip. Utom att han saknade rätten att studera, arbeta och få vård. Till slut fick han lämna Sverige för att kunna ansöka uppehållstillstånd som anhörig. Det vågade han inte göra i sitt land utan åkte till sambons hemland. Nu väntar han på besked. 

Samtidigt känner jag en kvinna som olyckligt nog blev kär i en man. Mannen visade senare en annan sida av sig själv. Han var kriminell och grovt inblandat i drogaffärer. Innan hon insåg hans mörka sida hade hon blivit gravid. Hon födde tvillingar till honom. Den senaste tiden har han tillbringat sin tid inne. Han släpptes fri nyligen och har återigen rätt att träffa sina barn. Det kräver han få göra men i verkligheten är han högst ointresserad av sina barn. Han kommer sällan till de bestämda möten med barnen och när han väl gör det behandlar han barnen dåligt. Det som är gemensamt i den här historien och i min gamla grannens historia är både männen saknar uppehållstillstånd och har två barn i Sverige med en kvinna som har anknytning till Sverige. Men när min bekant träffar jurister för att den kriminella mannen skulle förlora all rätt till sina barn och helst skulle få lämna hela landet får hon ett besked att det är nästan omöjligt att kicka ut en man som har barn i Sverige. Pappans rätt till barnen väger så mycket. Mer än barnens rätt till ett tryggt liv.  

Och det är tyvärr den kriminella mannens historia som Sverigedemokraterna lyssnar. Det är tyvärr hans historia som förstör för så många andra i det här landet. Och samtidigt sticker orättvisan i ögonen. Pappa A är inte samma som pappa B. Men det är pappa B som förmodligen får stanna i Sverige men pappa A, trots att han sköter sig och tar hand om sina barn väldigt väl, fick åka ut från landet för att försöka få rätten till sina barn därifrån. 

Några tankar kring klaner

När man anländer till landet Gambia ska man fylla i en formulär på flygplatsen. Där ska man skriva sin pappas namn. Det kan kännas löjligt att skriva det. För vem ska egentligen bry sig om vem min pappa är? Det ska inte spela någon roll om min pappa heter Jallo, Matti eller Kalle. Jag heter Tiia Ojala och jag är myndig. Det borde räcka. Men en kort tid i Gambia fick mig förstå hur viktig frågan egentligen är.

Man ärver alltid sin pappas klan i Gambia. Förmodligen är traditionen samma i de flesta länderna i Afrika. Det spelar ingen roll om man egentligen har mer "Fula-blod" i sig. Om pappan är mandinka, är barnet också mandinka. Punkt slut. Även namnet ärvs från pappan. Sidia Jatta, vår värd i Gambia, hade funderingar på att ta även sin mammas namn i bruk. Att han skulle ha två efternamn. Det ena från pappan och det andra från mamman. För jämställdhetens skull, tyckte han. Folk i hans närhet var dock övertygade om en sak: Ingen skulle kalla honom för något annat än Sidia Jatta. För man hör till pappan oavsett. Ingen skulle bry sig om hans andra namn. Det enda som räknas är ju pappans namn och pappans klan.

Gifter man sig ska kvinnan flytta till mannens compound (=innegård). Man blir en del av den förlängda familjen hos mannen. Skiljer man sig lämnas barnen hos pappan eller pappans släkt. En mamma måste återvända till sin familj, utan barn. Vi träffade en man i byn Taipatou i Gambia vars bror hade varit gift med två kvinnor. Kvinnorna hade fött honom fyra barn. Men en dag gick mannen bort och kvinnorna blev änkor. Kvinnorna var tvungna att återvända till sina familjer. Och här kommer någonting som jag inte begriper. Barnen var nämligen den döda pappans egendom, därmed skulle de inte flytta med sin mamma till mammans släkt. De skulle stanna kvar hos pappans släkt. I denna historia blev det brodern till pappan som fick ta hand om fyra främmande barn.

Mina ögon öppnades mer vad gäller klantillhörighet. Jag insåg i Gambia att vi undervärderar klanens betydelse för vissa invandrargrupper i Sverige. Vi behöver mer kunskap om detta och vad det innebär för individerna som bor i Sverige. Jag är sugen på att få veta mer. Har du tips eller kunskap kring frågan?

Strategier

Hur klarar man sig i ett skriftsamhälle utan läs-och skrivkunnighet? Hur hittar man fram till en specifik adress? Vad gör man med alla brev som ramlar från postinkastet? Hur lyckas man välja en rätt buss som tar en till skolan?

Som du redan anar har illitterata utvecklat andra strategier för att klara sig i vårt skriftsamhälle. Men det är långt ifrån enkelt. 

Illitterata kommer ofta från kollektiva samhällen. I kollektiva samhällen tar man hand om varandra på gott och ont. Den som kan läsa och skriva har sitt ansvar att hjälpa till med dessa färdigheter. Därmed är illitteratas strategi nummer 1 i Sverige att de landsmän som kan läsa och skriva hjälper en med den biten. Samma gäller för kunskaper i svenska. Tyvärr är den här hjälpen alldeles för ofta ens barn. Barnen som oftast lär sig språket snabbare. Barnen blir tolkar till sina föräldrar, vilket så klart inte alls är bra. Tänk en situation att du ska till läkaren och din dotter ska tolka för dig. Hur bra är det? Hur pålitligt är det? Ett barn får på detta sätt vuxnas ansvar. Barn kan även vara tvungna att hjälpa till föräldern till en specifik plats. Att gå i skolan t ex på en annan plats än där man bor kan innebära att barnet måste följa med föräldern på morgonen till skolan tills föräldern känner sig trygg med resevägen. Detta kan ta flera veckor. Till slut lär man sig vilken tunnelbana eller buss man tar till skolan. Namnet på färdmedlet lär man sig som ett tecken om man inte kan stava sig fram till ordet.  

Om en illitterat ska till en ny plats har de oftast följande strategier: 

1. Att åka till den specifika platsen i förväg för att se hur man kommer fram dit. Oftast sker detta med hjälp av en annan person. 
2. Att åka till den specifika platsen tillsammans med flera personer som ska dit, t ex tillsammans med sina skolkamrater. Kommer man för sent, kommer man inte för sent ensam i alla fall. 
3. Att åka till den specifika platsen i väldigt god tid för att vara säker på att komma i tid även om man går lite vilse. 

Att förlora sitt ansikte

Under hösten 2012 skrev jag ett inlägg Om jag skäms gör jag inte det mer. Detta inlägg är en fortsättning till det. 

Det kom fram till att tjejen kände sig mobbad. Att en av killarna som tidigare under hösten pratat fult om tjejer och som varit tvungen att erkänna sitt fel inför mig och tjejen behandlade henne som luft enligt tjejen. Tjejen kände på sig även att killen fortsatte prata om henne med de andra killarna. Rätt eller fel? Det vet jag inte. Bara en känsla eller en verklighet? Ingen aning! Men jag bestämde mig att prata med killen. Med killen som jag uppfattade som mogen och klok. 

Killen hade många intressanta åsikter. I vissa punkter hade han helt rätt, i vissa punkter såg man tydligt att han förstorade saken. Till viss mån handlade det nog om skam, fortfarande. Han skämdes och därför var relationen mellan honom och henne inte helt nollställd. Deras möten med varandra skuggades av skam och det kunde vara en anledning till varför det inte kändes bra mellan dem. Men en sak i samtalet tyckte jag var extra intressant.

Killen gick med på att gå till tjejen och prata med henne. Han skulle gå till henne och nollställa situationen. Detta skulle han göra i respekt mot mig. Detta visste jag redan när jag bad honom göra det. Men om tjejen skulle säga nej till honom, vägra lösa konflikt med honom skulle det vara kört för honom, ansåg han. Han skulle vara tvungen att byta skola. Allt detta på grund av att han skulle förnedras så totalt, att han skulle tappa sitt ansikte. Och om de andra killarna skulle få veta, vilket han trodde absolut skulle hända, skulle han få skämmas så fruktansvärt mycket. Han skulle inte kunna stanna kvar i skolan. 

Men han lovade prata med tjejen och jag gick hem förtvivlat för att fundera hur allt skulle rent praktiskt gå till. Jag ville verkligen inte riskera killens rykte och verkligen inte att han skulle bli offer i allt detta. En lång helg med många tankar. Tänk om min plan skulle misslyckas?

Måndag. Tjejen var inte i skolan. Jag var nervös men samtidigt nästan lättad. Men detta innebar också att jag och killen fick vänta lite till. Jobbigt! På tisdag kom hon. Jag hämtade killen från klassrummet mitt på lektionen. Han var i ett annat klassrum än tjejen. Jag ljög högt att killen skulle till skolsköterskan. Detta för att gardera honom. Jag smugglade honom in i mitt arbetsrum och hämtade tjejen. Nu skulle de få prata igenom allt. Jag satte mig vid mitt arbetsbord och bad ungdomarna reda ut situationen. Jag satt nära i fall de behövde mig men annars var de fria att prata på sina modersmål.   

Och de pratade. Säkert 1 1/2 timmar. De lät väldigt fina mot varandra. De diskuterade verkligen. Det fanns ingen spänning utan det var bara en lättsam men seriös diskussion. Och sen i slutet en kram! Underbart! Jag ville nästan skrika av lättnad och lycka. Vilka fina ungdomar! Det blev verkligen ett lyckligt slut!   

Men jag kan ändå inte sluta tänka på hur starkt kulturen sitter hos en grupp och hos en individ. Den här killen är verkligen mogen och har en stor vilja att gå framåt i livet. Han kan reflektera över det han lärt sig och upplevt. Han kunde förklara för mig att hur mycket han än försöker har han svårt att helt strunta i det han lärt sig i sin uppväxt. Och dessutom kan han inte ändra de andra i hans egen grupp. Om han blir utfryst i en grupp kan han inte göra mycket åt saken själv. Gruppen styr väldigt mycket i den kulturen han kommer ifrån. Det här blev ett annat perspektiv av hederskulturen. Heder och skam. Individens egna val kontra gruppens styrka och vilja. Ingen lätt balansgång!